Sverigedemokraterna KU-anmäler Fredrik Reinfeldt för att han i det gamla monopolets nyhetsprogrammen har fått en avkastning på 0.1% att vara marknadsmässig. Siffrorna handlar om svenska lån till Internationella Valutafonden och om det är marknadsmässigt eller inte att trots allt göra en minimal vinst.

Visst är det så att det inte är speciellt marknadsmässigt med en vinst för de svenska skattebetalarna på 0.1% av de utlånade slantarna. Visst är det så att man kan tycka att Reinfeldt kunde ha nöjt sig med att säga att ”det är iallafall ingen förlustaffär för oss” och visst kan man tycka vad man vill när våra svenska kronor håller exportmarknaderna för svenska exportvaror under armarna så att vi ändå klarar krisandet så gott det bara går.

Men dra vår svävande statsminister inför KU, ni Sverigedemokrater – gör det. Om det SD-folket lyfter fram renderar i en prick i KU så kommer jag att kräva jag att den där SD-kvinnan som fick 400.000 euro att bli 40.000 miljarder svenska kronor i  en Riksdagsdebatt faktiskt får ett straff med samma proportioner som Reinfeldt. Får han Reinfeldt prick av KU, skall SD-tanten ha minst livstid på vatten och bröd. Punkt.

Eller är det så att SD-folket är ursäktade efter den där kanadensiska undersökningen som visade på att intoleranta människor med förutfattade och rasistiska åsikter oftast har låg IQ?

Länkar: SvD,
Bloggar:

Anna Odell – konstnärs-stollan som blev känd från sitt ”konstskapande” på Liljeholmsbron och Sankt Görans psykakut – skall få göra en film. Anna Odell Untitled kallas filmen för som Anna skall regissera, eller så är det så djupt att man ännu inte hittat på ett lämpligt namn för en film som ”rör sig i gränslandet mellan fiktion och verklighet och belyser frågor kring gruppdynamik och etablerade hierarkier”…

Jag skrev rätt mycket om Anna Odell på den tiden det begav sig, för snart 3 år sedan. Med den vårdanställdas blick och upplevelser som utgångspunkt – tillsammans med de resurser från polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård som slösades bort för att en mörk kväll hjälpa Anna Odell att ”skapa konst” på Liljeholmsbron – kunde jag bara förakta tramset. Tydligen kunde allt vara konst, ett regisserat självmordsförsök där alla statister var omedvetna var lika mycket konst som det som hänger innanför väggarna på Nationalmuseum. Jag skrev rätt mycket, men bäst skrev min spökskrivare till gästbloggare. Han kallar sig Högerspöket…

En dag som denna, då det är en nyhet att Anna Odell skall få skapa filmkonst med stöd av dina och mina skattepengar, tycker jag att det är lämpligt att reprisera det där inlägget som faktiskt är mycket mer konst än någonting Anna Odell kommer att presentera. Iallafall ur min snäva, konservativa, synvinkel.

”Högerspöket har mycket fuffens för sig på nätterna. När det är fullmåne trotsar han sin fobi för varulvar och vågar sig ut i natten – Fredsgatan ner, förbi Operan och ut till den fästning för riktig konst som nationalmuseum utgör.

Genom glipor i murverket glider han in, sätter sig framför tavlan med Karl XII och suckar. I det bleka ljuset verkar nästan krigarkungen vakna till liv. Det får Högerspöket att sucka tungt. Det är inte så att han saknar klantarslet, som slarvade bort hela Baltikum, utan att han börjar bli trött på att titta på samma tavlor hela tiden.

Högerspöket drack vin med Michelangelo, Genever med Rembrandt och van Gogh, och absint med Picasso och Dali. Han förlustade sig dessutom med många av Zorns dalkullor. De var alla kompetenta konstnärer, med ett gemensamt mål. Inte att avbilda, utan att måla. Att skapa det vackra, snarare än att återge det verkliga.

Numera kan inte konstnärerna rita en halvhyfsad streckgubbe längre, så istället gör de annat, och det är aldrig vackert. En del staplar ved på stranden, andra ligger med baltiska horor och en tredje ser till att bli inlagd på psykakuten. Vari ligger det vackra med det? Vari ligger det vackra i att strimla guldfiskar i matberedare, att hylla självmordsbombare eller att vandalisera tunnelbanestationer?

Vad har egentligen Pål Hollander, Anna Odell och Nug egentligen gemensamt med Van Gogh och Rembrandt? Inte en strävan att göra något vackert iallafall. Snarare effektsökeri och dålig smak. Högerspöket förstår inte vad Jackass-imitatörer har gemensamt med de stora mästarna överhuvudtaget.

De stora mästarnas sökande efter skönheten kan förklaras i deras finansieringsmodell. De var beroende av externa finansiärer, mecenater, vars anseende var beroende av deras konst. Dagens konstnärer är också beroende av någon, vars agenda de är lika lojala mot.

På 1960-talet växte den stora staten fram. Gud, familj och fosterland skulle ersättas med förlitandet till den värdeneutrala staten. Där passade plötsligt inkompetenta nihilistiska konstnärer in. De förnekade allt, utom den statliga finansieringen av deras verk.

Nihilisterna tog ganska självklart, med en så stark allierad, över helt. De som var spritt språngande galna blev konstnärer, de som ville vara det men inte kunde blev konstrecensenter.

Högerspöket förfäras av att det gått så långt att när tidningen Axcess ställer ut tavlor i serien ”Figurationer” är detta enligt recensenterna ”nazism”. Föreställer de då segerrika arméer som korsar Dniepr? Adolf Hitler i Speedos? Himmler på en vit häst med svärd i hand? Svaret är nej. Det är en grupp norrmän som målat något som faktiskt föreställer något. Så långt har det gått.

God konst har alltid varit kommersiell. Rembrandt målade för pengar, Michelangelo fick betalt för sixtinska kapellet, Picasso sålde sina tavlor. Det är också i det kommersiella vi hittar vår tid skönhet, tycker högerspöket.

Köp en tabloid. Köp en resetidning för att se skönheten i ett landskap. Köp en inredningstidning för att se skönheten i färger och proportioner. Köp Cosmopolitan för att se skönheten i avund. Köp en Slitz för att se skönheten i kvinnligheten.

Anna Odell har varken med konst eller skönhet att göra.”

Länkar: SvD, DN,
Bloggar:

”Har du vad som krävs?” var och är en ständigt återkommande fråga på reklamaffischerna som Försvarsmakten klistrat upp över landet. När myndigheten nu avser bredda rekryteringsbasen så gör man det enkelt för sig, man sänker ribban för vad man skall ha med sig i bagaget – för vad som krävs av skolbakgrund. Det är inte längre tal om godkända betyg från gymnasiet, det räcker med grundskola…

Jag minns en språkresa till England och hamnstaden Felixstowe 1982. Värdfamiljens pappa Paul jobbade i hamnen som förman. Paul var labour in i ryggmärgen, han hatade Thatcher lika mycket som jag kom att älska tanten. Paul var en underbar människa som med glimten i ögat lärde mig massa roliga fula ord på engelska när han skulle beskriva den ideologi som jag precis hade börjat bli nyfiken på. Opposites attract, typ.

Paul var också före detta soldat i den brittiska armén. När han hade blivit korpral efter åtta års tjänstgöring var han nöjd, han hade blivit befodrad och nått ett livsmål. Han var stolt över sin bedrift, och kunde med gott samvete lämna branschen för att bli civilist – och som korpral kunde han bli förman i hamnen, få bättre lön och glömma bort Nordirland för tid och evighet. Vi höll kontakten, Paul, hans familj och jag – och när jag 1987 besökte familjen igen hade jag tagit mina första trevande steg för att ta mig in i samma bransch som Paul hade tillbringat åtta år av sitt liv i.

Jag glömmer aldrig blicken jag fick när vi satt på en pub i Felixstowes utkanter. Jag var lite på pickalurven och hånade Paul för att jag minsann hade blivit korpral på 8 månader medan han hade tagit 8 år på sig. Det brann i blicken, och inte blev det bättre när jag fyllde på med att det bara tog två månader till innan jag var ”sergeant” – som furir kallas på andra sidan Nordsjön. Det såg ut som om Paul ville sänka mig med ölsejdeln han hade i näven, den där dryga snorhyveln som satt på andra sidan bordet och tryckte på exakt rätt knappar för att reta upp den gamla yrkessoldaten.

Jag förklarade snabbt skillnaderna för Paul. Det svenska värnpliktsförsvaret utbildade sina korpraler och furirer till något annat än de brittiska motsvarigheterna. Där Paul efter sina åtta år i drottningens och imperiets tjänst hade jobbat sig till sin befodran hade jag fått den per automatik efter de där dagarna som krävdes för att hämta ut några nya kragspeglar och några guldpinnar till permis-uniformen och till den där ylletröjan av engelskt snitt som blev populär under min värnpliktstid…

Paul hade bara den engelska motsvarigheten till grundskolan med sig i bagaget när han tog värvning som 17-åring. Han var när han slutade en mycket bättre soldat än jag någonsin kunde drömma om att bli trots att jag var mer påläst och hade en grad som skulle fått honom att stå i stram givakt. Jag slutade ju som löjtnant där Paul slutade som korpral. Paul pysslade med infanterism, jag var kustartillerist med stridsledning- och sambandstjänst som huvudtjänst. Paul var klockren som skyttesoldat, som de där som utan att tveka skulle kasta sig över ryssar, östtyskar, polacker eller argentinare. Jag var klockren i ett bergrum med dämpad belysning, där analytisk förmåga och eftertanke värderades högre.

Vad vill jag då säga med alla dessa ord om tider som flytt? Jo, att det mycket väl kan finnas positioner i det nya insatsförsvaret som kan fyllas av folk som trots att de bara har grundskolan med sig – men att det finns andra tjänster som kräver lite mer. Under mönstringen till det gamla värnpliktsförsvaret hade mönstringsförrättarna att placera rätt person på rätt plats – och oftast lyckades de bra. På samma sätt måste det nya försvaret ta hand om de som vill jobba med att försvara Sverige, Mazar-e-Sharif eller vattnen utanför Somalia. Rätt person på rätt plats oavsett utbildningsnivå…

Lite nostalgisk blir jag iallafall när jag tänker tillbaka till värnpliktstiden när den engelska marinchefen besökte oss på batteri Asunden utanför Slite. Amiralen gick omkring och var så imponerad över vårt 12/70-batteri, the First Sea Lord imponerades av soldater, som var duktiga på engelska, som alla hade en annan utbildning med sig bredvid den militära de nu fick i Fårösund.

Vi hade beväringar med andra kompetenser som även det militära kunde dra nytta av. Det kommer det nya insatsförsvaret att sakna, när skoltrötta killar och tjejer söker sig till en militär för att lära sig det yrket och bara det. De kan säkert bli fantastiska soldater men inte med med den bredd som ett modernt försvar skulle behöva…

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, Expr, SVT,
Bloggar: Wiseman,