Hon klev fram i rampljuset, kvinnan som är socialdemokratins svar på ”vår” ekonomiska Messias – på Anders Borg. Magdalena Andersson, ”Tommy Waidelich 2.0″, klev fram och utstrålade mer självförtroende och kompetens på några sekunder än vad företrädaren lyckades med under hela sin korta tid som Håkans finanspolitiska talesperson. Magdalena Andersson gjorde ett gediget intryck, och började med att faktiskt erkänna att hon minsann inte var en av de där sossarna som tycker att allt regeringen Reinfeldt har gjort är fel eller åt fanders…
Medan Magdalena Andersson faktiskt gav sin framtida huvudmotståndare ett erkännnande – som jag tycker kändes nästan lika vackert som när prins Daniel av Ockelbo höll hov på Karolinska klockan sju imorse – så började Veronica Palm skruva på sig i bakgrunden – tillsynes illa berörd men med ett fint pärlhalsband och en schysst u-ringning. Innan Magdalena Andersson hunnit avsluta meningen som kanske och förhoppningsvis sparkar undan benen på demoniseringen av alliansregeringen så började larmet att ljudda i den där lokalen där Löfven presenterade sitt nya lag. Var det där larmet ett tecken på ”Men håll tyst Magdalena! Det där funkar inte” eller var det Sven-Erik Österbergs kala hjässa som var så het av ilska efter att ha side-steppats från alla tunga uppdrag som fick värmedetektorerna att gå igång…?
Det var några nya namn ändå, inte alls så illa som det gjordes gällande häromdagen. Det var en förnyelse, men det var samtidigt en återgång till ett lag som backade upp Göran Persson rätt så rejält under dennes tid som socialdemokratins envåldshärskare. Det var några spännande namn, och det var några ospännande.
Ibrahim Baylan skall prata skolor igen, men bilden av Ibbe är bilden av partiets första Bagdad Bob under sin tid som Mona Sahlins partisekreterare. Ylva Johansson fortsätter som arbetsmarknadspolitisk talesperson, Urban Ahlin kör sitt skrävlande och självgoda race som Carl Bildts utmanare även framöver. Inte heller det speciellt spännande. Micke Damberg, gruppledare? Alla vet hur framgångsrikt han har lett socialdemokraterna i Stockholms län..
Från motståndarsidan är bilden ändå tydlig. Otrygghet har förbytts i trygghet. En usel motståndare har blivit en utmanare för ett regeringslag som kunde agera lojt på politikens spelplan utan att för den skull behöva oroa sig för vad som kunde komma från motspelarna. De gjorde ju självmål hela tiden…
Stefan Löfven må ha boxarnäsa och en uppsyn man kan skrämma barn med när han ser ilsken ut, men han har gett nytt liv åt ett parti som för två månader sedan var hjärndött. Nu är det bara för Alliansen att ta sig an utmaningen, börja leverera och sluta med att vara förvaltandets företrädare. Vi har slösat bort ett och ett halvt år av sosse-krisande utan att överhuvudtaget komma på vad vi vill och varför när vår reformer från 2006 numera är verklighet. De som står still, tycker att allt är bra och är så äckligt självgoda förtjänar inga nya väljare.
Göran Persson fick år 2006 känna på precis det. Vaknar inte ”vi” nu, så kommer vi att få känna på samma sak om två år. Det är ingen mardröm, det är verkligheten som den ser ut…
