Hade jag varit Zlatan Ibrahimovic hade jag nog funderat på rättsliga åtgärder efter Håkan Juholts uttalanden i Sommarkväll med Rickard Olsson på statstelevisionen i somras. Där satt Håkan Juholt och kallade sig de sociala demokraternas Zlatan, partiets stjärna…

Idag vet vi att om detta skulle stämma så har inte ens hälften av lagkamraterna i Milan eller i det svenska fotbollslandslaget förtroende för sin lagkamrat, och i fotbollsvärlden skulle storheten vara ifrågasatt överallt och hela tiden för mannen som vinner Guldbollar lika ofta som de sociala demokraterna slår nya bottenrekord i opinionsmätningarna. Detta om man skall tro på siffrorna som SIFO bollar med när det gäller vilka partiledare man har förtroende för, och inte. Vill Zlatan jämföras med mannen som numera bara är marginellt mer förtroendeingivande än Jimmie Åkesson, politikens egen Luis Suarez? Vill Zlatan höra att han är Milans och fotbollslandlagets svar på Håkan Juholt?

Men, det kanske ligger något i detta trots allt. För trots att Zlatan utan tvekan är vår starkast strålande stjärna i fotbollsvärlden så brukar det svenska landslaget prestera bättre, mer avslappnat och vinna matcherna när inte den stora stjärnan är med. Andra får ta ett större ansvar. Kan det vara samma sak med dagens sociala demokrater, att stjärnan måste ställas över, skadas eller ges ledigt för att det skall gå bra? Är det inte så att det faktiskt är sannolikt att beröringspunkten finns just där mellan fotbollens och politikens Zlatan?

Frågan är bara om Tommy Waidelich är en Elmander…?

Länkar: SvD, AB, AB, AB,
Bloggar: Kent, Böhlmark, Västros, MMK, MP, Högberg, Mikael Andersson