Fula egobilder is my thing.

Jag fick en kommentar om att jag inte skriver så mycket om mig, om min utveckling, om vad jag känner och tänker. Och det är rätt, jag gör det ganska sällan faktiskt, men herregud vad mycket känslor som åker berg och dalbana just nu.

Om exakt 1 månad, vid den här tiden, sitter jag i Malmö igen. Igår var det alltså 1 månad tills jag flyger ”hem” igen och mina nästan 8 månader här är slut. Bara att skriva det känns tungt och jobbigt för mig.
Anledningen till att jag skrev ”hem” är för att jag just nu känner mig splittrad. Jag vet att Malmö är hemma, mitt hjärta är där för jag har största delen av min familj och mina vänner där.
Men Buenos Aires har blivit lika mycket hemma som Malmö dessa månader jag spenderat här. Jag tycker helt enkelt att det känns väldigt hemma här och jag har så svårt att tänka att när jag lämnar den 17 April, vet jag inte nästa gång jag kommer tillbaka. Det känns totalt fel för ”jag bor ju här nu”.
Jag älskar den här staden av hela mitt hjärta.
Ska dock inte säga att det är en lätt stad att leva i. Jag har jättelåg lön, men jag har fått acceptera den och det gör jag, jag är glad att jag kan hjälpa min chef och vara en bra sekreterare till henne och jag ser det i sig som en stor erfarenhet. Jag har i och med jobbet utvecklats en massa. Byråkratin här är helt annorlunda än i Sverige och som svensk ung tjej, med ganska bra spanska men absolut inte perfekt springa ärenden och möta nonchalanta människor som inte ens kollar en i ögonen när de pratar med en och inte vill ta sig tid att förklara för en som inte förstår så bra. Min chef brukar, när hon skickar iväg mig på vissa ärenden säga, ”Ta nu fram ditt allra finaste leende och försök få dem att lyssna på dig”.
Man måste ibland brotta sig fram här och det kan vara tröttsamt.

Jag tycker att jag har mognat en del här, jag är fortfarande samma människa men jag har nog vuxit en del. Lärt mig att säga ifrån mer och kan lättare ifrågasätta saker och ting. Fått lite mer skinn på näsan helt enkelt.
Efter att ha sett mycket fattigdom sätter man också ett högt värde på det man har.  Jag är otroligt priviligerad som kan leva såhär, bo på två ställen, ha två hem. Jag skäms när jag klagar här, så jag försöker inte göra det så mycket.

Samma kommentar undrade över hur jag utvecklats språkmässigt. Min spanska har blivit mycket bättre. Spanska i skolan är en grej men att bo i ett spansktalande land är en helt annan grej, man lär sig så otrolig mycket, jag är nöjd med min språkutveckling men jag vill en dag kunna i princip flytande!

Jag hade kunnat fortsätta och fortsätta. Men jag stoppar nu. Det lär bli mer personliga utläggningar framöver för jag har mycket på hjärtat just nu haha.

Godnatt.