Det är tydligen något speciellt med mina gamla arbetsplatser, som med SOS Alarm som har en numera avskedad sjuksköterska som nyss friats av tingsrätten för vållande till annans död – där en annan var unge Emil med sin brustna mjälte som inte fick ambulans när han flåsade, flämtade och bad om hjälp.
Det är tydligen något med mina gamla arbetsplatser som gör att de nuförtiden skapar svarta rubriker, som med akutmottagningen på Södersjukhuset som denna morgon hamnar i den mediala skottgluggen efter att en undersökning har släppts som visar att en tredjedel av personalen tydligen tycker att en misshandlad kvinna får skylla sig själv. Skall man tro på undersökningen så tycker en tredjedel av sjuksköterskorna, undersköterskorna och akutläkarna på norra Europas största akutmottagning att den där blåslagna kvinnan med frakturer här och där sannolikt bär ansvaret för sina skador själv trots att det är någon annan som har orsakat eländet…
SOS-operatörerna sitter inte i berget under Johannes brandstation och svarar på 100-tals 112-samtal per dag för att hitta den där hjälpsökande inringaren som man vill vara elak mot. De sitter där bakom sina skärmar med ett headset på huvudet för att göra skillnad – och då positivt för de som behöver hjälp. Men ibland blir det fel, och de fel som uppstår uppkommer oftast som en konsekvens av en arbetsmiljö som frestar på. Nio av tio 112-samtal har inte i SOS-operatörens öra att göra, pressen är hård och sviktar man i empati så kan det få fasansfulla konsekvenser.
Personalen på SöS-akuten springer inte som illrar i sina slitna korridorer och undersökningsrum för att de tycker att vissa människor förtjänar sina skador och gott kan fortsätta lida. De springer där för att de vill göra skillnad för de som besöker norra Europas största akutmottagning av en eller annan anledning. En stor del av besöken på SöS-akuten har inte på en akutmottagning att göra, utan passar bättre på en vårdcentral eller husläkarmottagning. Pressen, stressen och arbetsmiljön är hård och det är inte så konstigt att man när man stöter på samma kvinna för fjortonde gången som för fjortonde gången fått stryk av den där mannen som hon inte kan lämna tycker ”skyll dig själv”. Detta ftrots att man innerst inne vet att det finns bakomliggande skäl till varför det det ser ut som det gör…
Folket på en akutmottagning ser livets mörkaste sidor på sina arbetspass och arbetsplatser. De ser eländet komma i retur, de tappar ibland tron på mänskligheten. De behöver fortbildning, möjligheter att prata igenom sina upplevelser och hjälp att se bortom det där blåmärket eller den brutna handleden på en kvinna som kör med den ena fantastiska förklaringen efter den andra till sina uppkomna skador. De behöver hjälp att hantera upplevelsen när en nyss ihopsydd kvinna rycker till och får skräck i blicken när maken, sambon eller mannen i hennes liv kommer för att hämta hem henne till hemmets trygga vrå trots att man ägnat en timme åt att försöka få henne till att anmäla eller iallafall berätta sanningen.
Det är naturligtvis helt åt helvete att vårdpersonal går omkring och tycker att misshandlade kvinnor får skylla sig själv, men det är en åsikt där och då – formad av upplevelser som vi andra inte ens kan fantisera om när vi fredagsmyser medan ännu en misshandlad kvinna hand ihand med gärningsmannen lämnar en akutmottagning någonstans i Sverige. Det är reaktioner, det är sjuka tankar – det är sådant som frodas när tillräckligt många tårar får bägaren att rinna över. Det är så fel, det är så långt ifrån rätt man kan komma. Men vem har sagt att allt blir rätt jämt, oavsett om det handlar om en akutmottagning eller en larmcentral…?
