Lever man med självbilden att man som parti är det enda partiet som kan styra Sverige – de enda som klarar jobbet – så är det kanske inte är så absurt att ett rött oppositionsparti har som röd tråd i sina arvoderingsprinciper att ge sin partiordförande samma lön som statsministern. Det är lite som att man inte vill acceptera verkligheten som den ser ut, och att den där Håkan eller Monan som hade samma lön som Reinfeldt faktiskt var nationens informella ledare. Partiet har för fackföreningsmedlemmarnas pengar fyllt ut med mellanskillnaden mellan en riksdagslön och statsministerlönen – och alla vi andra har bara skakat på huvudet…
Nu valde de en Stefan Löfven, som inte sitter i Riksdagen och alltså inte uppbär någon lön därifrån. Det finns ingen mellanskillnad att eliminera, det handlar om att sossarna själva skall stå för allt. Det grejar de inte, sossarna. Stefan Löfven får 29.000 kronor mindre än Mona Sahlin och Håkan Juholt men det blev ändå mycket dyrare för Partiet att välja en ledare utanför Riksdagen.
Det kan ju absolut inte handla om resultatbaserad lön, eftersom föregångaren som körde Partiet i botten hade 29.000 kronor mer medan Löfven genom att vara allvarlig och eftertänksam när han inte är osynlig lyfter sitt parti till supersiffror på 26%.
Stefan Löfven får lägre lön och riksdagsledamoten Monica Green är befriande ärlig - ”Mycket bra att våga ändra den fåniga principen” - den principen att det minsann är precis lika ansvarsfullt att leda ett parti med en fjärdedel av väljarna i ryggen som att leda landets hela befolkning. Att sedan Stefan Löfven i mina ögon är värd en bättre lön än sin föregångare är en helt annan sak…
