Den nyhet som upprört Sverige och svenskarna mest den här helgen har varit att Thorsten Flinck under Melodifestivalens delfinal i Växjö klappade, klämde och tryckte till på den snygga programledaren Gina Darawis bakdel. Stora, svarta löpsedlar och helt plötsligt dominerades kvällspressen av bilder på en gubbsjuk man som tog chansen när möjlighet gavs – och som gjorde det framför TV-kamerorna. Sverige var i upplösningstillstånd, försvar eller angrepp mot Thorstens Flinks handlande sida upp och sida ner – betydligt mindre om Hafez Assads angrepp på ett syriskt folket som försökte försvara sig.
Igår valde våra grannar i Finland ny president, man valde en president med hjärtat till höger – Sauli Niinistö. På några TV-klipp imorse så kunde vi se en finsk tillträdande president som firade sin valseger utan att röra en min men genom att framför de finska TV-kamerorna klappa sin bildsköna hustru massor med gånger på baken, hysteriskt många gånger. Jag fattar att det i nyhetsrapporteringen från Helsingfors handlade om man och hustru, men det var ett blivande presidentpar…
Att Thorsten Flinck kladdade på Gina Darawi är naturligtvis helt uppåt Växjö Ishalls väggar. Men Thorsten är Thorsten, mannen som laddade upp med att sitta inlåst på dasset för att i sin ensamhet skrika ut svordomar och könsord. Thorsten Flinck är hämningslös och oförutsägbar. Det visste Christer Björkman när han head-huntade svensk kulturs Gossen Ruda till sin tävling, och det anade Gina Darawi när hon bad Thorsten om en kram. Det är inget försvar, bara en förklaring. Thorsten Flinck är inte stöpt i samma form som alla vi andra…
Men nyhetsvärderingen då? Här sitter jag och bloggar om en icke-nyhet som igår dominerade kvällspressens sidor och sent på lördagskvällen även de sociala medierna på nätet. Det finns väl rimligtvis annat att uppröras över på löpsedlar? Som en slakt på civila i Syrien, som två stormakter som tycker att det är helt okej att så sker…?
Thorsten Flinck tog ett felgrepp och stämplades som en gubbsjuk stolle – något han delar med 60-70% av hans jämnåriga könsbröder som är ute på nattklubbar istället för att se på Björkmans kreation av möjlig och omöjlig musik. Det skulle vi kunna diskutera istället, varför patriarkets händer varje fredags-, lördags- eller onsdagskväll tar sig samma friheter som Thorsten gjorde inför TV-kamerorna. Hur skall vi gubbsjuka gubbar kunna botas, utan risk för återfall…
