Jag hade inte tänkt skriva en enda bloggpost till - för egen hand – på den här bloggen. Idag känner jag mig tvungen att skriva några rader om en vän som lämnat oss alldeles för tidigt. Idag när tårarna inte vill ta slut känns livet ännu lite mer orättvist.
Johnny Munkhammar har lämnat oss i oändlig saknad, Johnny har tagit farväl av sin familj och sina vänner, och sorgen känns så tung. Johnny var en god vän, ett föredöme på alla sätt och mina tårar vill inte ta slut. Johnny var en partivän som tryggt stod upp för den lilla människans rätt mot den stora, ofta stygga, Staten. Johnny var frihetens apostel i ett parti som en gång var frihetens parti. Johnny var en person som jag alltid har sett upp till och vars tankar jag delade i mångt och mycket. Idag delar jag sorgen och smärtan i olika tempon med alla de som uppskattade Johnny som en människa och en politiker med ett verkligt patos.
Det är den Johnny jag sörjer nu. Den enda trösten jag kan se är att den himmel jag just idag måste tro finns någonstans blir en stor tänkare och en underbar person rikare.
Farväl Johnny. Jag kommer sakna dig så otroligt mycket…