”Ring in det gamla och ring ut det nya…”
Aftonbladet spekulerar i Stefan Löfvens lagbyggande och det är inte för inte som jag börjar tänka på den där dikten om Nyårsklockan, fast tvärtom. Känslan är att Stefan Löfven ringer in det gamla och ringer ut det nya. Chansen att förnya spolas ner i avloppet när gamla gråa sosse-eminenser dammas av för att ta plats efter de spännande – och förvisso oftast helt misslyckade – nykomlingarna som företrädaren Håkan Juholt plockade in.
Sven-Erik Österberg, lika spännande som nattlivet i Skinnskatteberg. Ylva Johansson, Ibrahim Baylan och Mikael Damberg – sossar som funnits med länge men inte satt några avtryck i den politiska historien. Det är fyra personer som Stefan Löfven sägs luta sig mot när han skall skapa sitt eget lag. Erfarenheten kliver in i form av det gamla gardet, Perssons pack – och alla som drömmer om en ny, mer pragmatisk socialdemokrati kan vända sig om och somna igen…
Det finns, om Aftonbladets siande stämmer, dock ett undantag som ändå inte förmår förändra bilden av de tröttas återkomst i spåren efter den överaktiva Juholt. Den övertrötte Stefan Löfven sägs fundera på Magdalena Andersson som partiets ekonomiska tänkare. Att Magdalena Andersson idag är överdirektör på verket för att ta så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar – Skatteverket - kanske kan ge en antydan om varthän Löfven vänder blicken när han stirrar in i framtiden. Magdalena Andersson är det enda namnet som andas fräschör och har ett nyhetsvärde, men positionen hon kommer ifrån säger att det är samma gamla sosseri som formerar sig för ytterligare en rond i politikens boxningsmatch.
Socialdemokratin är svensk politiks antikvariat. Ju längre man har varit sosse desto mer värdefull är man, och är man ny i gänget så har man inget värde. De Löfven nu sägs vara på väg att knyta upp är de som tillsammans med Göran Persson förlorade 2006 och som med Mona Sahlin presterade historiskt uselt 2010. Men de har varit med länge, de är värdefulla för Löfven och den oro jag kände när SIFO presenterade sina senaste siffror försvinner så sakteliga.
Det finns dock en oro som biter sig kvar, men den har inte så mycket med oro över det politiska motståndet att göra. Det handlar snarare om att vi i Alliansen snart är precis lika ospännande som de vi slåss mot. Var finns förnyelsen i svensk politik nuförtiden? Är det förnyelse när KD överger kravet på tvångssteriliseringar på könsbytare eller när Löfven går tillbaka till 1980 och funderar på att trots allt avveckla kärnkraften med förnuft? Är det förnyelse att förvalta eller att damma av gamla misslyckade politrucker som gång på gång har varit med om att sänka sin partiordförande…?
Är detta vad som väntar svensk politik kommer det bli en jobbig tid att blogga om densamma fram tills det stora valåret 2014. Gud vad jag saknar Håkan Juholt…
kryssamattias.se/wordpress