Uppenbarligen finns det en elit av sossar som vill jaga iväg Håkan Juholt ifrån rollen som partiordförande, iallafall om man skall tro på partistyrelseledamoten Mats Johansson från Blekinge. Den där eliten av sossar är baserade i riktnummerområde 08, och de kommer inte att ge sig förrän Håkan ställer sig på takterassen på Sveavägen 68 och vrålar så att småländskan överröstar trafikljudet från huvudstadens motsvarighet till Champs Élysée och där småländskan bildar meningen ”Jag tyar inte längre, Carin Jämtin…!”
”Det finns ett etablissemang, ett politiskt och medialt, där Håkan Juholt sticker ut och inte passar” berättar Mats Johansson andetaget efter att han har bett sossarna att sluta använa nätet som en kanal för den politiska debatten, eller iallafall för före detta ministrar att ta hedern av sin partiordförande. Det finns en elit av Stockholms-sossar som kanske saknar Mona Sahlins utpräglade 08-dialekt, det finns karriärister i Rörelsen som inte uppskattar att deras parti och deras partiledare numera betraktas som ett dåligt skämt i den svenska politiska vardagen. De finns tydligen där, sossarna som vill Juholt illa – och jag har sökt samband med några, men utan framgång…
Jag känner rätt många sossar, rätt många som med lite fantasi skulle kunna kallas för Stockholms-sossar och med ännu större fantasi för elit. Ingen av dessa svarar på mail, ännu mindre på telefonsamtal och det som återtod var att vända mig till de som är bidragsberoende, utförsäkrade, utslängda på gatan, de som saknar jobb och som borde stå bredvid Håkan Juholt 366 av årets 365 dagar – i vått och torrt, mest i vått.
Klockan var 19:58, platsen var Albyskolan i Lilla Alby, Sundbyberg. Det var valdag, det var den 17 september 2006. Där stod jag och delade ut valsedlar tillsammans med några andra partifunktionärer från andra partier. På andra sidan gatan kom en överförfriskad man ragglande. Han viftade med ett röstkort. brölade något ohörbart innan han snubblade strax innan klockan blev 19:59. Jag och sossen sprang över gatan, lyfte upp mannen på de ostadiga benen och fattade vad han ville. Mannen ville rösta, och tiden var knapp.
Det var hans demokratiska rättighet och medborgerliga skyldighet vi stod upp för när vi bar mannen med de runda fötterna in i vallokalen några sekunder innan dörrarna låstes. Han fick hjälp att rösta, han ragglade ut och berättade att det var mitt parti han hade röstat på och jag tackade. Men i min ögonvrå, medan jag gick ut ur vallokalen såg jag att det var sossens valsedlar han tog med sig in i lokalen. Jag brydde mig inte, huvudsaken var att han fick rösta – och segern i Sundbybergs stad, Stockholms läns landsting och Sveriges Riksdag hängde inte på den där enda rösten som jag hade hjälpt till att bära innanför dörrarna på vallokalen på Albyskolan.
Men jag mindes hur han såg ut, han har efter det tjafsat med mig när jag har kampanjat för mitt parti och i ruskvädret denna den andra dagen av året 2012 letade jag efter honom där han brukar befinna sig – på andra sidan Landsvägen från ”Bolaget” i Sundbyberg, i närheten av S-grillen och gångtunneln till McDonalds och det Domus som en gång hette Domus, som blev Konsum som sedan blev nerlagt. I mina ögon var han sosse-elit, han var en sosse som aldrig skulle svika och han brukade vilja prata oavsett promillehalten…
Där stod han, och där kom jag med mina frågor om den kris som hanses parti nu genomlider. Jag hälsade, önskade God fortsättning och frågade hur han mådde. Det var okej, skönt att snön lyste med sitt frånvarande och att kylan var precis så där lagom för pilsnern och de något starkare livselixiren som befann sig i buteljerad form i rockfickan. Samtalet gick över på Juholt, på socialdemokratins ledarkris.
Mannen framför mina ögon kom till huvudstaden från landsbygden. Dialekten skvallrade om det landskap som ligger norr om Småland och söder om Södermanland. Han både lät soch såg ut som någon ur Hjalle, Hjulle och Hjulius. Visst, han hade alltid varit sosse – men nu var det slut med det. Inte för att hans liv hade blivit bättre av Allians-styret, långt därifrån. Alkoholskatterna var fortfarnde för höga, och ett av de få kvarvarande monopolen begränsade valfriheten. Men sosse? Nej, inte längre – inte igen, inte så länge de hade den där vindflöjeln och kulturkramaren som partiledare.
Juholt var och är ”löjeväckande”. Juholt utstrålar ”inkompetens och trams”. Juholt kan inte och skall inte få möjligheten att bli statsminister trots att förmodligen tycker rätt saker. Problemet är att vad han än tycker nu så kommer han inte kunna få igenom ett skit utan att först ha kvaddat sina egna funderingar i grunden i köpslåendet med sin andra personlighet. Bollplankets polare stämde in i kritiken, de delade hans åsikter och tänkte minsann inte låta sig bäras in i en vallokal för att ge Håkan Juholt sitt stöd. De vägrade, de ville inte kännas vid Håkan Juholt alls – de som kanske kan kallas för stockholmare men inte för elit när det handlar om politik.
Det Mats Johansson kallar för etablissemangets angrepp på Håkan Juholt, hans ledarskap och det parti som valt honom till partiordförande hämtar sin näring i att det faktiskt finns folk som inte bara sitter och häckar i duggregnet med en flaska Koskenkorva i näven. De som ifrågasätter och grubblar finns i fikarummet på äldreboendet, i byggarnas barrack, bland tjänstemännen på lunchrestaurangen – det finns överallt. Ifrågasättandet. Tvivlen. Förtvivlan.
Det är ett etablissemang som kanske ser den sanning som Mats Johansson eller Håkan Juholt inte vill låtsas om, ett etablissemang som fattar varför 16% av väljarna har förtroende för det nästa största partiets ledare och där ett parti som förr hade varannan svensk i ryggen nu knappat har var fjärde.
Men Håkan Juholt är bäst, han är socialdemokraternas svar på Zlatan Ibrahimovic – och det är det Mats Johansson ser när han ber Ylva Johansson slå sönder sitt tangentbord medan han skyller alla Juholt-kritiska artiklar på Stockholms-eliten. Själv tycker jag att det är att göra det lite för lätt för sig. Det skulle vara lätt att kräva Juholts avgång, men han är bara ett symptom på ett parti som inte blir friskare av att man förnekar att man faktiskt mår riktigt, djävla dåligt…
Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB, AB, Expr
Bloggar: Fridén,
