Sista dagen. Sista bloggen. Permanent avbrott.

Efter att ha varit med blogg i två och ett halvt år drar jag nu ur sladden, åtminstone just här och i denna form. Allt har sin tid och en blogg kräver egentligen mer än vad som finns i de tillfälliga avbrott som kvarstår mellan alla matcher och andra uppdrag. Att göra bara något till hälften, trekvart eller kanske till 90 är inte riktigt min grej. Förhoppningsvis hittar jag ett nytt forum att på något sätt ändå få chansen att skriva av mig och dela med mig. Som t ex ett av årets sista möten.

Snabbt, familjärt byggärende till Bauhaus här hemma i Bromma. Och vem står där på förmiddan och säljer brädor? En Ibrahimovic! Och inte vilken som helst.

– Jag är Zlatans pappas kusin, sa Bakir Ibrahimovic, arbetsledare i drive-in, och bjöd på ett sånt där alldeles särskilt, finurligt ja rent av gåtfullt leende som ett slags släktbevis. Han bjöd på två sågsnitt också.

2010 var väldigt mycket Ibras år. Zlatans pappas kusin får symbolisera och avsluta det – och den här bloggen.

Stort tack till Nyheter 24-bossarna, Douglas och Patrik, som har låtit mig hållas här på sajten och till er som har läst den, sporadiskt eller slaviskt. Vi ses! I rutan och säkert på några andra ställen också.

Se det som ett tillfälligt avbrott…;-)

/Ola

Doktor Forssblad under en mellandagarna, en av vardagarna. Pokalens baksida…så att säga…är mer en knäsena, lite brosk, en menisk, ett korsband – eller som i familjen – två.

Nu står det klart att förbundskapten Hamrén väljer Göteborgs knäguru, Leif Swärd, i stället för ”Mankan” i sin ”stötteapparat” kring landslaget. Det blir säkert bra, det också, men frågan är vem som kan matcha Forssblad när det gäller att marknadsföra svensk fotboll? Zlatan såklart, internationellt sett, men klubbfotbollen fick aldrig under 2010 – och får nog tyvärr inte heller på ett tag framöver – samma mediefokus som när knädoktorn och superdjurgårdaren opererade Lennart Johanssons pokal. Det var internationellt tidningsstoff ända borta i USA, där bollen inte ens är rund.

Förresten; samma dag som danskarna firade sin största klubbframgång med Chelsea på Champions League-lotten för FCK, ägnade svensk fotboll alltså all kraft och uppmärksamhet åt att titta in i den egna bucklan. En svidande symbolik i sig.

Magnus Forssblad gjorde åtminstone ingreppet, som gav eko i världen, med skön distans och räddade tack vare den också ansiktet på, i den frågan überserösa, fotbollförbundet. Det var det sista han gjorde i förbundets tjänst. Tolv år som landslagsläkare är över och det är synd, både för oss reportrar på fältet och för er som publik. Forssblad har alltid kunnat ge en sansad men ärlig – och det gör sannerligen inte alla på den positionen – bild av landslagsspelarnas hälsoläge. I slutändan har hans sätt att vara gett dig som fotbollsåskådare en så rättvisande beskrivning av status på Zlatan & co som möjligt. Och vi reportrar har alltid kunnat få ett piller direkt ur doktorns ficka vid behov där ute på fältet.

Svensk fotboll tappar nu en nyckelspelare, tämligen anonym fram till det sista uppdraget. Han slutar på topp alltså. Det blir till att ses endast på den vanliga mottagningen i fortsättningen. Förhoppningsvis lagom ofta.

Efter en kväll i 3D och framtiden, några gnagande tankar på något mer endimensionellt och förgånget. Stryktipset.

När man tippar för första gången på flera år och har elva rätt av 13, bara två fel…snubblade på Wigan, blev bortlottad av Nottingham men satte singeltvåan på Stoke och prickade in bortasegern för Hull…då känns 26 spänn tillbaka lite klent.

Känner mig lite snopen, faktiskt en aning lurad.

Var det verkligen så lätt? Är jag girig? Spelbolaget snålt? Eller helt enkelt bara välkommen till en gamblervärld där tjugosex kronor är början på en förmögenhet?

Måste satsa igen. Speldjävul? Nja, jag hade ju alla rätt. Nästan.

Sverigepremiär för Premier League i 3D-TV - och visst ser Sladjan både hård och laddad ut?

Inte för att jag riktigt vet hur det ska gå till…det var faktiskt inte särskilt länge sen familjen blev med fjärrkontroll…men självklart är det spännande att få vara i den tekniska frontlinjen. Lika givet är, att det även utan specialbrillor och superteve går att följa matchen som kan avgöra så otroligt mycket för både Arsenal och Chelsea.

Ett hundratal specialinbjudna kunder gästar Premier League-studion. Undrar bara lite lätt oroligt hur vi ska agera för att uppfylla marknadsavdelningens löften i inviten:

”…i pausen får du mingla med studioexperterna…”

I vanliga fall brukar vi ha fullt upp med att jobba just då. Fast det är klart – i 3D är kanske också verkligheten i en ny dimension. Möjligen uppstår plötsligt ett visst mingelutrymme?

Hursomhelst; dags att ge branschuttrycket ”att gå rakt igenom rutan” ett ansikte. Eller åtminstone en match.

En klassisk helgardering. Fast det är klart; någonting har ju säkert hänt…

Premier League-studion med Stryktipset och, jag lovar, något rakare besked gör comeback på annandagen.

”Händelserna”

”Analyserna”

”Alla fakta”

1 X 2.

God Jul!

Mitt i klappjakten och mellan fotbollsomgångarna - förberedelser för matchen mot Norge i början av nästa år.

Bara att gå och ladda för en landskamp ihop med Foppa känns lite som att vänta på tomten.

Terminsslut och betygstider, såväl i familjen som i tidningen. Tänk så ofta det blir tokigt – på båda ställena. Läser i DN om den fantastiska handbollsbragden. Det är välförtjänta fång med rosor i rubriker och krönikor. Men vad hände i betygen? Snittet spelare för spelare? Det blev 2,8. ”Godkänt”, snudd på ”bra”. Knappast godkänt va?

En annan fråga mitt i vårt vinterland; om man har hur mycket pengar som helst, en egen privatjet och de italienska alperna som granne…varför då välja Sälen? Okej, det handlar kanske om möjligheten att uppleva och lära sig och barnen om Sverige. Men, det blev alltså Sälen. Högfjällshotellet, dessutom. Det dög möjligen åt lumparfesten vintern 85/86.

Tredje spörsmålet utan något givet svar; hur kan sju Premier League-matcher bli uppskjutna när gräset är grönt?

”Åskådarnas säkerhet.” Sägs det. Jänkarna däremot kör i alla väder. Det krävs att taket rasar in. Är snön farligare i England? En annan gåta är också hur 25-4 i målchanser kan ge 1-2 men det är en fråga för Mancini. Har annat att fundera på.

Zälen!?...

Första lediga helgdagen sen den 8 augusti. Också en liten, personlig, bieffekt av snön.

Fast visst hade man gärna sett Chelsea-United…

Så här ser han ut till vardags. Doktor Magnus Forssblad. Pokalöppnaren.

Här fångad vid kaffemaskinen. Då var det Fotbollsdotterns högra knä, nu är det Lennart Johanssons pokal.

Fotbollförbundets jakt på en eventuell Bajeninskription - och framför allt objektivitet och neutralitet - ligger nu alltså i händerna på en Superdjurgårdare.

Premier League-studion i en ny dimension. 3D-TV!

Sverigepremiären är nu bestämd till måndagen den 27 december, Arsenal-Chelsea. Julhelgen dimensioneras alltså med ännu en jobbdag men för en som en gång i början av 80-talet fick äran att spela skivor i landets allra första närradiosändning i stereo…vi kånkade utrustning, skivbackar och oss själva några hundra eller tusen trappsteg upp till ett litet rum i toppen av Tensta vattentorn…så är det självklart ett hedrande uppdrag att sparka igång ett nytt sätt att se på fotboll.

En ny nivå och en vandring uppåt, också det.

Diego Armando Maradona till Blackburn? Han uppfyller ju åtminstone hälften av Rovers devis ”Arte Et Labore” – ”Konst och hårt arbete”.

Diego i Blackburn känns ungefär lika märkligt och malplacé som när jag och Kåmark en gång sommaren 2005 hamnade i en frisörstol i just denna stad. Det är ju varken trendsättarnas, modeikonernas eller superstilisternas huvudstad om man säger men vi behövde en kvick sommarsnagg just där och då och slog till på varsin drop-in under namnen ”Mr Green” and ”Mr White”. Vi orkade liksom inte gå in på ”Kaaaamark and Whemmschtroom” och så. Vad man än säger blir det fel och tar tid – i det här fallet en än tjockare kallufs. Hursomhelst; snabbt gick det och snett blev det. Framför allt kort.

Det här med Rovers, de indiska ägarna, Diego…eller ”gärna en engelsk manager för den delen”…som helt plötsligt vill komma fyra eller femma…vem fasen vill förresten komma just femma?!...eller högre i tabellen, spela rolig fotboll och har 5 miljoner pund d v s småmynt till januarifönstret känns likadant. Ingen rak linje och hur det än går blir det inte länge eller långt.

Som en klippning i Blackburn ungefär.

”Dålig plan.”

Det dröjde rätt lång tid innan Wenger kom ut från omklädningsrummet och började prata. Och när han väl gjorde det hade han överraskande lite att säga. Efter den tionde förlusten på elva raka försök, ett kryss också, mot de två stora rivalerna – United och Chelsea – handlade analysen alltså om den dåliga planen. Ungefär som Tony G efter vilket besök som helst i Kalmar, eller så. Fast nog är det lätt att förstå fransmannen, att inte vilja prata särskilt mycket om den där förlusten. Det var ju verkligen inget snack.

Som Vidic och Ferdinand åt upp sina motståndare. Det var nästan lite jobbigt, tycker jag, att se skillnaden när det verkligen gällde mellan de som ska vara bland de allra största. Världens näst bästa passningsspel blev sönderstressat, differensen mellan mittbackspar blottades brutalt och Arsenal var ju faktiskt inte ens nära att göra mål. Det var provocerande enformigt och trubbigt, särskilt mot slutet. Det är bara att hålla med om den delen; att bara ha en plan är en dålig plan.

Chelsea-Manchester U på söndag…vilka superfighter som avlöser varandra!...och plötsligt hänger det på Drogba och dem för att hålla liv i ligatoppen. Eller? Kanske inte så avgörande men United har alltså chansen att gå upp till 37 poäng. Med den uppskjutna matchen mot Blackpool kan vi förmodligen räkna med 40, att jämföras med Chelseas – vid förlust – 31. Nio poängs försprång för ett lag med den beslutsamheten, det försvaret och noll förluster på kontot. Rooney har dessutom inte träffat målet än.

I så fall hoppas jag att Wenger har en mycket bättre plan i beredskap än den på Old Trafford.

Samtidigt i en annan hall.

När innebandylandslaget gick in i helgens avgörande gjorde sig en gammal poängkung och flerfaldig världsmästare redo för spel med ett annat gäng. Trots mer sparsamt matchande numera…det krävs alltså plåster mot skavsår nuförtiden…var han åtminstone BLAND de bästa också under fredagens pass med Viasat Innebandy.

Och behöver landslaget nu, efter finalförlusten, så har Niklas säkert fler ”Hello Kitty”.

Chris Hughton fick en helt skruvad spark av Newcastle som nu går all in på Allan Pardew. Fem och ett halvt års kontrakt.

På BBCs´ Radio 5 hör jag Magpiesfans som ringer in för att protestera mot beslutet. Några tänker sluta att gå på matcherna.

En ovälkommen manager kommer men lär å andra sidan inte behöva vara kvar särskilt länge. Pardew sätter sig i en katapultstol. Fem och ett halvt år – på den tiden har Newcastle skickat ut sin manager tio gånger. Och Hughton har hunnit sitta i den vid två olika tillfällen.

Har knappt fått bort gruset ur ögonen efter gruppspelet...dagen efter CL-kvällarna ger verkligen tung och tydlig "dagen-efter-kvällen-före-känsla"...förrän drömmarna far iväg mot lottningen nästa fredag. Och till åttondelarna i februari. Vad sägs om följande?

Barcelona-Milan – Snälla, ge oss!

Real Madrid-Inter – Vem är Herr Speciell?

Schalke 04-Köpenhamn – vill se mer av FCK.

Chelsea-Roma – Ancelotti hemma i Italien...är han kvar då?...Roma långt borta i England.

Shakhtar-Valencia – snygga läktare, helt i orange.

Bayern München-Arsenal – frontalkrock.

Manchester U-Lyon – får duga.

Tottenham-Marseille – hela havet stormar.

Varma och kalla bollar! Kunde det bli Qatar så...

Championshamn. Så coolt, så kul och så viktigt. Det går att lyckas med en nysatsning men detta FCK visar också att det går att komma tillbaka.

Johan Wiland – det var två år sen som en i Elfsborg fnös frustrerat och sa till mig:

”Med en annan målvakt hade vi vunnit allsvenskan.”

Wiland har onekligen tagit kliv sen dess; Sveriges nummer ett, den som tutan tvivel får allra bäst matchning av alla nu. Är det verkligen så att Isaksson måste göra bort sig för att Johan ska få chansen? När det gäller vänsterbackar t ex kan det ju räcka med ett par starka träningspass i samband en landskamp.

Mikael Antonsson – FCK´s Rocky. Platsade inte i Panathinaikos…

Ståle Solbakken – död(!) i sju minuter, men livet självt just nu snart tio år senare. Eldig och modig. Karismatisk och sympatisk.

Grönkjaer gjorde det igen och igen och ingen blir väl överraskad om Sölvi Ottesen gör ännu en comeback?

FC Köpenhamn kommer också tillbaka; i lottningen och åttondelsfinalen som en mardrömsmotståndare för vem som helst. Den där elfsborgaren är dock kvar i Borås.

Torres var iväg för att få ett nytt liv till sin familj. Hodgson fick liv sitt lag. Ett lag är fött.

Okej, Aston Villa var, för att låna ett av alla sköna Niva-uttryck ”en hög med skräp”. Med detta sagt och konstaterat: Liverpool var plötsligt och äntligen ett LAG. När Torres, Gerrard och Carragher var borta fanns det på något sätt ingen för övriga att lämna över ansvaret till. Det var bara att gnugga tillsammans och ta segern kollektivt.

”Keep it tight”, skrek Hodgson och körde ogenerat, äckligt disciplinerat 4-4-2 som om det var vilket Fulham som helst och fick på köpet ett passningsspel som plötsligt fungerade och två hopplöst trubbiga truppspelare att vässa sig. Märkligt men Liverpool kan här ha hittat en väg – självklart måste också Gerrard och Torres vara med på den vandringen – som åtminstone leder till en sjätteplats eller så.

3-0 och en vi-känsla för Liverpool. Stortorsk för Villa – samt för Johan Elmander. Har mycket svårt att se en ekonomiskt pressad klubb med bästa mittbacken borta det närmaste kvartalet, och ett par chanssumpare åter i målprotokollet, skulle lägga 50-60 miljoner på en forward som – trots höstsuccén – snarare har för vana att agera likt ett tomtebloss i stället för en starkt lysande stjärna.

Men han skulle onekligen passa in i Hodgsons nyfödda LAG.

Mannen på bilden är Wally Downes och är den som sätter nivån den här dagen.

Det var en lördag med sex matcher parallellt, kamp om serieledningen på två håll och alla topplag på matchmenyn. Nyheter 24-bossen Douglas fortsatte för övrigt sen på kvällen med samma tema i en mastodontbjudning med allt från äkta bubbel via löjrom och oxfilé till ädla ostar till alldeles för långt in på söndagen. Från utsvävningarna nu abrupt åter till en slags vardag.

Det bjuds husmanskost i Premier League-studion idag, fotbollens blodpudding: West Bromwich-Newcastle samt Sunderland-West Ham. Om Hammers nya defensiva coach, Wally Downes alltså, får som han vill kommer den att serveras enkelt och rakt, utan krusiduller:

– If the ball is there you have to get rid of it!

Så lyder alltså den nya taktiken när West Ham försöker lämna jumboplatsen. Avram Grant blev tydligen imponerad på anställningsintervjun. Downes var en i 80-talets klassiska, legendariska Crazy Gang i Wimbledon. Han slutade ”spela” så småningom efter fyra benbrott.

Det blir benknäckarfotboll idag. Och jag gillar verkligen blodpudding.

Någon rektor eller så i Zlatans egen fotbollsskola har nu bestämt sig. Sommarens färg är klar!

Zlatan Camp, augustitraditionen för inte minst tröjtrånande små zlatanister, har de senaste åren legat i svår osynk med magisterns alla klubbyten. När barnen jublade över Intertröjor med nummer åtta, bytte han först siffra och sen – bara ett par veckor senare – lag. Barcatröjor trycktes upp, ett år senare, med nior och var såklart hårdvaluta – i typ en vecka. Andra ränder och nya färger. Igen. Milan har nu till och med fel märke.

Med tanke på detta och på nyckfullheten hos Ibrahimovic; nu helgarderar skolan. Den här gången ska kidsen åtminstone inte få FEL tröja.

Bloggen avslöjar härmed 2011 års färg: svart.

Robin Söderling får kanske inte, som jag en gång på redaktionen, det fula fingret från Fidde. Men han får alltså nobben.

Imponerande ändå att Söderling ens ställde frågan. När han väl gjorde det hade han förmodligen svalt både en och tre gånger, knutit näven, sopat undan prestigen långt ut i korridoren, laddat med mod och bara sett till sin egen karriärs bästa.

Världsfyran – med familj – har varit inte så lite irriterad på vår tenniskommentator de senaste åren. Fidde har ju då och då varit rätt frän i sin kritik och bedömning av både Robin och svensk tennis som helhet. Nu krävs det i och för sig inte så värst mycket för att trampa någon, med just tennisskor, på tårna. Just det upptäckte jag snabbt när vi jobbade tillsammans i Kungliga kring Davis Cup-matchen mot Argentina i våras.

Förresten hade Fidde ett finger med i spelet redan då.

– Vi har fått lite bra tips från läktaren per sms, sa ass-kaptenen Magnus Larsson till mig i en kortintervju mitt i ett sidbyte nere vid bänken.

– Från vem då? Undrade jag.

– Fidde, sa Larsson och fick till en avgörande singel åtminstone.

Om han, Fidde alltså, inte hade kommenterat samtidigt hade vi nog vunnit också.