Snillen spekulerar? Westerholm i vit jacka med något som påminner om en armbindel…

Hallå! Hallå? Hallå! Hallå där igen kära läsare.

Nu rasslar det till mest hela tiden i mailboxen och jag behöver knappt röra ett finger för att få inläggen på plats. Skönt värre. Men som sagt, det här är en ren bonuslektyr för dig som läser. Meningen var ju att bloggen skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är döende, om inte redan stendöd. Det är dags att inom kort begrava liket och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…

Det kommer någon form av återuppståndelse så småningom. Tills dess tänkte jag låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Femma på bollen blev Johan Westerholm, autodidakt bäst-på-allt, Kalle Anka-officer, Nätrot och bloggosfärens mest djupsinniga strateg. Tack Johan, och varsågod kära läsare!

“Fredrik Antonsson, aka Tokmoderaten, bjöd in mig att skriva något inför den undergång som tycks vara nära förestående för bloggen ”Tokmoderaten” samt vad den har betytt för den politiska bloggosfären och debatten. Det är både lätt och svårt. Just formatet ”Tokmoderaten” var speciellt och var mer ett bloggformat än en person.

Satir, ibland över gränsen, och rena personangrepp blandat med bitvis briljanta politiska analyser har onekligen gjort formatet ”Tokmoderaten” lika välbesökt som spretigt. Lockelsen har legat i att aldrig riktigt veta vart denna blogg har varit på väg. Utöver de ibland rena personangreppen på Mona Sahlin, Ibrahim Baylan och Håkan Juholt har bloggen bitvis varit ryckig och spretig vilket både varit en styrka och en stor svaghet men nu tycks sagan gå mot sitt slut, men egentligen inte enligt mitt sätt att se det. ”Tokmoderaten” är en del av den politiska bloggosfärens historia nu, ett steg som upphovsmannen nu borde vara klar med sedan en lång tid men nu äntligen lämnar bakom sig. Tokmoderaten har gjort sitt som format, nu får vi se vad Fredrik Antonsson kan prestera utan det ramverket. ”Tokmoderaten” drev under vissa tider sanslöst med trafikvolymer. Det fanns ett värde i det för oss alla. Framtiden får utvisa hur mycket av den trafiken som kommer ligga kvar hos Antonsson. En viss dipp är att vänta men jag tror nog att den inte alls behöver bli så djup.

Fredrik Antonsson och jag har en gemensam historia. De band som skapas genom att ha varit inskrivna, och tagit examen, vid samma officershögskola är starkare än vad många tror. Den gemenskap som denna form av utbildning skapar, i internatform, är mycket speciell. Jag tror jag vet mer om vad som rör sig i Antonssons huvud ibland än vad han själv är medveten om. Vi tränades i en viss logik, vi fostrades till att ta initiativ och vi var bägge, på varsin utbildningslinje, redan då ansedda som obstinata. När jag ser på Antonsson, eller när vi äter lunch eller tar en öl tillsammans, ser jag delar av mig själv i honom. På gott och på ont. Vi har bitvis samma maror, vi drivs bägge av samma glöd. Ibland speglas vi i varandras personligheter. Banden är, som jag skrev, starka från vår gemensamma bakgrund.

När Antonsson nu tar nästa steg i sin opinionsbildning är det ingenting av det gamla jag kommer sörja. Sentimentalitet är ingen känsla eller läggning som jag premierar då det har en tendens att hålla tillbaka farten framåt. Ska jag lägga till en liten passus här så är mitt parti i det sentimentalaste laget ibland för min smak, viljan att leva i det förgångna är ständigt närvarande.

Inte heller är det förvånande att formatet nu läggs till handlingarna, var sak har sin plats i evolutionen. Snarare tvärtom kommer jag se fram emot att han, som ett naturligt utvecklingssteg, förfinar de delar där han är som farligast och framför allt de vinklar där vi har en gemensam motståndare i Sverigedemokraterna och deras grundläggande värderingar men även de hårdföra vänsterpartister som inte drar sig för att mordhota sina motståndare eller på annat sätt smutsa ner den politiska debatten.

Jag kommer med andra ord inte direkt sakna Tokmoderaten, jag tycker nog det varit hög tid ganska länge för Antonsson att ta nästa steg. Sorg och sentimentalitet är rätt onödiga känslor enligt mitt sätt att se på saker och ting. Vi, det röda laget, behöver Antonssons penna och intellekt som motstånd. Utan honom, Antonsson, blir vi dåliga. Tokmoderaten kan vi däremot klara oss utan framgent.”

Snipp. Snapp. Snut. Ännu en bloggpost från någon som inte heter Knut!