Han klev fram, han höll ett tal om att födas och att dö som socialdemokrat, han meddelade att han avgick där och då – med omedelbar verkan. Platsen var Oskarshamns galleria Flanaden några minuter efter tre på eftermiddagen i lördags och mannen som gick är han som har figurerat på löpsedlarna både innan och efter den där pressträffen. Han höll sitt tal, folket i Oskarshamn skrek ut sin förtvivlan medan han – stadens store son – hastigt och olustigt lämnade platsen medan folket riktade sin frustration, sin förtvivlan mot en sosse-bloggare som krävt att mannen som med SÄPO:s livvakter i släptåg försvann från lokalen skulle få ett bättre stöd. Andra livvakter fick skydda Aftonbladets utsända mot folk som skrek, hytte med näven och ville jaga iväg de drivna journalisterna från kommunen…

Håkan Juholt var en man som delade sitt parti när han var placerad där för att ena Partiet. Det fanns gott om folk som såg mannen med mustaschen som sin Messias, där personkulten kring ledaren tog sig rätt absurda uttryck för oss som beskådade spektaklet ifrån ett utifrån-perspektiv. Men där Håkan Juholt hade många, hängivna och trogna supportrar i obygden så tyckte annat folk i rörelsen tvärtom – politisk pajas och Åsa-Nisse-kopia var två snälla epitet som klistrades på en ledare som splittrade, inte enade.

När personkulten efter avgången fick folk som var på Håkans sida att likt de nordkoreanska folket begråta den ledare som lämnat dom åt sitt öde så verkar det som om naturen också reagerar på det pressdrev som jagade Håkan från makten. Det är bara en tidsfråga innan Lena Sandlin eller Göran Greider går ut på sina tidningars ledarsidor för att förklara att den där solstormen som är på väg mot jorden är en reaktion på vad som har hänt på svenska nyhetssidor, i tidningar, TV-soffor och inte minst på Sveavägen 68.

Lena Sandlin författade ett inlägg igår i Västerbottens Folkblad som var så nära en professionell gråterska ”in action” vi kommit i det annars rätt så sansade Sverige när det kommer till ett nyktert förhållningssätt till sin ledare. Det var bara preluden till ledaren som fattades för att göra Jonas Sjöstedts hemstad till ett Pyongyang 2.0. Sandlins ledarprelud kunde med lite fantasi ha sett ut så här, kanske…

”När Håkan Juholt i Oskarshamn proklamerade sin omedelbara avgång dog björkarna i Umeås innerstad en efter en. Stadens koloni av småfåglar tog kurs söderöver och flög med dödslängtan in i flygmotorerna på ett plan som varvade upp på Umeås flygplats. Från biltrafikanter hördes hjärtskärande vittnesmål om att flera grävlingar gråtandes sågs kasta sig ut framför långtradarna på E4:an. Klockan var 15:o6 när solen försvann från universitetsstadens himmel, och den största stjärnan i vår närhet – om man bortser från Håkan Juholt – har inte synts sedan dess. Nu, tre dagar efter avgången, reagerar den mindre stjärnan på den större stjärnans lidande med en solstorm. Naturens krafter sörjer med Partiet!”

Överdrift? Javisst. Nästan lika överdrivet som journalisternas belägrande av Sveavägen 68, men inte i närheten så överdrivet som Lena Sandlins ledarskröna från igår. Skall någon kunna ta socialdemokratin på allvar framöver är det inte en personfixering eller en personkult det partiet behöver.

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, Expr, Expr, Expr, AB, AB,
Bloggar: Westerholm, Västros,