Hallå! Hallå? Hallå igen kära läsare.

Nu rasslar det till mest hela tiden och jag behöver knappt slå ner tangenterna för att få inläggen på plats. Skönt värre. Men som sagt, det här är en ren bonuslektyr för dig som läser. Meningen var ju att bloggen skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är döende, om inte redan stendöd. Det är dags att inom kort begrava liket och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…

Det kommer någon form av återuppståndelse så småningom. Tills dess tänkte jag låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Fyra på bollen är Mattias Lundbäck, blå bloggare, före detta ledarskribent på SvD, före detta politisk tjänsteman och mannen som definitivt kan säga mest med minst antal bokstäver. Tack Mattias, och varsågod kära läsare!

“Att skriva en avskedstext till bloggen Tokmoderaten är något som jag aldrig hoppades att jag skulle behöva göra. Men jag är som många andra säker på att bloggen kommer att återuppstå i en ny form.

Önskar själv att jag hade samma naturliga känsla för absurditeter som Tokmoderaten. Det svåra med att blogga är att vara rolig eller oväntad på ett okonstruerat sätt.

När jag ska skriva ett blogginlägg känner jag mig stundom som en ingenjör som får till uppgift att färdigställa ett konstverk. Medan jag själv finner mig sätta ihop absurditeter och resonemang likt legobitar blir jag avundsjuk på Tokmoderaten, som på något sätt verkar ha tänkt färdigt redan innan jag ens påbörjat konstruktionen. Som om blogginlägget alltid hade funnits där och bara behövde sättas på pränt.

Möjligen är det inte så i verkligheten. Möjligen behöver även Fredrik Antonsson fundera och konstruera sina inlägg och sedan fila på dem tills de småningom når allmänheten. Men när man läser Fredriks texter känns det som om de är helt okonstruerade, som helheter som man inte kan förändra utan att försämra.

Det här är en talang som är helt unik. Tokmoderaten kan liknas vid en verbal Berglin, som på några kvadratcentimeter klarar av att fånga en tanke och renodla den till absurditetens gräns. Eller – om man ska vara ärlig – en bit bortom den gränsen.”

Snipp. Snapp. Snut. Så var den här bloggpostningen slut…