Tisdag morgon och som brukligt är tillönskas Ni, kära läsare en fantastiskt god morgon. Även idag gör jag mitt yttersta för att bidra till att optimera smakstarten med det här inlägget. Njut!
Ytterligare några inlägg droppade in under gårdagen, och den här veckan fortsätter jag med att stolt publicera och presentera ett inlägg från mannen som faktiskt fick mig att börja blogga en gång för länge sedan. Folkpartisten Mattias Lönnqvist, Rissne, Sundbyberg, Sverige, var den mannen. Med goda råd och en trogen vänskap har han hjälpt mig genom bloggandet och med den ack så torftiga starten. Det fanns ett liv innan Tokmoderatern, en hemsida kallad Klassförrädaren. Den var smaklös, den också, men av helt andra skäl. Mattias jagade in mig på banan. Därför är det inte mer än rätt att han bidrar i skrivandet nu i slutskedet.
Meningen var som sagt att bloggen vid det här laget och sedan några månader skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så. Slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten är bortom räddning, om inte redan likstel. Det är dags att inom kort begrava kadavret och vänta på någon form av återuppståndelse där man återföds till något med livets gärningar som referensram. Moderatmasken eller Toktorsken kanske skulle kunna bli resultatet…
Det kommer alltså någon form av återuppståndelse så småningom. Fram tills dess tänkte jag som sagt låta några nära, kära och okära att skriva sina dödsrunor på den här platsen. Som nummer 17 på bollen kommer alltså Mattias Lönnqvist. Tack Mattias!
“Ingen minns en fegis.
Det fanns en grå forntid för måga år sedan då Fredrik inte bloggade och jag minns så väl hans första stapplande steg in i bloggosfären beväpnad enbart med ett konto på blogspot och några enkla tips som han hade fått från mig.
Men, det var enkelt att se att Fredrik hade valt en plattform som passade honom. Hans blogg växte – både i kvalitet och kvantitet – och det dröjde inte länge innan Fredrik var den mest läsvärda bloggaren från Sundbyberg och hans blogg lästes med skräckblandad förtjusning både av meningsfränder och meningsmotståndare.
Det som imponerat mest på mig är egentligen tre saker; hans arbetsvilja, hans utveckling som skribent och hans mod. Om vi börjar med arbetsviljan får man konstatera att Fredrik är en vandrande reklampelare för arbetslinjen. Att nå framgång med en blogg handlar till stor del om hårt arbete och få i bloggosfären jobbar så hårt med sin blogg som just Fredrik.
När det kommer till kvaliteten som skribent så är det väldigt tydligt för mig som läst Fredriks blogg sedan starten hur han utvecklats som skribent. De första inläggen var ganska kantiga och styltiga och det var egentligen ingenting i dem som lät en ana vilken stor skriftställare som satt bakom tangentbordet. Men allt eftersom tiden gick blev språket tightare, inläggen flöt på bättre, texten håll ihop och framförallt lyckades Fredrik med någonting som är riktigt svårt; att kombinera politik med humor.
För det är här som modet kommer in. Att skämta om politik är svårt och politiker (och ja, det är en viss självkritik här också) kan ibland vara osedvanligt humorlösa och försöka läsa in någonting som inte finns där. Det är flera inlägg av Fredrik där jag studsat till när jag läst det, och jag misstänker att andra gjort mer än att studsa. Många är de politiker som märkt att humor kan vara en nackdel i en politisk “karriär” och det gör att Fredriks blogg – och Fredriks mod – sticker ut ännu mer; eftersom det helt enkelt är så ovanligt.
Frågan är vem som nu ska fylla det hålet? För mig, som följt Fredriks blogg ända från det första inlägget (och till och med innan dess, men Fredrik får själv välja om han vill avslöja det som fanns innan Tokmoderaten) och nu till slutet så är det lite sorgligt att se en så bra – och annorlunda – blogg försvinna. Å andra sidan har jag full respekt för att avsluta med flaggan på topp. Min egen blogg har legat för sotdöden i ett år nu och trots flera återupplivningsförsök så återhämtar den sig inte. Men, där min blogg är en blogg i mängden som kanske inte saknas av så många så tror jag – nej, vet jag – att många kommer att sakna Tokmoderaten.
Nu har Fredrik utlovat någonting nytt, någonting bättre, och jag hoppas att detta nya kan bjuda på en lika spännande och givande resan som bloggen Tokmoderaten bjöd på. Jag lyfter på hatten för en begåvad skribent och önskar dig lycka till med nästa projekt; vad det nu än månde vara.”
Snipp. Snapp. Snut. Hej då.