En så god måndag morgon som är möjligt tillönskas Ni, kära läsare, trots att många av er nu får se arbetsplatsen inifrån igen efter den sämsta sommaren i mannaminne. Jag gör mitt bästa för att bidra till att optimera smakstarten med det här inlägget. Enjoy!
Ytterligare inlägg har droppade in under gårdagskvällen, och den här veckan inleder jag med att stolt publicera och presentera ett inlägg som känns som en fontänorgasm för det gamla tokmoderat egot. Den här dagen så är det en etablerad politisk tycka-till-skribents tur att tycka till genom Sanna Rayman - Svenska Dagbladets fantastiska ledarskribent, underbar vän och Korseldare.
Meningen var som sagt att bloggen vid det här laget och sedan några månader skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så. Slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är bortom räddning, om inte redan likstel. Det är dags att inom kort begrava kadavret och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…
Det kommer alltså någon form av återuppståndelse så småningom. Fram tills dess tänkte jag som sagt låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Som nummer 16 på bollen kommer alltså Sanna Rayman, kvinnan som jag skulle klippa fingrarna av mig för att bli kollega med. Tack Sanna!
“Har han inga spärrar alls? Den frågan har man ju ställt sig en hoper gånger under skräckblandat förtjust läsning av bloggen Tokmoderaten. Och nej, spärrarna verkar det vara lite si och så med. Jag kan inte påminna mig att Fredrik Antonssons bloggande Tokmoderat någonsin hejdat sig i bloggosfär-sämjans namn. Inte i någon annan sämjas namn heller, förresten. Oavsett om det handlar om den lokalpolitiska trivselfaktorn i Sumpan eller den partiinterna stämningen i Moderaterna så kan man vara lugn för att den här bloggen inte kommer att hålla igen. Det gäller oaktat om vi talar om svärmiska beskrivningar av en blond lokalpolitisk S-förmåga eller om svidande kritik av det gamla eller det nya arbetarpartiets göranden och låtanden. I samtliga fall är läsningen ett rent nöje, vilket jag också meddelade den gode Antonsson när våra vägar korsades för första gången i konferensanläggningen Conventum i Örebro. (Nu kanske ni tror att jag sa allt det där till honom bara för att få figurera som en fastkedjad Prinsessan Leia i en drömsk bloggpost, men så var det faktiskt inte, mitt beröm var uppriktigt menat!)
Nu sjunger Tokmoderatens blogg på sista versen och det är oroande. Tveklöst har vår tokmoderat fyllt ett behov och utan honom hotas bloggosfären av en bristsjukdom. Tokis själv anade utvecklingen redan för länge sen:
“De unga kvinnorna håller på att ta över i bloggosfären och det fyller mig med skräck! Kommer normen att skriva bli den förbannade ytlighet som vi dag ser? Kommer Krassman inom kort börja kommentera Monas halsdukar eller sitt eget läderställ? Kommer Sten Tolgfors recensera de nya och upphetsande uniformerna som våra soldater i Afghanistan klär så fint i? Kommer Carl Bildt skriva ett inlägg om hur gott kaffet är i Sarajevo och vilka strumpor han hade på sig när han träffade Angela Merkel senast? Nej, vi måste sätta stopp – Här och Nu! Bloggosfären är värd en tuffare och mer manlig miljö, det behövs en gedigen kamp för att sätta stopp för de tjejer som nu håller på och tar över de nya medierna.”
Här har Tokmoderaten hållit fortet bra i många år och vi tackar honom för hans oförvägna insatser.
Alla är dock inte tacksamma och alla har inte vett att uppskatta ädla stenar när de ser dem. Medan Tokis bloggkolleger på vänsterkanten ofta har omhuldats av sitt moderparti – bjudits in till kongresser med mera – har jag noterat att den gode Antonsson i stället har fått organisera insamlingar på Facebook för att alls kunna närvara på moderata partistämmor och andra evenemang. Från partihåll förefaller det ha varit snålt med uppmuntran – trots att vi talar om en av de mest lästa och uppskattade moderata bloggarna!
Det förvånar mig storligen att Moderaterna inte begripit att bättre uppskatta Sundbybergs tokige moderat. Man har ivrigt försökt förändra bilden av partiet, ibland på rent löjeväckande sätt med klädkoder och bannlysning av pärlhalsband, men man har inte tagit tillvara den oputsade diamant som vi känner som undersköterskan och superbloggaren Fredrik Antonsson. I historieböckerna kommer detta sannolikt beskrivas som Schlingmanns största miss.”
Snipp. Snapp. Snut. Slut.