Sommaren 1985. Björkhagen och Kooperativa Förbundets skivlager vid Ystadsvägen.
Där gick jag omkring och plockade LP-skivor och kassettband till de olika Domus-varuhusen som fortfarande hette Domus, till OBS-varuhusen som kom att bli Coop Forum långt senare. Det var ett fantastiskt sommarjobb, musik hela dagarna och en lunchrestaurang som hette Jesses Krog som den där sommaren blev en favoritkrog för tid och evighet…
Jag gick omkring med en kundvagn, plockade ner skivor i en back enligt en beställningssedel för att sedan lämna över för paketering och utskick. Det fanns en LP-skiva jag alltid hade längst fram, och med baksidan vänd mot mig – och det var Whitney Houstons debutalbum med samma namn som den undersköna kvinna som prydde konvolutets baksida iklädd en baddräkt och i pose som andades sex appeal. Whitney Houston berörde mig den där sommaren, inte så mycket för sin musik utan snarare med sin skönhet. Det var för 27 år sedan…
Då var då, nu är nu – och Whitney Houston gick vidare på ett hotellrum i Beverly Hills. Ännu en artist som var en del av Trackslistan och spelades frekvent på P3 under ungdomens sorglösa dagar har lämnat jordelivet alldeles för tidigt. Man måste ha varit extremt synsvag för att inte ha sett vad som kunde komma. Ett liv med droger, ett liv med bortslösad talang och en gudbenådad röst som berörde mig mycket mindre än det där leendet jag ville minnas, den där blicken som satte igång fantasierna.
Det är den bilden jag vill minnas en dag som denna. En kvinna som sjöng bra men i fel genre. En kvinns som var så snygg att det gjorde ont. En kvinna som var en förebild och inte ett avskräckande exempel. Det är det jag kommer att minnas. Inte rubriker i skvallerpressen på senare år som gav ungefär samma budskap som astronauterna levererade när något hade gått fel – ”Houston. We have av problem”
Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, DN, DN, AB, AB, Expr, Expr, Nyheter24,
Bloggar: Högberg, Kent Persson,
