Tänk att det finns statsvetare som både är otroligt vackra och ändå så enormt begåvade. När Jenny Madestam stod och panelhönade på Nalen med den nästan lika bildsköna och precis lika smarta Peter Santesson – mest känd för att ha rippat Mikael Wiehe med sin Sanna – så hade jag svårt att fokusera på det de pratade om. Hon stod där på scenen, så vacker och så rätt, Jenny Madestam. Hon pratade och hon svarade, hon resonerade och hon vek ut – men ytliga jag satt brevid sossen Eva-Lena Jansson och smaskade i mig ögongodis med mina ögonhålor som käftar.
De pratade om Ann-Marie Pålssons bok ‘Knapptryckarkompaniet’ tillsammans med författarinnan som jag hade glömt bort att jag varit på anställningsintervju helt medvetet eftersom hon, riksdagsledamoten och knapptryckaren Pålsson, hade mage att glömma bort mig och de intryck jag borde hade satt av under en anställningsintervju…
Idag är Jenny Madestam ute i DN och svarar på frågor om socialdemokratin klarar av en öppen process att ta fram Juholts efterträdare, när eller om det blir aktuellt att ersätta den partiledaren som alla i Partiet tycker är bäst, som är Partiets stjärna och motsvarighet till Zlatan. För mig är det lättare att ta till mig det som skrivs om Jenny Madestams svar på DN:s frågor – även om minnesbilderna från Nalen bubblar upp i gränslandet mellan det medvetna och omedvetna. Men det är inte för att jag tycker att Jenny Madestam är världens snyggaste statsvetare som jag håller med henne i hennes resonemang.
Någon klok sosse yppade någon gång något i stil med att ”när SSU:s falangstrider från 90-talet når in i moderpartiet så är det kört…” – och där är socialdemokratin idag. Håkan Juholt är ledare för att han är en kompromisskandidat, den enda som de olika falangerna kunde enas omkring. Att Juholt sedan var en usel ledare och en pajas spelade liksom ingen roll, när vissa slog näven i bordet och gapade så spottet yrde bara de hörde Micke Dambergs namn medan andra eventuella aspiranter på det jobb Juholt fick möttes av samma reaktioner fast av andra falangister.
Skulle det bli en öppen kamp i sosseriet om partiledarposten skulle knivarna slipas, smutsen dras fram och ett makabert skådespel ta fart. Det skulle, om socialdemokratin fungerar då som den gör idag, bli något som ytterligare sänker respekten för ett parti som i de flestas ögon redan saknar respekt idag. Detta samtidigt som samma parti inte har råd att framstå som inbundet, elitistiskt och slutet. Socialdemokratins framtid är därför idag något av en ”lose-lose”-situation, där vad man än gör eller tar för sig kommer att förorsaka ännu mer skada i ett redan skadat parti. Falangstriderna från 90-talet i SSU har redan smittat ner ett helt parti.
Det skulle vara skönt att jubla, både inombords och öppet. Men tyvärr behöver Sverige av idag en opposition som fungerar och som kan driva de som regerar landet framför sig. En regering blir aldrig bättre eller sämre än vad oppositionen gör den, och det är därför djupt oroväckande för oss med hjärtat till höger att oppositionen faktiskt aldrig någonsin, någon gång eller någonstans i den svenska historieboken har varit i ett sämre skick än vad den är idag…
