Hallå igen kära läsare.

Det var länge sedan jag skrev något här och när jag skrev mitt senaste inlägg så var tanken att det skulle bli det sista. Nu blev det inte så, men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt. Tokmoderaten är döende, om inte redan stendöd. Det är dags att inom kort begrava liket och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…

Det kommer någon form av återuppståndelse så småningom. Tills dess tänkte jag låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Först ut är min ledamot, kanske även din ledamot i Sveriges Riksdag Göran Pettersson. Tack Göran, och varsågod kära läsare! 

“Fredrik Antonsson har bett mig skriva några ord inför bloggen Tokmoderatens hädanfärd. Om jag känner Fredrik – eller är det Tokmoderaten – rätt så har nog inte sista ordet i denna saga skrivits ännu. Fredrik och Tokmoderaten behövs i det politiska Sverige som annars riskerar att bli både alltför strömlinjeformat och grått. Mitt bidrag till Fredrik blir en återpostning av ett blogginlägg jag gjorde 10 januari 2009. Det spännande är inte mitt inlägg utan Fredriks kommentar.

Mitt inlägg:
Situationen i Mellanöstern känns hopplös. Konflikterna är hätska och historiska. Parterna är många och sinsemellan splittrade. Misstron är enorm. Här finns alla ingredienser för konflikt, religion, olja, etnicitet, historiska oförrätter, klasskillnader m.m. m.m.

Ibland önskar man att Tintin skulle bli verklig och ta sig an situationen i Mellanöstern. Jag undrar hur seriehäftet ”Tintin i Gaza” skulle se ut. Vem skulle vara hjälten och vem skulle vara skurken? Hur skulle upplösningen se ut? Kanske bloggens läsare kan bidra med sina idéer.

Hur som helst idag är det 80 år sedan Tintin såg dagens ljus.

Fredriks kommentar:
Med Dupond och Dupont som fredsframtvingare, och med ett resolut ingripande av Kapten Haddock i det israeliska knesset skulle man slutligen komma fram till att Hamas är helt oskyldiga.

De Qassamraketer som regnar ner i Israel skjuts av Rastapopolus och Allan från ett handelsfartyg i Gazas hamn. Tintin själv skulle irra omkring och leta efter Milou i de oändliga katakomber som finns under gränserna och där stötta på såväl Tchang som snömannen…

Professor Kalkyl däremot har kidnappats av Mossad och skickats till den israeliska atombombsfabriken för att där medverka till framtagandet av en ny variant av neutronbomben, där enbart folk med palestinasjalar går hädan vid explosionen. Såväl Syldaviska som Borduriska agenter verkar även i lönndom runtomkring Kalkyl för att få tag på ritningarna till detta vapen som med fördel kan användas mot vänsterextremister som försöker störta antingen kungen av Syldavien eller maskerade terrorister som försöker störta Borduriens diktator Plekzy-Gladz.

… slutligen så stenas Tintin av muslimska fundamentalister på en övergiven parkeringsplats då han ertappats med att hångla med Nestor. Tintin i Gaza är ju det uppenbara slutet för vår lille hjälte. Slutrutan i äventyret är när Milou gråtande springer i väg med Tintins lårben i sin mun.”

Snipp, Snapp, Snut. Så var den bloggen slut! Fortsättning följer…