Ulf Kristersson har sagt förlåt, förlåt och ursäkta mig – och alla tidigare eniga och välsynkroniserade oppositionspartier blir med ett oeniga. Sossar, vänsterpartister och miljöpartister tycker att man kan vara så snälla och acceptera ursäkten och ge förlåtelse till en man som var nära att skicka sin tid som minister in i historieböckerna. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna tycker inte så. De har ingen lust att ha vänliga veckan och gilla läget, alls…

Ulf Kristersson upplever nu, tillsammans med regeringen, effekterna av att faktiskt vara en minoritetsregering. Man kan inte göra vad man vill och hursomhelst. Sätter sig alla andra på tvären så får det konsekvenser. Det vi ser nu kommer säkert att upprepas flera gånger innan vi väljarna går sida vid sida till vallokalerna för att välja den som de har förtroende för.

Själv är jag absolut inte i form för att blogga, det är så många tankar som snurrar i skallen och tomheten sedan Juholt lämnade är som ett svart hål för min kreativitet. Grubblerierna tar sig många konstiga uttryck, och kanske är mina funderingar över det som nu spelas upp i svensk politik just en effekt av att glädjen är borta – att allt är svart…?

Fredrik Reinfeldt vs Ulf Kristersson. Det är en match som utkämpats förr, långt upp i norr och om vem som skulle bli MUF-ordförande. Reinfeldt utmanade Kristersson, vann en förnedrande seger och splittrade MUF i det närmaste SSU:s falangstrider som man kommit. Kristersson kände sig förrådd. Reinfeldt pinkade in ett revir han än idag härskar inom. Jag blev förvånad över att det var Kristersson som tog över som socialförsäkringsminister efter Husmark-Pehrsson. Jag var inte förvånad över att Husmark-Pehrsson fick foten, men jag var förvånad över att en tidigare ”fiende” helt plötsligt blev en allierad.

Det sägs förvisso att det rökts fredspipa efter det, men fan vet om jag tror på det. Någon man är på god fot med ger man inte jobbet som socialförsäkringsminister, möjligtvis försvars- eller finansminister. Någon man vill göra illa kan få ett riktigt jobbigt jobb, som ibland måste kännas helt omöjligt i ett land där alla ingrepp i socialförsäkringssystemen är att jämställas med folkmord och krigsförbrytelser av politiska motståndare och i media.

Socialförsäkringsminister.

Ulf Kristersson. Grattis?

För inte kan Husmark-Pehrssons gamla kontor anses vara ett lätt eller attraktivt arbete att ta sig an för någon annan än den som längtar efter ett befriande misstroendevotum? Eller är jag helt fel ute? Ingen tvingade ju Ulf Kristersson att ta uppdraget, han kanske sökte den yttersta utmaningen för en svensk politiker. Det handlar ju i den rollen inte om att göra rätt eller fel – bilden är redan satt, och allt är bara fel när det egentligen är rätt nära rätt…

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, AB, Expr, SVT,  
Bloggar: Kent, Westerholm, Andersson, Böhlmark,