Socialdemokratin, och bara det partiet, avgör hur deras framtid skall formas och hur partiet skall växa sig starkt. Bara sossar av olika slag – högersossar, vänstersossar, gråsossar, partister, hästsossar, falangister i olika skepnad och annat löst folk som ryms i det parti som trots allt blev det största i Riksdagen för drygt ett och ett halv år sedan – har att forma sitt parti. Idag har några försökt förändra en situation som för oss utomstående framstår som helt omöjlig, medan andra vill göra det ännu lite omöjligare. Men som sagt, det är upp till det partiet som ingen längre kan ta på allvar…
Vad jag som moderat tycker och tänker om sossarnas kris hade inte betytt någonting alls om det inte hade varit för att hela oppositionen trots gedigna insatser av firma Fridolin/Romson och Sjöstedt blir paralyserad och icke-fungerande när den ledande aktören lägger sig i fosterställning, gnyr och antar skepnaden av ett apatiskt före detta statsbärande parti. En välfungerande demokrati behöver en välfungerande opposition som kan jaga en regering att bli ännu lite mer välfungerande. Idag jagar sossarna inga andra än sig själva, rakt mot det där stupet där man förr eller senare kommer falla ner.
Pressen frös, de väntade på någon form av besked och när de släpptes in i värmen fick de vet att VU efter dryga 18 timmars pratande hade kommit fram till att de har förtroende för sin partiordförande, trots att flera partidistrikt ville annat och kände tvärtom. Sven-Erik Österbergs distrikt Västmanland tyckte att Juholtarn för partiets skull kunde lämna sin post, Österberg signalerade inför media att han nog kände detsamma men i rollen som VU-medlem hade han efter 18 timmars terapi-internat förtroende för en ledare som snart ingen har förtroende för om man skall tro SKOP. Det är ett lustigt parti - sossarna – med rätt lustiga företrädare, i den mån en katastrof i full dager kan vara lustig.
Håkan Juholt behövde efter en månadslång semester och några dagars arbete som en bättre människa åka hem till Oskarshamn och vila, och den som fick möta de in i märgen nedkylda journalisterna var Carin Jämtin. Hon var till skillnad mot sin chef ärlig med tillståndet i Partiet, det hette ”vi går igenom den djupaste krisen i vårt partis historia”. Det betyder alltså att Juholt-krisen slår morden på Anna Lindh och Olof Palme i allvarlighetsgrad. Det säger rätt mycket…
Carin Jämtin fortsatte ” Krisen gör att vi verkligen behöver samla ihop oss” och där visar hon det första tecknet på verklighetsflyktande. Flera distrikt har krävt att hennes chef avgår för att rädda vad som räddas kan av ett parti som varje nykter betraktare snart anser vara bortom räddning. Andra distikt tycker det är jättekul att ha en ledare som dansar hambo med ett klavér på varje fot och som snart inte ens mäktar med att slå Jimmie Åkesson i förtroendemätningarna.
Men som sagt, det är sossarna som väljer sitt eget öde, och medan jag sparar ner tack och farväl-texten jag trodde jag skulle få publicera den här kvällen i bloggmotorns minne så tänker jag på att jag inte behöver vara rädd för vare sig inspiration eller bloggbara ämnen ett tag till. För hur länge, vet jag inte.
Dock anar jag att Håkan Juholts vilande i Oskarshamn kommer att innehålla en hel del grubblande om vad som är bäst för honom som person och vad som är bäst för hans parti. Jag är inte alldeles säker på att Håkan Juholt drar de slutsatser som vilken annan person i hans situation hade dragit. Det finns en känsla av oro hos mig att Håkan Juholt inte längre lever i samma verklighet som hans partikamrater…
Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Expr, Expr, Expr, Expr, AB, AB, Nyheter24
Bloggar: Radikalen, Moberg, Westerholm, Norah4you, Västros, Högberg
