Torsdag morgon och idag - denna dag i augusti då sommaren tycks ha bitit sig fast i åtminstone Hufvudstaden - så önskar jag att Ni, kära läsare börjar med att vara tysta i en minut för att hedra minnet av två folkvalda, hyfsat unga människor, som vandrat vidare alldeles för tidigt. I förrgår nåddes vi av det hemskt sorgliga beskedet att riksdagsmannen Johnny Munkhammar hade förlorat kampen mot cancern. Igår så var det riksdagskvinnan Carina Moberg som även hon tragiskt fått ge upp mot samma hemskhet till sjukdom.

Ytterligare några inlägg har droppat in, och den här veckan fortsätter jag med att trots min sorg stolt publicera och presentera inlägg från nära, kära och okära. Häromdagen fick jag ett mail från thomas.bohlmark@fsb.ru. Därför är det idag dags för Moderaternas sociala medier-guru Thomas Böhlmark att berätta om sitt förhållande till bloggen Tokmoderaten.

Thomas Böhlmark och jag har delat dubbelsäng på ett hotellrum i Karlstad, några dörrar till höger om Tage Erlander-sviten. Thomas Böhlmark har jag alltid betraktat som min kronprins, mannen som jag gärna ville se bli en uppnosig ungtupp i bloggosfären. De ambitionerna fick jag ge upp när Thomas fick sitt uppdrag av som guru av kompisen Kent. Men jag minns med andakt om hur vi två, Kling och Klang, jagade vänsterboven Simon Fors som var kriminellt korkad på Twitter. Jag minns vår överförfriskade stunder med nätrötter. Jag minns Thomas, och jag minns att jag minsann tyckte att jag skulle ha haft hanses uppdrag som Moderaterns största förstå-sig-påare när det gäller nätkampanjande. Innerst inne vet jag  ju att jag var bäst då, men innerst inne förstår jag ju samtidigt varför jag var helt omöjlig… 

Det var då, nu är nu. Vid det här laget var det som sagt meningen att bloggen sedan några månader skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, det är inte så. Men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten som blogg är bortom räddning. Det är dags att inom kort begrava bloggen i cachar och skärmsdumpar för att sedan vänta på någon form av återuppståndelse.

Det kommer alltså någon form av återuppståndelse så småningom. Fram tills dess tänkte jag som sagt låta några nära, kära och okära att skriva sina personliga minnen på den här platsen om den här platsen. Som nummer 18 på ballen kommer alltså Thomas Böhlmark. Tack Böhlis!

“En välväxt figur uppenbarar sig på Centralstationens terminalgolv. Jag hade precis tagit tag i en sporadiskt uppdaterad blogg, detta var nu mitt nya verktyg i kampen mot meningsmotståndare och för mina egna åsikter och tankar. Det som upptäcktes med tid, var ett behov av mer samarbete och meningsutbyte mellan de krafter på högerkanten som nyttjade bloggen som sitt verktyg för att opinionsbilda.

Det var då vi kom överens om att för en gångs skull mötas upp för att få en bild av vilka vi egentligen var, bakom tangentbordet. Det slutade egentligen med att det bara var två personer som dök upp den gången. Den ene var jag, den andre var en man som kom att bli en av de stora inspirationskällorna.

För Tokmoderaten har inget varit för känsligt för att just han ska peta i det hela. Som en stygg pojke som med en pinne rör runt i myrstacken, var Tokmoderatens tillgång att just röra runt och skapa både irritation och många goda skratt, inom de egna leden samt hos politiska motståndarna.

Moderater fick bäva, socialdemokrater fick bäva, sverigedemokrater fick bäva. I det sistnämnda fallet var detta område där Tokmoderaten lyckades mer än väl. Tillgången till material har alltid varit avgörande för att inspirera till fortsatt bloggande. Åkesson, Petzäll, Sahlin, Juholt och Ohly är bara några saker som har bidragit med en skattkista med nytt bloggmaterial. Ibland har det inte varit svårt att hitta inspiration, den har allt som oftast kommit som på beställning. Sen satte även de oundvikliga affischerna med nya småperversa budskap prägeln på det alter ego som vi lärde känna Tokmoderaten vid.

Dock har vi som kommit Tokmoderaten nära också fått känna personen bakom. Även om Tokmoderaten dör ut kommer det alltid finnas en person där bakom som förtjänar all uppskattning och respekt. För Fredrik Antonsson kommer alltid att finnas även den dag då Tokmoderaten som begrepp begravs för all framtid.

Därför är det en ynnest att inte bara ta del av Tokmoderatens alster, utan också få känna personen bakom alter egot. Det jag önskar är inte är ett alter egos fortlevnad, snarare handlar det om att få kunna ta del av det sätt att uttrycka sig på som Fredrik Antonsson gör med briljans. Vi finner alla vår tillvaro där vi kan opinionsbilda på bästa sätt. För Fredriks del är det bakom tangentbordet. Där kommer han trots allt fortsatt att finnas kvar. Därför kommer vi förhoppningsvist sitta där även i fortsättningen och fråga oss om ‘var f*n får han allt ifrån?’.”

Snipp. Snopp. Snut. Spasiba!