God morgon kära läsare.
Inflödet fortsätter, och ännu en gång kan jag stolt publicera ett inlägg utan att behöva anstränga mig mer än moderat. Det finns några få inlägg till att publicera, men jag väntar fortfarande på några alster från de tidigare nämnda bloggarna, minus Peter Santesson – en av de godaste av de goda vännerna och medmänniskorna. Peter står för dagens skrift i slutskedet.
Meningen var att bloggen vid det här laget och sedan några månader skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är döende, om inte redan stendöd. Det är dags att inom kort begrava liket och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…
Det kommer alltså någon form av återuppståndelse så småningom. Fram tills dess tänkte jag som sagt låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Som nummer 11 på bollen kom alltså Peter Santesson, Timbros bok-guru, god vän och ständigt påläst bollplank. Tack Peter!
“Tokmoderaten var en blogg som aldrig missade att lyfta fram det heterosexuella i kommunalpolitiken. Bloggen var plump, frejdig och oblygt självupptagen. Samtidigt var den ofta väldigt rolig och hela tiden alltigenom trevlig och personlig. När man hör att det är en människa som pratar och inte en maskin gäller helt andra regler.
För tretton år sedan publicerades ett manifest som hävdade att företag måste börja kommunicera med sina kunder på ett nytt sätt i den digitala tidsåldern, The Cluetrain Manifesto. Det uppstod en kult kring manifestet, säkert var en del överdrivet, men grundpoängen var enkel och sann: ingen vill inte lyssna till mekaniska budskap från en PR-avdelning. Ingen luras av ett tonläge som luktar babyolja och låter som HAL i 2001. För vi vet att det inte är på riktigt. Egentligen är vi ju alla mer eller mindre plumpa, frejdiga, självupptagna och fixerade vid kommunalpolitikens heterosexuella dimensioner. Och på internet behöver vi inte finna oss i att tvångsmatas med HAL-papegojor. Där finns sådana som Tokmoderaten – garanterat livs levande exemplar.
Därför är det inte konstigt att Tokmoderaten har uppskattats både av hans politiska motståndare och av läsare som egentligen struntar i politik. Man gillar att läsa saker som känns mänskligt och kul. Och för det mesta gillar andra ungefär samma saker som man själv. Det är inte så att väljarkåren därute är ett särdeles ömfotat släkte som inte klarar av att tugga i sig en dos godmodig satir.”
Tokmoderaten är en digital persona medan mannen bakom, Fredrik Antonsson, är en kär vän av kött och blod. Detta var en helfestlig blogg, tack för den! Men det här är knappast en begravning. Snarare ett byte av scenkläder. Jag vet inte vad Fredrik har på gång men han är en idéspruta. Även om han så bestämde sig för att öppna en korvkiosk skulle jag hålla ögonen på den. Fast den skulle ju ligga på Falklandsöarna, så det blev väl lite svårt. Den skulle antagligen ha ett milt obscent namn som anspelade på ägarens bamsekorv. Finkänsliga öbor skulle kräva att kiosken stängde. Men den långa kön till luckan skulle antyda någonting annat.”
Snipp. Snapp. Snut. Så var även det gästspelet slut.