Fredag morgon. Fredag följs av lördag, och imorgon är det dags för statsminister Reinfeldt att med sedvanligt engagemang och sedvanlig inspiration möta sina sedvanligt hängivna supportrar i ett sommartal ute på Värmdö. Själv låter jag er läsare ta del av en numera sedvanlig reflektion om tider som flytt.
Ytterligare några inlägg har droppat in, och den här veckan slutar jag med att återigen publicera ett inlägg från en när, kär och och ibland okär. Det är dags för HBT-sossen Alexandra Einerstam att ventilera.
Alexandra Einerstam och jag är så nära men ändå så långt ifrån varandra. Alexandra har jag alltid betraktat som min motsvarighet inom sosseriet, kvinnan som är för uppriktig för sitt eget bästa, tjejen som aldrig någonsin, någonstans eller någongång skulle bli omfamnad av sitt Parti bara därför att hon var ärlig nog att låta nätet veta de sanningar hon såg. Jag minns vår överförfriskade stunder tillsamman med andra nätrötter. Jag minns Alexandra som den som först blängde föraktfullt på keruben i hörnet, på katten bland hermelinerna men jag minns att blicken förändrades efterhand.
Det var då, nu är nu. Vid det här laget var det som sagt meningen att bloggen sedan några månader skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, det är inte så. Men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten som blogg är bortom räddning. Det är dags att inom kort begrava bloggen i cachar och skärmsdumpar för att sedan vänta på någon form av återuppståndelse.
Det kommer alltså någon form av återuppståndelse så småningom. Fram tills dess tänkte jag som sagt låta några nära, kära och okära att skriva sina personliga minnen på den här platsen om den här platsen. Som nummer 19 på bollarna kommer alltså Alexandra Einerstam. Tack Alexandra!
“-’Antonsson är en bra ordbajsare. Jag läser med förtjusning (och ibland med äckel) hans inlägg, men jag förstår att propagandaminister Per Schlingmann är mindre förtjust i Antonssons blogg. Det händer nämligen ofta att Antonsson träder över gränsen för vad som är försvarbart. Ibland är det Antonsson skriver, rent ut sagt vedervärdigt och osmakligt.’
Ovanstående skrev jag på min blogg HBT-sossen. Då hade jag bara läst Tokmoderatens blogg och aldrig träffat honom. Jag trodde nämligen att han var spritt språngande galen. Därför var det oförståeligt att Kristian Krassman, Johan Westerholm och andra bloggare inom NetRoots umgicks privat med Antonsson. Varför gjorde de det? Sedan kom den dagen, då jag träffade honom IRL. Det visade sig att han var en vanlig dödlig. Vidare visade det sig att Fredrik Antonsson och jag hade något gemensamt: Antonsson växte upp med en toksosse till mamma och jag växte upp med en tokmoderat till mamma (och se hur det gick för oss).
I motsats till många andra politiska bloggare, så är det ytterligare en sak som förenar oss: Vi är kärleksfulla kritiker inom våra respektive partier. Så här skriver Antonsson om HBT-sossen i ett av sina inlägg:
‘Sju, sju, sju… Som nummer sju finns en blogg som jag tittar till när andan faller på. HBT-sossen är något så unikt som en sosseblogg som faktiskt kan vara kritisk mot det egna partiet och sättet man jobbar på från Sveavägen 68. Alexandra Einerstam förtjänar beröm och stöd, för det är först när man vågara vara kritisk mot egna felsteg eller feltänk som man blir verkligt trovärdig när man svingar mot motståndaren. HBT-sossen behövs i NetRoots, HBT-sossen gör ett jobb som ingen annan gör i det laget – hon är 100 procent ärlig.’
Så har det också sett ut på Tokmoderatens blogg. Ena stunden är han kritisk mot sina politiska motståndare, andra stunden kritiserar han sina egna.
Nu ska bloggen Tokmoderaten gå i graven, men jag misstänker starkt att Antonsson har nya projekt på gång. Jag hoppas innerligt att han inte slutar skriva. Han behövs nämligen i ankdammen Sverige.”
Snipp. Snapp. Slut.