De finns där, överallt där föräldrars barn idrottar – de är föräldrarna det brinner i huvudet på i motgång. Jag möter dom i innebandyhallar, i ishallar och på fotbollsplaner, och de är sportvärldens svar på Dr Jekyll och Mr Hyde. De är snälla, uppmuntrande och respektabla i medgång och efter segrar medan de förvandlas till gläfsande odjur i motgång.

De finns i min närhet, de finns naturligtvis på avstånd – de finns överallt. Oftast lugnar de ner sig efter att ha fått gapa av sig inför en hulkande son eller dotter, en idrottande unge som fått höra hur fruktansvärt dålig han eller hon är, att mamma eller pappa skäms. Men att gå därifrån till att lämna en 10-åring i kylan utanför en innebandyhall i kortbyxor och matchtröja för att låta ungen gå från Fyrishov och Uppsala till hemmet någonstans i Stockholmstrakten är att trappa upp den psykiska tortyren till psykisk misshandel…

Vinnarskallar är bra i sportens värld, oftast. Den där pappan som tyckte att sonen gott kunde gå hem efter att ha ”spelat så djävla dåligt” är förmodligen en vinnarskalle som slagit över. Den där pappan är sjuk i sin vinnarskalle, som tror att sonen nästa gång – som förmodligen aldrig kommer att bli av – kommer prestera bättre bara för att han är rädd för att få gå hem från Norrköping, Falun, Katrineholm eller någon annan innebandy-cup.

Den där pappan tror att man med fruktan och skräck fostrar 10-åriga grabbar att tycka att sport är det bästa som finns, roligt och utvecklande – och alla vi andra skakar förtvivlat på våra vinnarskallar. Den där pappan som lät sin son stå i minusgrader, gråtandes och bara i matchstället har med sitt beteende med största sannolikhet dödat sin sons idrottsintresse för tid och evighet. Den där pappan har förverkat sin rätt att vara idrottsförälder, faktiskt förälder överhuvudtaget…

Det är inte fel att ge kritik även till sina ungar om de gör fel, beter sig fel eller låter bli att kämpa för ett lag – men kritiken måste vara konstruktiv. Att skrika ”du är så djävla dålig!” till en 10-åring och lämna honom i kylan för en överlevnadsmarsch genom Uppland är inte konstruktivt. Det är psykisk tortyr, det är vidrigt. Negativ kritik till barn som idrottar måste balanseras upp med positiv för att ta skruv. Negativ kritik är inte fel eller tabu, så länge den är ärlig och inte förnedrar.

Barnen måste få sporta för att de tycker det är kul, de måste få ha roligt utan rädsla – men de måste samtidigt vilja sporta för sin egen skull, inte för föräldrarnas skull. De vedervärdiga idrottsföräldrarna kommer vi att få leva med så länge det finns vuxna som tycker att de har rätt att förvänta sig någon form av ”avkastning” i alla de där pengarna som man plöjer ner i ungens idrottande – en avkastning i form av stolthet och i de värsta vanföreställningarna även guld, gröna skogar och återbetalning. Så länge man inte håller ungarnas idrottsengagemang under armarna ekonomiskt för deras skull utan för sin egen skull kommer vi andra äcklas över att se de galna idrottsföräldrarnas frispelande i spåren av missnöjet med avkastningen…

Länkar: AB, Expr, Expr, DN, DN, SvD, SvD, UNT, SVT, SR,
Bloggar: MMK,