Olof Palmes gata, ett stenkast från ”fiende-fästningen” som kallas LO-Borgen, inom synhåll från Norra Bantorget och Norra Latins skolgård. Välbekanta kvarter där jag som barn tvingades paradera första dagen i maj för att sedan få lyssna på ett brandtal mot makten av någon representant för det styrande och statsbärande partiet. I dessa trakter där man kan känna den unkna doften av de synliga och osynliga röda maktstrukturerna ligger Unionens högkvarter – det politiska oberoende facket…

Det var en gång, då Överste Nätrot – sossarnas överbefälhavare på de sociala medierna – hette Johan Ulvenlöv. Denna Ulvenlöv lämnade sosseriet, Netroots och Rörelsen efter valförlusten 2010 efter att ha uträttat stordåd även ur en politisk motståndares perspektiv. Ulvenlöv hamnade hos den politiskt oberoende fackföreningsrörelsen, och idag hälsade fem moderata bloggare på hos Unionen. Men varför?

Själv hade jag planen klar. De nya moderaterna är de nya statsbärarna, socialdemokratins arvtagare som arbetarparti. Det var en gång då det statsbärande partiet drygade ut medlemskadern genom att kollektivansluta fackföreningsmedlemmarna in i Partiet. Om sossarna en gång kunde vara så fräcka, varför kan inte vi moderater – som kopierat det mesta av det ”bästa” friskt – kopiera detta och låta Unionens politiskt oberoende medlemmar bli medlemmar i ett nytt statsbärande parti som numera i princip också är politiskt och ideologiskt oberoende…

Mitt förslag möttes med ett skratt, av både moderata bloggare och fackföreningsvärdar. Så var det med det. Ingen tar en pajas på allvar ens när pajasen är allvarlig, och jag fick en känsla av det var så här Juholts vardag var mest hela tiden. Jag tröstade mig med en stor kanelbulle och snacket gick över på andra frågor – på frågor om vad Unionen tycker är viktigt och vad vi tycker är viktigt med facket. Själv tycker jag att den politiskt oberoende fackföreningsrörelsen har en legitimitet och existensberättigande som den politiskt beroende fackföreningsrörelsen saknar då de sätter partipolitiska hänsyn framför hänsyn till medlemmarnas väl och ve.

Ett avslappnat samtal, fem moderata bloggare och tre fackföreningsföreträdare. Ett givande möte där en moderat bloggare sålde in sig själv som arbetssökande medan de fyra andra spånade om sina erfarenheter av facket inför POP-trion – Johan Ulvenlöv, Daniel Långström och Åsa Märs – hos Unionen där POP står för Politik, Opionsbildning och PR om jag minns rätt. Vi kunde prata sansat med varandra, ett möte som gav mersmak och som lade grunden för någon form av förståelse mellan den politiskt oberoende fackföreningsrörelsen och fem bloggare från ett till synes politiskt oberoende politiskt parti.

Det var ett möte som gav mersmak, och nu vill jag tränga mig på både LO och TCO för att käka bullar och dricka kaffe på motståndarnas bekostnad. När kommer en inbjudan därifrån, till oss som inget hellre vill än att försöka förstå något som inte går att förstå? Unionen har fattat – att det är den politiskt oberoende fackföreningsrörelsen som är framtiden och det dysfunktionella förhållandet mellan fack och Parti som är dåtiden. Medlemsintresset är inte alltid synonymt med vad som är bäst för Partiet. Faktiskt…

Länkar: Dagens Opinion,
Bloggare på plats: Edgelius, Ekonomisten, Hagbom, MMK,

Aftonbladets reporter kör upp ett papper under Stefan Löfvens boxarnäsa. Carin Jämtin, som sedan den dagen Håkan Juholt tackade för sig blivit en helt annan – lycklig – person, tittar nyfiket på dokumentet. De njuter, de får se svart på vitt att Stefan Löfven nästan har blivit lika populär som Mona Sahlin var en gång…

Nya förtroendesiffror, siffror som inte överraskar ett dugg. Löfven spelar i en annan division än sin föregångare när det gäller folks förtroende, och där Juholt kämpade om bottenplaceringarna med Jimmie Åkesson och Lars Ohly på den tiden det begav sig så kliver Löfven in och blir nästan lika populär som Mona, men ändå i toppskiktet.

”Nästan varannan väljare har stort förtroende för Löfven”, ”Förtroendet för Reinfeldt störtdyker” – och rubrikerna ger oss bilden av en statsminister som inte orkar matcha Löfven när sanningen trots allt är att Reinfeldt fortfarande och ännu så länge har ett högre förtroende bland väljaren än någon annan. Fortfarande och ännu så länge, men ingen kan med säkerhet säga hur länge fortfarande är. Kanske bara till nästa mätning. Kanske för tid och evighet. Kanske bara tills det sista numret av dagens Aftonbladet når sina sista ögon.

Löfven har inte synts av ens en promille av tiden i mediabruset som föregångaren pratade sig till. Löfven har inte hörts mer en fragmentariskt i debatten när föregångaren hördes dygnet runt på sjungande småländska. Löfvens framgångskoncept är alltså att inte synas, inte höras – och frågan är om inte det är en strategi som statsministern också bör fundera över tills den dagen kommer då han har fått sova ut ordentligt och fått några nya idéer…?

”Det är bra om det går åt rätt håll, vi har fått prata politik en tid nu” säger Löfven och Carin Jämtin fyller på med ”Vi har haft möjlighet att prata politik i en månad nu” - men vilken politik har de pratat om? Den politik de själva vill driva? Eller handlar det om att gnälla på andras politik nu igen? Vilken politik har Löfven pratat om och när? Jag minns ett norrländsk mummel som andades pragmatism i kärnkraftsfrågan – helt i strid med den fastställda partilinjen. Jag minns inget annat än det, och gnäll.

Lena Melin tycker att Reinfeldt bör bli orolig, och det är han redan – o-rolig. Jag tycker att Reinfeldt och tänkarna på högerflanken bör fokusera på vad vi själva vill göra i framtiden, och mindre på att kommentera vad motståndarna kan tänkas vilja när de kanske någon gång, någonstans om någonsin börjar prata om politik. Den dagen vi kan visa att vi ser på framtiden med en nyfiken blick, och inte ett par trötta, deprimerade hundögon så kommer Löfvens kamp att komma ikapp i förtroendemätningarna att vara lika lönlös som Juholt och Sahlin inte är…

Länkar: AB, AB, SvD, DN,
Bloggar: Böhlmark, Jönsson- (Dags att byta bild på sidhuvudet?), Västros, Kent,

”Pappa, kom hem! För vi längtar efter dig! Kom innan sommaren är slut, lilla pappa! Åskan har gått, och om kvällen blir det mörkt, stjärnorna syns nu på himlen igen…”

Rätten till barn verus barnets rätt. Det är det som det handlar om. Jag har absolut ingen lust att vara den där surkarten som sätter mig på tvären och agerar moralisk domare. Inte alls. Jag unnar mina homosexuella kompisar lyckan eller olyckan att bli föräldrar, trots att det är fysisk omöjlighet att lyckas med det snippa mot snippa, snopp mot snopp.

Självklart skall vi vara pragmatiska inför framtida familjekonstellationer, där en lebba och en bög utbyter det som behövs för att skapa liv – och som sedan delar på ansvaret för det liv man har satt till världen. Mamma är känd, precis som plastmamma. Pappan är av kött och blod, inte en trögflytande vitgul kroppsvätska i ett provrör, och plastpappan är precis lika känd som alla andra inblandade…

En ensam kvinna som av olika anledningar inte kan få barn kan inte bli mamma, lika lite som en ensam man inte kan bli den där pappan han drömmer om att bli. Kvinnan kommer att få möjligheten till insemination, medan mannen står där med några miljoner dysfunktionella spermier eller något annat skäl. Han kan inte bli pappa så länge inte en kvinna förbarmar sig över hans längtan. Den ensamma mamman har ett ägg, hon har ett provrör fullt med en okänd mans säd och hon har en kropp som kan bära och nära ett nytt liv. Men var finns rättvisan i att den ensamma kvinnan skall kunna få ett eget barn, men inte den ensamma pappan? Skall Staten i rättvisans namn börja ställa upp med surrogatmammor åt de ensamma männen, eller skall vi vara orättvisa?

Det är en fruktansvärt svår fråga, en fråga om människan rätt att med alla medel och i alla situationer kunna få sitt eget barn versus barnets rätt att ändå ha ett humm om var man har sitt ursprung. Jag kan inte peka med min moraliska pekpinne mot de tre allianspartier som idag tar avstånd från det fjärde allianspartiet och tar ett steg för att den ensamma kvinnan – inte den ensamma mannen – skall kunna bli förälder på konstgjord väg. Jag är inte övertygad om att jag har rätt, alls.

Den ensamma mamman kan ju bara åka över havet, till något grannland där det är okej att låta en ensam kvinna bli inseminerad. Men det är en magkänsla, en känsla av att det politiska klustret nu försöker vara så rättvisa och tillmötesgående att det bara blir orättvist till slut…

”Detta har jag skrivit nästan bara själv, och jag ska börja i skolan till hösten. Pappa, kom hem! Jag vet något som du får! Nu slutar brevet från din Ellinor.”

Länkar: SvD, SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, DN, SVT, AB, AB, Expr, N24,

Bloggar: Moberg, Högberg, Böhlmark, Inslag,