Tungotalande i kombination med euforiska glädjetjut hörs tydligen inifrån det Fotografiska muséet. Allt som var dåligt och jobbigt igår är numera underbart och fantastiskt, ty en ny frälsare är född. Till kvällen kommer vi kunna höra otaliga vittnesmål om partimedlemmar som har fått utomkroppsliga upplevelser bara genom att vara i samma lokal, som han som med en svetslåga satte ett helt partis samlade hjärtmuskler i brand…

Stefan Löfven har blivit den fjärde sosse-ordföranden under statsminister Rajrajs ändå förhållandevis korta tid bakom den moderata ratten. Stefan Löfven är inte som någon av sina tre företrädare, han är precis lika unik som Göran Persson var i sin roll, som Mona Sahlin och som Håkan Juholt. Stefan Löfven har fått det finaste uppdraget en socialdemokrat kan få, enligt egen utsago. Medan Göran var finast i partiet länge, så hann Mona och Håkan knappast att bli finast. Återstår att se ifall Stefan Löfven är finast längre än till kongressen om ett år, eller om det blir ytterligare en fotnot i den socialdemokratiska historieboken.

Det talas redan inifrån Rörelsen om rena Maranata-stämningen i ett Parti som har lidit alla helvetets kval samtidigt som den gamle partiordföranden kände ett starkt stöd från alla runt omkring honom. Carin Jämtin går omkring och fån-ler, med samma befriade ansiktsuttryck som hos en kvinna som efter 38 timmars förlossningsarbete kämpat fram en jättebäbis, en Stefan Löfven. Jag unnar Carin Jämtin att få må bra, att ha en lugn och skön helg med familjen – utan att behöva vara jätteorolig för vad som komma kan ur chefens käft. Jag unnar faktiskt socialdemokratin lite lugn och ro, men jag vill ändå passa på att lyfta fram den sjukliga personkult man alltid bygger sina färska ledare.

Ingen kan väl glömma när Håkan efter linjetalet. Han stod där med blommor i sitt hår, han var glad och alla i Partiet fick utomkroppsliga upplevelser. Netrötterna skrev inlägg efter inlägg om att vi på motståndarsidan skulle vara rädda, för nu hade han klivit fram – mannen som inte hade några fel, som gillade Elvis, hade humor och var folklig. För oss var det bara skoj att se personkultandet slå igenom med full kraft igen. Jag var inte rädd. Jag tyckte det var spännande och kul, och för min gärning som bloggare var Håkan Juholt precis det bränsle jag behövde bäst.

Nu låter det ungefär likadant. Nu är det en annan partiordförande som vi skall vara rädda för, som är lika ren som snö om man skall tro på Veronica Palm. Veronica glömmer bort hur snö kan se ut efter sandning, hundpissande och töväder…

Det är ju Stefan Löfven som är den nya frälsaren för ett parti som inte har vett att ge sin ledare tid att bevisa vad han kan och vad han går för innan de kanoniserar mannen som tycker det är bra om Sverige säljer fler kanoner. De gör samma generalfel igen. De väljer att sopa allt det som kan vara jobbigt att se under mattorna, de lyfter fram och förstärker allt det som de tror är fantastiskt bra och underbart, de där sossarna i sitt rus av eufori.

Vore det inte snällare att sätta ribban lågt eller iallfall normalhögt, och ge Stefan Löfven chansen att prestera från en nivå där det verkar som om han gör bra ifrån sig istället för där varje felsteg kommer att bli förstorat och överdramatiserat. Stefan Löfven är en människa, inte den Gud som hans parti och hans partifolk vill ha honom till. När de talar i tungor, får utomkroppsliga upplevelser och försöker jaga in fruktan i meningsmotståndarna gör de sin nya ledare en otjänst han kan vara utan. Varför fattar de inte det, sossarna…?

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, Expr, Expr, AB, AB, AB, Nyheter24
Bloggar: Krassman, Radikalen, Löfvens fan-page, Böhlmark, Lidby, MMK, Västros, Westerholm, Röda Berget, HBT-sossen, Högberg