Lördag morgon igen. Det har gått en vecka sedan Rajraj höll sitt bästa tal på länge, och imorgon är det dags för statsminister-wanna-be och tillika den närmast stumme Stefan Löfven att hålla sitt sommartal i Vasaparken, Stockholm. Själv funderar jag på att ta mig dit, och lyssna om det hörs något.
Inläggen sinar, inlägg om vad den här bloggen har betytt – eller inte. Ett inlägg jag har funderat över, är överste Nätrots testamente. Johan Ulvenlöv delar här med sig sin studie om gerillakrigföring, en magisteruppsats som är grunden för hur NetRoots fungerar. Sägs det.
Johan Ulvenlöv är en person jag högaktar, för sin personlighet, för sin förmåga att skapa och leda. Johan har alltid haft tid över för mig, och Johan var mannen som såg till att jag hamnade i Rapport – och inte Peter Andersson. Johan byggde upp NetRoots, en organisation jag faktiskt var del av under några dagar kring första april för något år sedan. Det slutade med ett SMS från överste Nätröt – “Är det inte dags att lägga ner ‘skämtet’ nu?”
Det var då, nu är nu. Vid det här laget var det som sagt meningen att bloggen sedan några månader skulle vara tyst för evigt. Nu blev det inte så, det är inte så. Men slutet för bloggen Tokmoderaten är ändå ofrånkomligt, oåterkalleligt och nära förestående. Tokmoderaten som blogg är bortom räddning. Det är dags att inom kort begrava bloggen i cachar och skärmsdumpar för att sedan vänta på någon form av återuppståndelse.
Det kommer alltså någon form av återuppståndelse så småningom. Fram tills dess tänkte jag som sagt låta några nära, kära och okära att skriva sina personliga minnen på den här platsen om den här platsen. Som nummer 20 på bollen kommer alltså Johan Ulvenlöv. Tack Johan!
“1. Inledning och problem
Flertalet av de militära operationer som stormakter genomfört mot olika gerillarörelser under 1900-talets senare hälft har resulterat i misslyckanden. Denna studie rör de frågeställningar som är relaterade till varför dessa typer av militära operationer tenderar att få denna utgång.
Stormakter har nästan per definition en militär organisation med förmåga att genomföra en framgångsrik militär operation. Detta på grund av att stormakters militära organisationer rimligtvis har en stor uppsättning resurser och material till sitt förfogande. Själva innebörden av att vara stormakt relateras ofta till statens militära kapacitet. Trots detta sägs det allmänt att en stormakt inte kan besegra en fiende som använder sig av gerillakrigföring. Några fall som brukar nämnas i detta sammanhang är bland annat Frankrikes operationer i Indokina och Algeriet under 1950-talet, USA:s agerande i Vietnam under 1960-70 talet och Sovjetunionens intervention i Afghanistan under 1980-talet. Utifrån detta växer det fram ett intressant fenomen som är värt att analysera samt att försöka finna samband med. Denna studie syftar till att öka kunskapen om varför stormakters militära organisationer, trots sin militära potential, möter stora problem då den sätts in mot en fiende som använder gerillakrigföring. Den huvudsakliga problemformulering som studien anknyter till kan alltså formuleras i frågan: Varför misslyckas moderna, välutrustade militära organisationer med sina operationer mot en fiende som är underlägsen, ofta både kvantitativt och kvalitativt, men använder gerillakrigföring?
Trots ämnets aktualitet, vilket inte minst Serbiens krig mot gerillan i Kosovo under 1998-99 och Turkiets återkommande operationer mot PKK visar på, har forskningen generellt kring gerillakrig förhållandevis inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Det finns alltså brister vad gäller forskning och teori kring vad som kan orsaka att dessa typer av militära operationer resulterar i misslyckanden.
Att studera varför militära operationer i kontexten gerillakrig misslyckas är viktigt. Dels på grund av den rådande bristen på teorier kring just detta fenomen och dels på grund av att det ökar förståelsen och kunskapen av en specifik form av konflikt som tenderar att bli allt vanligare. Givet att vapenarsenalerna i världens stormakter blir alltmer avancerade ter sig gerillakriget som den enda utvägen för fattigare länder att kunna bekämpa interventioner som genomförs av stormakter. I inbördeskrig och interna konflikter, vilka är de konflikttyper som är vanligast efter det kalla kriget, är ofta konfliktbeteendet av någon part gerillakrigföring. Avsaknad av kunskap att hantera denna typ av konflikt kan få förödande konsekvenser som annars kunde ha undvikits.
1.1 Studiens syfte
I detta avsnitt preciseras studiens specifika syfte. Den ovan beskrivna problematiken är ett brett område, och en analys av alla tänkbara faktorer ryms inte inom de ramar och tidsaspekter som finns för denna studie. Författaren har därför avgränsat problematiken till en mera rimlig nivå, utan att för den skull prioritera ned kravet på att ge en allmängiltig och generell slutsats. En militär operation kan analyseras utifrån tre huvudsakliga analysnivåer (strategiskt, operativt samt taktiskt). Denna studie kommer att koncentreras på en av dessa nivåer, nämligen den taktiska. Detta främst på grund av tre anledningar, för det första tenderar analyser av militära operationer ligga på enbart strategisk nivå. För det andra blir en analys av samtliga tre nivåer på flera fall alldeles för tidskrävande och omfattande. För det tredje är gerillakriget ett krig med mindre enheter, att analysera den taktiska nivån ter sig därför som ett naturligt val. Förklaringsfaktorn kommer att hämtas från det organisationsteoretiska fältet och kommer att beskrivas utförligare längre fram i studien. Syftet för studien kan således formuleras i följande mening:
Syftet med denna studie är att undersöka om utgången av stormakters taktiska militära operationer i kontexten gerillakrig kan relateras till en viss typ av organisatorisk kapacitet.
Den beroende variabeln, det som skall förklaras, är således framgång respektive misslyckande i en taktisk militär operation mot en fiende som använder sig av gerillakrigföring. Den tilltänkta förklaringsfaktorn, oberoende variabeln, är typ av organisatorisk kapacitet. Innan vi går vidare med studien är det av vikt att redogöra för de centrala begreppen i studien, och ge strikta definitioner av dem.
1.2 Definitioner av centrala begrepp
De tre begrepp som är mest centrala för denna studie är taktisk militär operation, misslyckad militär operation och gerillakrigföring. I detta stycke ges mer ingående definitioner av vad som i denna uppsats menas med dessa tre begrepp. De övriga begreppen som är viktiga kommer att definieras och förklaras fortlöpande i texten, så som exempelvis de olika typerna av organisationskapacitet.
En militär organisation ses i denna studie som ett allomfattande begrepp som består av tre huvudsakliga nivåer, den taktiska, den operativa och den strategiska. På den strategiska nivån finns förutom en militär del ofta även en politisk del. Samtliga nivåer förutom den taktiska behandlas i denna studie som parametrar. I denna studie definieras en taktisk operation som en operation som utförs av en operationsstyrka bestående av en eller flera enheter som fullföljer ett begränsat uppdrag oberoende av eller vid en separat operativ del enligt en planläggning med avsikten att uppnå taktiska målsättningar. Detta motsvarar den nivå som utgörs av enskilda divisioner brigader, regementen, bataljoner och kompanier. Ett taktiskt militärt misslyckande uppstår när de förväntade taktiska målsättningarna med den militära operationen som medel inte nås. Det mest centrala i denna definition är att det är de förväntade målsättningarna som är i fokus, det vill säga en taktisk militär operation som i slutändan uppfyller sitt mål, men kanske till priset av stora förluster kan definieras som ett misslyckande i någon form då den förväntade målsättningen var att målet skulle uppnås utan förluster. En framgångsrik militär operation definieras, som en direkt följd av detta, som en operation som uppnår de förväntade taktiska målsättningarna. Ett taktiskt militärt misslyckande ses i denna studie som ett misslyckande av den militära organisationen, inte av någon enskild individ. Olika former av aktörsperspektiv kommer alltså inte att behandlas i denna studie.
Det kanske mest centrala begreppet för studien är gerillakrigföring. Denna definition grundar sig på Mao Ze Dongs teser om gerillakrigföring, samt C. E. Callwells resonemang om ”Small Wars”. Gerillakrigföring definieras enligt resonemanget nedan.
Krigföring där ena parten genomför sina operationer efter följande principer: .
Nära samarbete mellan befolkningen och de egna styrkorna.
Reträtt när fienden rycker fram i samlad styrka.
Patrullverksamhet och mindre attacker när fienden drar sig tillbaka.
Ifråga om utrustning och vapen ska gerillan överleva på vad den erövrar från fienden, samt från eventuellt stöd från utomstående parter.
Dessa principer är naturligtvis inte den enda definitionen som finns inom forskningen. Men den fångar de mest central grunder på vilken gerillakriget vilar. De flesta definitioner av gerillakrigföring bygger på dessa fyra principer.
Nu när dessa centrala begrepp är definierade är det dags att gå in på den tidigare forskning kring ämnet.
1.3 Tidigare forskning
Analyser av militära operationer genomförs ofta vid olika institutioner och av militära organisationer. Dessa är ofta inriktade på specifika fall och ger inga generella uttalanden om samband mellan olika variabler. Poängen med dessa analyser är ofta att peka ut så kallade ”lessons learned”. Denna studie har som mål att finna samband mellan en oberoende och en beroende variabel, där de specifika fallens betydelse är av mindre vikt. Denna studie skiljer sig därmed från den ovanstående typen av analys.
Många forskare, särskilt i den populärvetenskapliga genren, vill förklara militära misslyckanden med faktorer relaterade till mänskligt felande. Dessa teorier knyter ofta militära misslyckanden till en enda eller ett fåtal individer, det vill säga ett aktörsperspektiv. Fokusen för denna studie kommer dock inte att ligga på individnivå, vilket redan klargjorts i syftet. Detta beror inte på att detta perspektiv är ointressant eller oviktigt, utan snarare att det uppstår problem när en militär operation av det mått vi skall betrakta i denna uppsats är analysobjekt. En modern militär organisation är en komplex sammansättning av olika enheter, olika vapenslag och system som alla måste koordineras och kontrolleras i en viss utsträckning. Att konstatera att en aktör agerat felaktigt kan vara en orsak men det ger inte ett resultat som tillfredställer kravet på att vara generellt tillämpbart. T. Lomperis (1996) diskuterar kring varför vissa gerillakrig är framgångsrika (ur gerillans synvinkel).
Hans teori är dock inriktad på politiska och sociokulturella förklaringsfaktorer och kommer inte att inkluderas i denna studie. En av de kanske mest omfattande studierna kring militära misslyckanden är gjord av E. Cohen och J. Gooch (1991). Denna studie är naturligtvis inte heltäckande och deras förklaringar rör inte den specifika form av krigföring som denna studie skall betrakta, nämligen gerillakrigföring. Däremot utgår Cohen och Gooch från den organisatoriska förklaringsformen. De tar dock inte hänsyn till vilken typ av organisationskapacitet som kan tänkas vara bäst lämpad för en viss typ av militära operationer. Med anledning av detta kan det vara av intresse att just se vilken typ av organisationskapacitet som kan påverka utgången av en stormakts taktiska militära operationer mot en fiende som använder sig av gerillakrigföring. Då avsikten med denna studie, som syftet tidigare angivit, är att titta på de organisatoriska strukturer som enskilda beslutsfattare på olika nivåer har ringa eller inga möjligheter att påverka kan man säga att denna studie anknyter i viss mån till Cohen och Gooch teoretiska infallsvinkel fast ur ett mer avgränsat och snävare definierat perspektiv.
Författaren har tidigare gjort en studie (1998) där organisationsformen utgjorde den operativa variabeln. Den föreliggande studien kan i viss mån ses som en fortsättning på de frågor som lämnades obesvarade i den tidigare studien. Det är dock författarens intention att i denna studie ge ett nytt begrepp till studierna av militära operationer oberoende av de resultat som presenterades i den tidigare studien.
Med anledning av denna diskussion kring studiens relation till den tidigare forskningen är det nu dags att gå in på den teoretiska referensramen ur vilken vi skall härleda en hypotes.
2. Teoretisk referensram: Nischteorin
Den teoretiska referensramen ur vilken studiens hypotes skall härledas presenteras i detta kapitel. Den grundar sig främst på den teori som M. T. Hannan och J. Freeman (1997) presenterar kring vilken typ av organisationskapacitet som är mest effektiv i en specifik miljö. Den teoribildning som de ovanstående forskarna ansluter sig till kallas nischteorin (fr. eng. ”Niche theory”) och är en del av den organisationsteoretiska skolan. Nischteorin är, i motsats till aktörsperspektivet, en strukturell teori och behandlar vilka konsekvenser olika typer av organisationskapacitet har med hänsyn till måluppfyllelse och effektivitet. Nischteorin skiljer sig från situationsteorin då den istället för att svara på frågan hur en viss typ av organisationskapacitet skall organiseras svarar på frågan vilken typ av kapacitet som skall organiseras.
Hannan och Freeman utvecklar sin teori från ett antal begrepp tagna från ekologin. De menar att i likhet med naturen finns det ett naturligt urval av organisationer. Detta skall, enligt Freeman och Hannan bero på vilken typ av kapacitet organisationen besitter och om de specifika omvärldsvariablerna gynnar den. Hannan och Freeman likställer nischteorin vid ett spel. I detta spel väljer en organisation en viss typ av kapacitet som sedan antingen gynnas av miljön eller motverkas av den. Hannan och Freeman skiljer mellan generell och specifik kapacitet. Varje typ av kapacitet har sina fördelar och är lämpad för en viss typ av förutsättningar i omvärlden (se figur 1.).
Figur 1. Principiell skiss över Nischteorin
En organisation med generell kapacitet kännetecknas som en organisation med en hög grad av lämplighet vid ett flertal olika miljörelaterade förutsättningar. En organisation med specifik kapacitet präglas av en optimal lämplighet vid en enskild typ av miljöförutsättningar. Hannan och Freeman ger tyvärr inte en mer ingående förklaring av vad som skulle kunna definieras som specifik respektive generell kapacitet. Studiens teoretiska ambition får därför i första hand ses som ett försök att utveckla en klar teori av vad som kan definieras som organisatorisk kapacitet och som kan användas praktiskt.
I denna studie kommer organisatorisk kapacitet att definieras efter tre huvudsakliga punkter; förberedelse, sammansättning och utförande.. Avsikten har här varit att i största möjliga mån basera dem på Hannan och Freemans resonemang.
En organisation kan förbereda sina enheter inför ett agerande på huvudsakligen två olika vis. En organisation med en generell organisationskapacitet förbereder sina enheter för flera uppgifter och problem som kan uppstå. Detta blir på bekostnad av att förberedelserna för varje specifik uppgift blir mindre. Om en organisation väljer att förbereda sina enheter för en enda specifik uppgift blir det på bekostnad av förberedelser för att hantera andra eventuella problem och situationer som kan uppstå. Denna typ av förberedelser karaktäriserar en specifik kapacitet. Detta leder fram till den första indikatorn för organisationskapacitet: Vad har präglat organisationens förberedelser för ett agerande?
En organisations sammansättning kan vara avsedd för att kunna genomföra en rad olika uppgifter eller endast en enda uppgift. Kombinerade enheter besitter material och är strukturerade på så vis att de kan möta en rad olika problem och uppgifter, dessa enheter karaktäriserar en generell organisationskapacitet. Specialiserade enheter har material och struktur endast avsedd för att lösa en uppgift. Specialiserade enheter kännetecknar en organisation med specifik kapacitet. Detta kan sammanfattas till en andra indikator: Hur ser sammansättningen av organisationens enheter ut?
Trots att en organisation är förberedd för en alternativt flera uppgifter eller är sammansatt med kombinerade alternativt specialiserade enheter kan en uppgift utföras annorlunda. En organisation med generell kapacitet enligt de två första indikatorerna kan arbeta som en organisation med specifik kapacitet. Detta beror på hur organisationens enheter agerat i förhållande till varandra. En specialiserad enhet är beroende av att samtliga andra specialiserade enheter genomför sin enskilda uppgift i strikt koordination enligt en detaljerad plan. En kombinerad enhet är mindre beroende av att organisationens andra enheter lyckas då den själv kan agera i relation till situationen i högre grad än en specialiserad enhet. Detta kan formuleras till den tredje och sista indikatorn: Hur har utförande av en uppgift genomförts av organisationens enheter?
Sammanfattningsvis kan man säga att i en organisation med generell kapacitet förbereds enheterna för att kunna klara flera uppgifter. Organisationen utgörs av kombinerade enheter. När organisationen utför sin uppgift kan enheterna agera relativt oberoende av varandra, eller i en viss utsträckning avvika från en planering.
En organisation med specifik kapacitet kännetecknas med förberedelser för en specifik uppgift och inget därutöver. Organisationen är sammansatt med specialiserade enheter och agerar och koordineras endast i enlighet med en i förväg upprättad plan och är i hög grad beroende av varandra.
I tabell 1 följer en sammanfattning över de indikatorer som kännetecknar en organisation med respektive kapacitet.
2.1 Hypotesformulering
För att kunna formulera en prövningsbar hypotes med nischteorin som utgångspunkt måste ett antal grundfrågeställningar först besvaras. För det första, vid vilka miljöförutsättningar är en generell alternativt specifik organisationskapacitet mest effektiv? För det andra, hur ter sig gerillakriget som miljöförutsättning?
För att besvara den första frågan kan vi med fördel utnyttja ett teoretiskt resonemang som Henry Mintzberg (1983) utformat. Mintzberg diskuterar kring två huvudvariabler som avser att bestämma organisationers struktur. I detta fall behandlas struktur i bemärkelsen organisatorisk kapacitet. Dessa två variabler är stabil-dynamisk och enkel-komplex. Dimensionen stabil-dynamisk avser i vilken utsträckning organisationens omvärld är präglad av förändringar. Enkel-komplex variabeln rör de krav som ställs på organisationens expertis och teknologi. Hannan och Freeman diskuterar dessa två variabler och lägger till i vilken grad man kan säga att de är förutsägbara. Det vill säga komplexitet och dynamik kan förekomma enligt ett återkommande mönster alternativt uppstå helt oberoende av perioder eller mönster. Hannan och Freeman utgår ifrån grundantagandet att i stabila och enkla omvärldsförhållanden är en specifik organisationskapacitet effektivast. Detta beror, enligt Hannan och Freeman, på att en organisation med specifik kapacitet kan hantera och utnyttja situationen med maximal effektivitet. Alla enheter av organisationen utnyttjar sina kunskaper maximalt.
En organisation med generell kapacitet kommer inte att mönstra en lika hög grad av effektivitet då den istället besitter en överstigande kapacitet som inte kommer tillföra organisationen något. Vissa delar kan till och med vara tärande på organisation då de endast drar resurser utan att ge ett resultat. Detta fenomen kallas organizational slack och har översatts till svenska i all enkelhet med termen organisatorisk slakhet och är ett sedan länge använt begrepp inom företagsvärlden.
I en omvärld som präglas av både dynamik och komplexitet som är oförutsägbar är en generell kapacitet effektivast. Detta beror på att en organisation med generell kapacitet besitter de olika resurser och den utbildning som krävs för att möta både komplexa krav på material och teknik samt förändringar. En organisation med specifik kapacitet kommer däremot att får stora problem och kommer att försöka anpassa sin specifika kapacitet till de nya omvärldsförhållanden som uppstår. Om organisationens omvärld är präglad av stabilitet och komplexitet alternativt dynamik och enkelhet bestäms en organisations kapacitet av i vilken grad dynamiken eller komplexiteten är förutsägbar respektive icke förutsägbar.
Om vi sammanför Mintzbergs omvärldsvariabler med det resonemang Freeman och Hannan har kring förutsägbarhet och icke förutsägbarhet kan vi sammanfattningsvis illustrera sambandet mellan omvärldsvariabler och organisationskapacitet enligt tabell 2.
Den andra grundläggande frågeställningen för hypotesformuleringen berörde gerillakriget och dess miljöförutsättningar. I denna uppsats antas ett gerillakrig i högre grad vara starkt präglat av oförutsägbar dynamik och oförutsägbar komplexitet än ett konventionellt krig. Detta beror främst på att en okonventionell militär organisation inte följer samma mönster som konventionella organisationer, den agerar och reagerar inte på samma vis. Således får detta konsekvenser för hur olika situationer i kriget utvecklar sig. Standardförfaranden som utarbetats för att minska osäkerhet fungerar inte i lika hög grad i ett gerillakrig som i ett konventionellt krig. Till skillnad från ett konventionellt krig utkämpas huvuddelen av striderna på den taktiska nivån. Detta beror på att ett gerillakrig till största delen utförs med mindre enheter.
Asymmetri är en annan viktig aspekt som man inte får bortse ifrån. Med asymmetri menas här att gerillan alltid kan bestämma reglerna för striden, detta enligt den tidigare givna definitionen för gerillakrigföring. Om gerillan anser sig underlägsen kan den alltid dra sig tillbaka från striden. Om de geografiska förutsättningarna gynnar den konventionella militära organisationen flyttar gerillan sitt operationsområde till mer gynnsamma terrängförhållanden. Gerillan är ofta inte beroende av ett basområde utan kan flytta sina operationer oberoende av dessa vilka gör att gerillans agerande blir i förhållande till en konventionell militär organisations agerande extremt oförutsägbart. Gerillakrigets dynamik följer inte några mönster utan förändrar sig närmast ständigt. Kraven på den tekniska utrustningen och på de soldater som finns på fältet blir också oförutsägbara.
Sammanfattningsvis kan vi fastslå att om vi beaktar de miljöfaktorer som kännetecknar ett gerillakrig, maximal osäkerhet, förändringar som inte sker efter perioder eller mönster, komplexa oförutsägbara krav på teknik och utrustning, etc., torde en operationsstyrka med specifik kapacitet leda till att organisationens struktur hela tiden kommer att befinna sig i ett anpassningsskede och det kommer inte finnas tid eller resurser för att ge det ”output” som är avsikten med organisationen. Mot bakgrund av detta går följande hypotes att formulera:
Hypotes:
Om en taktisk operationsstyrka i ett gerillakrig besitter en specifik kapacitet, så är det en större sannolikhet att operationens utgång är misslyckad.
I nästa kapitel kommer prövningsförfarandet av denna hypotes redogöras.
3. Metod
Detta kapitel avser att redovisa hur prövningsförfarandet av hypotesen på ett antal fall från en specifik tidsperiod skall gå till väga. Det material som täcker dessa fall kommer också att redovisas här.
Studiens metod är att betrakta som jämförande med både kvantitativa och kvalitativa drag. Med detta menas att ett antal fall av taktiska militära operationer som är genomförda av en stormakt mot en motståndare som använder sig av gerillakrigföring analyseras med avsikten att urskilja operationsstyrkans organisationskapacitet (oberoende variabel). Organisationskapacitet utrycks i variationerna generell respektive specifik och mäts kvalitativt enligt de indikatorer som redovisats och återfinns i tabell 1. Någon gradering av indikatorerna kommer inte att göras, då det är svårt i det här skedet av studien att avgöra vilken indikator som skulle vara viktigare än den andra. En operationsstyrka klassificeras att besitta en viss organisationskapacitet om den uppfyller kraven för minst två av de tre indikatorer som angivits. Resultatet jämförs sedan med utgången av dessa operationer (den beroende variabeln). Utgången av en taktisk militär operation uttrycks i variationerna framgångsrik respektive misslyckad och mäts kvalitativt i form av förväntade målsättningar som nås eller inte nås med operationen som medel.
En alternativ metod hade varit att utgå ifrån Game designers´ Workshop och deras kvantifieringsmetod av olika vapensystem. Metoden utarbetades 1985 för att kunna simulera en framtida konflikt mellan NATO och Warszawa-paktens styrkor 1990. I denna studie skulle metoden kunna användas genom att de huvudsakliga vapensystem som utnyttjas ges två värden, ett specifikt värde och ett generellt. Dessa värden räknas sedan in i ett totalt värde för operationsstyrkan och därefter avgörs vilken kapacitet den besitter. Denna metod är komplicerad och består av en rad tekniska moment. I denna studie har det bedömts att den tekniska nivån skulle bli alltför hög om denna metod används, således har den alltså valts bort till förmån för den ovanstående enklare kvalitativa mätmetoden.
I studien kommer även en alternativ förklaringsfaktor att behandlas. Denna faktor kommer att bestå av organisatorisk inlärning över tid. En rad olika organisationsteoretiker beskriver hur organisationer lär in och anpassar sig under ett agerande. Detta kan även uppstå under militära operationer. I denna studie kommer materialet att jämföras med en tidsaxel för att se om denna förklaringsfaktor eventuellt har påverkat resultatet.
3.1 Val av tidsperiod, fall och material
Valet av tidsperiod har skett efter kriteriet att resultatet i någon form måste kunna ge ett generellt sannolikhetsförhållande mellan den beroende och oberoende variabeln som är giltigt i vår samtid. Vad gäller detta, måste det beaktas att den militärtekniska utvecklingen drastiskt förändrat karaktären på slagfältet sedan 1945. Således bör fall som inträffat innan 1945 inte ingå i analysen. Fallen måste alltså ha ägt rum inom tidsramen 1945-1998. Den ena parten måste naturligtvis vara en stormakt.
I relation till det material som finns har två krig valts ut som enheter att presentera fall ifrån, nämligen sovjetiska arméns markoperationer i Afghanistan under perioden 1980-1988 och amerikanska arméns markoperationer i Vietnam under perioden 1965-1971. Begränsningarna i tidperioderna i respektive enhet har utformats efter de operationer som genomfördes under dessa perioder. Kriget i Afghanistan varade mellan 1979-1989 men de huvudsakliga operationerna mot Mujaheddin påbörjades 1980 och avtog efter 1988. Den amerikanska arméns operationer i Vietnam varade fram till 1973, men inriktades efter 1971 endast till att förbereda uttåget. Således är tidsperspektivet i de båda krigen relativt likvärdigt, nio år respektive sju år. Dessa fall ger även en inblick i de två militära organisationer (den sovjetiska armén och den amerikanska armén) som haft stor påverkan hur den militär-teknologiska utveckling skett efter det andra världskriget. Avsikten är inte, vilket bör understrykas, att ge en generell bild av de två krigen i sig. Afghanistan och Vietnamkriget var också de två krig där högteknologin först gjorde sig gällande. I Afghanistan använde den sovjetiska armén bland annat spaningssatelliter och precisionsstyrda projektiler. I Vietnam användes ett av världens första datoriserade logistik och underhållssystem med över 80 000 olika poster.
Att presentera fall från både Afghanistan och Vietnam tillför flera intressanta perspektiv och dimensioner i analysen. Gerillan i Afghanistan (Mujaheddin) var icke-organiserad och starkt decentraliserad. Vietcong i Vietnam, naturligtvis med stöd av NVA, var strikt organiserad och centraliserad. Vietnam är ett tätbefolkat land till skillnad från Afghanistan som är mycket glesbefolkat och dessutom större till ytan. Det finns även en skillnad i omfattningen av de militära insatserna som gjordes. I Vietnam deltog över 400 000 amerikanska soldater medan det som mest fanns 120 000 sovjetiska soldater i och i anslutning till Afghanistan. Förlustsiffrorna skiljer sig också markant, USA förlorade ca 50 000 man medan Sovjetunionen miste ca 12 000 man. Det finns dock flera likheter mellan de operationer som Sovjetunionen och USA genomförde. Både den amerikanska och den sovjetiska armén genomförde de flesta operationer med flera separata bataljoner istället för med enskilda divisioner. Operationerna syftade ofta till att söka, eller svepa ett område för att sedan kunna nedgöra en eventuell gerillanärvaro.
En engelsk översättning av en antologi utgiven av Frunzeakademien i Moskva utgör materialet för fallen från kriget i Afghanistan. Antologin är ett försöka att samla erfarenheter från officerare som deltog i kriget i Afghanistan på taktisk nivå. Boken har endast haft en begränsad utgåva i Ryssland (den var endast avsedd för internt bruk) och har varit mycket svåråtkomlig i väst. I juli månad, 1998, gavs boken ut på förlaget Frank Cass Publishing med titeln ”The Bear Went Over the Mountain, Soviet Combat Tactics in Afghanistan”.
Sammanlagt återfinns här 47 essäer från olika militära operationer på taktisk nivå genomförda mot en motståndare som använder sig av indirekt strategi eller gerillakrigföring. Varje essä är således ett fall av en militär operation på taktisk nivå. Att använda dessa essäer som fall ger ett kort innehållsrikt och jämförbart material.
Materialet rörande kriget i Vietnam är både omfattande och brett. En enkel sökning med de medel som fanns tillgängliga för författaren gav inte mindre än ca 1500 olika titlar. Det finns allt ifrån omfattande systematiska studier till personliga levnadsöden. Att gå igenom all denna litteratur och presentera alla olika författares ståndpunkter i denna studie är en omöjlig uppgift. Istället har målet varit att finna ett material som är för det första jämförbart med materialet för fallen ifrån Afghanistan. För det andra bör materialet inte vara för omfattande utan endast ge en enkel överblick över de indikatorer som skall undersökas så att mätningen kan ske utan problem. För att kunna tillskriva studiens resultat ett högt generaliseringsvärde skall materialet även vara oberoende av den förklaringsfaktor som finns i studien, annars finns en risk att materialet är tendensiöst. Materialet bör även vara homogent i den bemärkelsen att inte flera olika källor för olika fall används, då detta kan påverka resultatet. Likvärdiga materialförutsättningar skall prägla bedömningen av varje fall.
Utgångspunkten har varit att använda de så kallade ”After Combat Reports” som varje amerikansk enhet gjorde efter en genomförd operation. Det har dock varit omöjligt att få tillgång till detta material inom en rimlig tidsram då det måste beställas från National Archives i Washington, U.S.A.. Istället utnyttjas en bok skriven av Shelby L. Stanton (1995). Denna bok analyserar kortfattat varje operation utförda av de amerikanska markstyrkorna under Vietnamkriget. Beskrivningarna av operationerna är baserad till största delen på de ovan nämnda ”After Combat Reports”. Sammanlagt har de 38 fall av taktiska operationer från Vietnamkriget under perioden 1965-1971 som beskrivits i boken valts ut.
Varje fall i materialet rörande är också relaterad till en viss form av taktisk operationstyp. Olika typer av taktiska militära operationer kan naturligtvis ge olika stöd för hypotesen. Denna dimension kommer dock inte att inkluderas i analysen. Detta beror på att materialet för de två enheterna inte följer samma indelning av operationstyper. Analysen kommer alltså endast att utgöras av taktiska operationer i sin helhet. Sammanfattningsvis består undersökningen av 85 fall. Fallen kommer att presenteras efter följande punkter: mål, medel, utgång och organisationskapacitet. Det första fallet som presenteras (Operation Starlite, Vietnam, augusti 1965) visar hur bedömningen av samtliga fall kommer att gå till. I de övriga fallen kommer endast den slutgiltiga bedömningen av organisationskapaciteten att nämnas utöver den korta beskrivningen av fallen. Bedömningen av indikatorerna återfinns i ett appendix.
4. Undersökning
Av tabell 3 kan man konstatera att det råder ett starkt sambandsförhållande mellan den beroende och den oberoende variabeln som stödjer studiens hypotes, då endast 8 av de 38 fallen inte stödjer hypotesen.
Av tabell 4 kan man konstatera att det råder ett sambandsförhållande mellan den beroende och den oberoende variabeln som stödjer studiens hypotes.
5. Organisatorisk inlärning
Som en alternativ förklaring till varför vissa av fallen är framgångsrika eller misslyckade är organisatorisk inlärning. Denna variant av organisationsteorin är väl utbyggd och anknyter till ett processperspektiv. Enkelt beskrivet kan man säga att organisatorisk inlärning behandlar hur organisationer lär in som en process under tiden den opererar i en viss verksamhet. Teorin går ut på att ju längre tid en organisation opererar i en viss miljöförutsättning desto större är graden av innovation och förmåga att prestera positiva resultat. I denna studie behandlas detta som den militära organisationens förmåga att innovera och lära in av tidigare misstag och framgångar och därmed säkerställa framtida framgångar. Militära organisationer besitter ofta omfattande akademiska och tekniska resurser för att kunna ta till sig lärdomar vilket gör denna aspekt av studien intressant. Studiens två enheter passar bra för denna typen av analys då de båda spänner över en lång tidsperiod och det är möjligt att se de förändringar som sker i organisationens verksamhet tydligare.
I figur 2 ser vi inlärningskurvan för den första enheten i studien (Vietnam 1965-1971) och kan konstatera att en visar en tendens till positiv inlärning mellan 1966 och 1967. Enligt denna observation kan vi tolka det som att fallens utgång är beroende av en inlärningsprocess. Vi kan dock inte enbart förlita oss till denna tendens utan vi måste även se till utvecklingen efter 1967. Vi kan där se att inlärningskurvan pendlar växelvis mellan talen –1 och +2. Vi skulle därmed kunna säga att inlärningsprocessen avbryts efter 1967. Vi kan alltså inte fastställa att fallen är beroende av en organisatorisk inlärningsprocess.
Figur 2. Inlärningskurva 1.
I figur 3 ser vi inlärningskurvan för studiens andra enhet (Afghanistan 1980-1988). Även denna inlärningskurva har en tendens till att visa en positiv inlärningsprocess det första året. Om vi betraktar kurvan ser vi dock ett trendbrott 1982-1983. Denna trend följs av en temporär uppgång 1984 för att mattas av 1985. 1987-1988 återkommer ett negativt inlärningsvärde som till och med är lägre än det som angivits för 1980. Vi kan alltså inte med säkerhet fastställa att fallen från Afghanistan är beroende av en organisatorisk inlärningsprocess.
Intressant att påpeka är dock att både i Vietnam och Afghanistan använde USA respektive Sovjetunionen värnpliktsarméer. Varje soldat gjorde en så kallad ”tour of duty”. De återkommande variationerna i inlärningskurvorna kan kanske förklaras med att organisationen dräneras på de lärdomar som den tagit del av i samband med att organisationen personalomsättningar ute på förbanden, och sedan måste lära in samma saker flera gånger.
Figur 3. Inlärningskurva 2.
6. Analys
Resultaten från undersökningen av fallen från de två enheterna visar entydigt på att det råder ett sambandsförhållande mellan organisationskapacitet och utgången av taktiska militära operationer i enlighet med den hypotes som formulerats med nischteorin som grund. I tabell 5, där samtliga 85 fall från de två enheterna är inkluderade, syns detta samband mer tydligt.
Av tabell 5 kan man konstatera att det råder ett sambandsförhållande mellan den beroende och den oberoende variabeln som stödjer studiens hypotes. Endast 21 fall av totalt 85 stödjer inte hypotesen. Vad som nu är intressant att veta är vad som kan ha orsakat att dessa 21 fall inte stödjer hypotesen.
De 12 fall av militära operationer med en generell kapacitet som har varit misslyckade tenderar att ha en sak gemensamt. Nio av de 12 fallen har agerat som en organisation med specifik kapacitet trots att de förberetts och blivit sammansatta enligt de kriterier som gäller för en organisation med generell kapacitet. Flera av de fall där operationsstyrkan besitter en specifik kapacitet och varit framgångsrika tenderar att ha agerat som en organisation med generell kapacitet. Med detta som stöd kan vi fastslå att indikator nummer tre, organisationens agerande, troligtvis spelar en avgörande roll och att denna avgör huruvida dessa fall varit framgångsrika eller misslyckade. Uppenbarligen kan en operationsstyrka förberedas, sättas samman och uppfylla kriterierna att besitta en viss typ av kapacitet men ändå agera som en operationsstyrka med annan typ av kapacitet. Vi skulle kunna tolka det som att en operationsstyrka som agerar enligt de kriterier som kännetecknar generell kapacitet har större chans att vara framgångsrik oavsett förberedelse och sammansättningen. Intressant skulle vara att se under vilka förutsättningar detta kan ske. För att ge ett tillfredställande svar på denna frågeställning kräver dock en annan undersökning än den som gjorts i denna studie.
Vi måste naturligtvis också fråga oss varför hypotesen får stöd av så många fall, med andra ord vad gör generell kapacitet effektiv i ett gerillakrig. Enligt nischteorin skall detta bero på gerillakriget som miljö missgynnar en operationsstyrka med specifik kapacitet då omvärldsvariablerna är oförutsägbara. En operationsstyrka kommer då att, istället för att generera en effektiv verksamhet, befinna sig i ett konstant anpassningsskede. Operationsstyrkan kommer att söka efter den mest optimala specifika kapaciteten.
Denna mest optimala specifika kapacitet är dock omöjlig att finna eftersom att varje form av specifik kapacitet kommer att vara inaktuell när den väl skall operera. Resultaten från undersökningen tyder alltså på att detta skulle stämma.
Mot studiens resultat kan det dock riktas kritik. Det finns svagheter i bland annat bedömningen, materialet och valet av indikatorerna. Bedömningen är naturligtvis beroende av författarens egen uppfattning och subjektiva uppfattning. Detta är ett problem som alltid är närvarande när en studie av denna karaktär genomförs och läsaren bör notera detta. Materialet är problematiskt, i denna studie kan kritik riktas mot att materialet rörande Afghanistan är en antologi och därmed presenterar rapporter skrivna av flera olika personer. Materialet rörande Vietnam består av en bok som baseras på de amerikanska motsvarigheterna till den sovjetiska antologin , nämligen de så kallade ”After combat reports”. Problemet är att boken är skriven av en enda person och att beskrivningarna därmed kan vara tendensiösa i viss mån. Denna kritik får ställas i en avvägning där de övriga kriterierna för valet av material också ingår. Valet av indikatorer kunde också ha gjorts på ett annorlunda vis, exempelvis kunde utnyttjandet av flera indikatorer varit ett alternativ. De definitioner som angivits för respektive indikator kan också anses vara tämligen vaga. Detta beror dock på att intentionen med studien har varit att inte göra den alltför teknisk, vilket även legat till grund för valet att rationalisera bort den alternativa mätningsmetoden baserad på Game designers´ Workshops kvantifiering. Det går även att rikta viss kritik mot den teoretiska referensramen, då den kan anses vara alltför simplifierad. Detta får ses i förhållande till att målsättningen har varit att genomföra ett första försök att använda nischteorin på militära förhållanden. Den ovanstående kritiken skall dock inte på något vis negligeras utan skall vägas in i resultatet av undersökningen.
Denna studie har också behandlat en alternativ förklaringsvariant bestående av organisatorisk inlärning som process. Vi kunde där konstatera att denna faktor inte spelat en avgörande roll för fallens utgång i någon av enheterna, vilket är intressant. Detta stärker naturligtvis resultaten och stödet för hypotesen.
Det kanske mest viktiga resultatet är dock att hypotesen får stöd ifrån två enheter. Genom detta kan andra alternativa förklaringsmodeller för utgången i dessa fall i viss grad ifrågasättas. Exempelvis kan vi utgå från att gerillans organisation inte spelar en avgörande betydelse, då gerillan varit organiserad på två olika vis, Mujaheddin var icke-organiserad och starkt decentraliserad samtidigt som Vietcong, med stöd av NVA, var strikt organiserad och centraliserad. Olika demografiska faktorer verkar tydligen inte heller inverkat på studiens resultat då vi tidigare konstaterat att Vietnam är ett tätbefolkat land till skillnad från Afghanistan som är mycket glesbefolkat och dessutom större till ytan. Omfattningen på de militära insatserna verkar heller inte ha varit avgörande. Naturligtvis räcker inte denna studie för att helt förkasta dessa variabler (gerillans organisation, demografiska faktorer, omfattning av militära insatser) men vi kan dock fastställa att dessa variabler inte har ett självskrivet förklaringsvärde, utan kan mycket väl utgöra grunden för andra studier.
Det finns även andra alternativa faktorer som inte tagits upp i denna studie som mycket väl kan vara lämpliga att förklara militära misslyckanden med. Ett exempel en sådan faktor är organisationens moral och dess påverkan på dess agerande.
Sammantaget visar dock studiens reslutat, trots kritiken på de ovanstående punkterna, på att hypotesen har ett starkt stöd som är konstant i båda enheterna.
7. Sammanfattning och slutsatser
7.1 Sammanfattning
Det centrala problem som behandlats i denna studie var varför moderna och välutrustade militära organisationer tenderar att misslyckas med sina militära operationer i kontexten gerillakrig. Denna problemställning avgränsades och formulerades till ett syfte. Syftet med studien var att undersöka om utgången av stormakters taktiska militära operationer i kontexten gerillakrig kan relateras till viss typ av organisatorisk kapacitet.
Med hjälp av en teoretisk referensram byggd på Hannan och Freemans resonemang om två olika typer av organisationskapacitet, den specifika respektive den generella, vilka är effektiva i olika speciella miljöer formulerades sedan en prövningsbar hypotes, denna löd på följande vis:
Hypotes:
Om en taktisk operationsstyrka i ett gerillakrig besitter en specifik kapacitet, så är det en större sannolikhet att operationens utgång är misslyckad.
Hypotesen prövades sedan på 38 fall av taktiska militära operationer genomförda under Vietnamkriget perioden 1965-1971 och 47 fall av taktiska militära operationer genomförda under kriget i Afghanistan perioden 1980-1988. Totalt prövades hypotesen på 85 fall. Materialet för fallen från Vietnam 1965-1971 utgjordes av en bok baserad på de så kallade ”After combat reports” som de deltagande enheterna skrev efter varje genomförd operation. Materialet för fallen från Afghanistan 1980-1988 utgjordes av rapporter som officerare som deltagit i operationerna skrivit till Frunzeakademien i Moskva. Prövningen resulterade i ett starkt stöd för hypotesen. Endast 21 fall stödde inte hypotesen. En alternativ förklaringsmöjlighet baserad på organisatorisk inlärning som process testades också på fallen. Det kunde inte fastställas att fallen var beroende av en inlärningsprocess, vilket ytterligare ger stöd åt resultatet från hypotesprövningen.
7.2 Slutsatser och avslutande diskussion
I inledningen angavs att denna studie syftar till att öka kunskapen om varför stormakters militära organisationer, som trots sin militära potential, möter stora problem då den sätts in mot en fiende som använder gerillakrigföring. Givet det resultat som presenterats i undersökningen kan vi dra två huvudsakliga slutsatser. Den kritik som redovisats i analysen bör naturligtvis också beaktas.
Som en första slutsats kan vi konstatera i enlighet med att det finns ett ganska starkt samband mellan specifik organisationskapacitet och misslyckade taktiska operationer enligt studiens hypotes. Varför moderna och välutrustade militära organisationer misslyckas med sina operationer mot en fiende som använder sig av gerillakrigföring skulle alltså kunna förklaras med att den militära organisationens kapacitet inte är avsedd för gerillakrig som kontext och att gerillakrig som omvärldsvariabel kräver en annan typ av kapacitet än den som stormaktens militära organisation besitter. Högteknologisk, kvantitativ och kvalitativ överlägsenhet kan underlätta utförandet av en militär operation men framgången är mer beroende av att operationsstyrkans kapacitet stämmer överens med de omvärldsvariabler som utgör kontexten.
Den andra slutsatsen vi kan dra är att möjligheterna för en militär organisation att byta kapacitet inom hela organisationen under ett pågående krig är tämligen ringa. Denna slutsats baseras på den del av studien som behandlar organisatorisk inlärning. Denna undersökning visar att inlärningsprocessen i en militär organisation som agerar i ett gerillakrig är komplex och tar oerhört lång tid innan den ger resultat, om den gör det. En militär organisation med fel typ av kapacitet vid inledningen av en operation kommer troligtvis att få hantera detta problem ända tills dess att operationen är avslutad. Resultaten från denna del av studien stödjer även hypotesen då sambandet mellan specifik kapacitet och misslyckande motiverades med att den militära organisationen befinner sig i en konstant anpassningsprocess. Enligt inlärningskurvorna verkar detta påstående, att i både Vietnam och Afghanistan befann sig de militära organisationerna i ständig omvandling, stämma. Denna slutsats får intressanta konsekvenser för exempelvis framtida FN-ledda operationer mot gerillor, då det indirekt skulle betyda att FN behöver redan innan en sådan operations skall företas besitta en militär organisation med den rätta kapaciteten.
Det är också författarens ståndpunkt att här finns ett fruktbart teoretiskt resonemang kring stormakters militära organisationer, gerillakrig och militära operationer som går att utveckla till en större teoribildning. Organisationsteori kan mycket väl användas för att förklara olika konsekvenser inom det militära området och används allt för sällan.”
Snipp. Snapp. Slutt…