Hallå. Hallå igen kära läsare.
Nu rasslar det till och jag behöver knappt slå ner tangenterna för att få inläggen på plats. Skönt värre. Men som sagt, det här är en ren bonuslektyr för dig som läser. Meningen var ju att bloggen skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är döende, om inte redan stendöd. Det är dags att inom kort begrava liket och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…
Det kommer någon form av återuppståndelse så småningom. Tills dess tänkte jag låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Trea på bollen är det Sebastian Stenholm, sosse från Halmstad och trogen duellant på Twitter och Wordfeud. Tack Sebbe – även om du har helt fel i dina light-sosse-spekulationer - och varsågod kära läsare!
“Ryggdunkar från de egna är alltid gott, de värmer. Men när en erkänd motståndare tillkännager att man faktiskt är en “pain in the ass” så värmer det än mer. Det epitet har jag nämlig fått av denna kära man. Antonsson är den på den blåa sidan av bloggosfären som jag hyser en alldeles särskild, kanske lite knepig, respekt inför. Tokmoderat må han vara, men någonstans innanför den klassiskt smårutiga skjortan i blå toner är jag övertygad om att det bor en liten socialdemokrat. Kanske inte helt röd, men i någon fin lightverision. Vem vet?
Våra vägar har korsats en del i bloggosfären och ofta har vi i bataljer stött våra olika värderingar och ställningstaganden i sakpolitiken. Sarkasm, ironi och hårda ord men också emellanåt en känsla av samhörighet och glädje i varandras politiska liv. Inte sällan har jag varit smått avundsjuk, denna snabbtänkta och levererade kvickhet, inbjuder nämligen till det. Ingen, jag menar verkligen ingen, kommer undan Tokmoderaten med svaga eller dåliga argument. Då finns han där, en blå reptil som krossar dig vid fotknölarna.
Och kanske ligger storheten just i detta. Dels denna härliga personlighet, men också hans frihet, att även kritisera internt. Nog är det mycket spott och spe åt oss röda, men när inte hans eget alternativ levererar så fälls inga lovord där inte. Stryk ges när den är befogad är nog filosofin. Och den rakheten ska hedra denna tokiga moderat.
Sist får jag bocka och tacka. För just denna attackvilja och synande av argument gör mig bättre. Det gör att även jag måste vara lika vass och leverera sådant som bara en tokmoderat och hans gelikar kan ligga sömnlösa om natten över.
Så, lite egotrippad, som man är som bloggare, så hoppas jag på den tredje dagen och en återuppståndelse i vilket slag det än må bli. Trots att det är något jag borde frukta så är det min förhoppning. Tokmoderaten Antonsson är kanske inte alltid älskad i mina läger – men nog fan behövs han!”
Snipp. Snapp. Snut. Så var den bloggpostningen slut.