Zlatan gör comeback i landslaget.

Det tror Stuart Baxter i alla fall. Finlands förbundskapten är redo. Frågan är nu om Ibrahimovic är det?

Eto´o sköt Inter till en nivå som Zlatan aldrig gjorde. Nu – NU – är det verkligen dags.

”Den där j-a Champions...”

Smäller det ikväll?

Mourinhos återkomst till Stamford Bridge. Visserligen; snällare ställe finns nog inte att komma tillbaka till som motståndare. Det är arenan där publiken viftar lite med flaggorna på uppmaning av speakern samt rasslar med juvelerna när andan faller på.

MEN.

Nog kommer Den Dryge att hitta på något som blir att snacka om och titta extra på? Kanske som i Barcelona; den klart mer än vänskapliga klappen på kinden när han passerade Puyol för några år i spelargången är en klassiker. Det var en lusing och inget annat. Watch out, Te    rry!

Det smäller nog ikväll.

För att passa in i schablonen borde jag nog bli tvärförbannad, drämma igen en dörr, fräsa ut snuset och vråla fram några svordomar. Men jag är mest ledsen.

Borde egentligen strunta i den, DN-artikeln i lördags om mig och några av de närmaste kollegorna och tillika några av mina bästa vänner. Det var en av många recensioner, en av alla tidningskrönikor om hur man bäst gör teve. Ibland är det plus, ibland är det minus. Man ska inte bry sig. Kan ändå inte riktigt släppa det helt och hållet den här gången. Det blir lätt så med kritik som känns orättvis.

Champions League-studion beskrevs, av DNs tevetyckare Johan Croneman, som rena ”bastuklubben”. Det var ”nästan lite homoerotiskt”, ibland en kvinna som ”gisslan” och ”alibi”. Vi var ett gäng ”konforma män” som ”kluckade” och ”smågnabbades på låtsas” och som när som helst förväntades börja ”brottas med varandra som finniga 14-åringar”. Som vanligt när Croneman fyrar av var det en bitsk och bitvis underhållande text, men det svider såklart när man själv står i skottlinjen. Skjuta tillbaka är lönlöst. Det här känns mer som att lite mer offentligt åtminstone ducka.

Ja, vi är många män i den här branschen och ja, det skulle vara välkommet med fler kvinnor och jodå, det finns redan flera som gör jobbet lika bra och i vissa fall bättre än vissa män. Dags igen alltså för ämnet som dyker upp med lite ojämna mellanrum. Det är egentligen en ”debatt” som nästan alla – åtminstone bland de som jobbar – tycker precis likadant i.

Det som gör mig ledsen är att det tycks vara okej att klistra attityder och åsikter och beteendemönster som stämmer in på klichén. Ungefär går den ut på att alla vi män i teve är likadana. Bara för att vi är män i kostym flåsar vi chauvinistiskt, har gubbslem i mungipan och är livrädda för att några märkliga figurer med ett annat kön skulle komma och ta jobbet för oss. De kanske finns men jag känner verkligen inte igen mig. I det här fallet är jag snarare instängd i den där så kallade bastun och någon, som anser sig veta mycket mer om mig och mina kollegors värderingar, står utanför och håller emot.

Jag snusar inte, har aldrig ens tagit ett bloss, och badar så gott som aldrig bastu. I mitt hus bor jag med fyra kvinnor; en fru och två tonåringar – och till och med hunden är tjej. Hela mitt liv går egentligen ut på att vara juste, rättvis och jämlik. Feministiska värderingar finns i mitt medvetande hela tiden. Jag har aldrig riktigt trivts i några av de mest unkna omklädningsrummen och det lag jag följer allra helst är Bele Barkarbys 15-åriga tjejer. Att försöka vara mig själv så långt som möjligt, utan att spela roller och ta in manér i tevestudion, är en ambition. Det är långt ifrån alltid det lyckas men att jag nu plötsligt skulle stå och grabbflabba och vara på gränsen till att börja brottas i teve känns helt enkelt väldigt avlägset. Uppfattas det verkligen så? Eller råkade vi – och det finns fler män i den där studion med liknande värderingar som jag – bara finnas där lägligt för att stå som låtsassunkiga men lämpliga exempel?

Det finns kvinnligt i ”bastun” också. Elin Ekblom-Bak är dock inte där som gisslan. Inte heller som ett alibi. Elin är där för att hon är en bra expert. Hon kan och har åsikter om spelet på ett intressant och initierat sätt. Och jag har aldrig ens tänkt på att hon är en hon. Faktiskt inte förrän nu.

Tevechefer på sportredaktioner skriker generellt sett efter kvinnor och jag tror därför inte att någon har stoppats på vägen i karriären för sitt köns skull. Ingen som jag vet på redaktionerna, och jag har god inblick i två av de mest betydelsefulla, är emot detta. Det går långsamt men framåt. Bra mycket snabbare dock än i styrelserummen. Vi män som är där är dock inte där bara för att vi är män. Hoppas jag. Och vi är inte likadana bara för att vi är män.

Detta om detta. På tisdag och onsdag kör vi igen med glädje och allt är äkta och på riktigt. Vad jag vet har jag aldrig varit i den där bastun som beskrevs i lördagens DN, vars sex sportsidor den dagen för övrigt gjordes av en kvinna och 19 män.

Tinar upp med glögg(!) efter en isande kall premiär på Råsunda. Kung Mjällby regerar fortfarande på Nationalarenan. Tobias Grahn!

MAIF är inte bara en nykomling. Det är ett riktigt bra fotbollslag. Hur kul och coolt som helst att se Sillastrybarna komma från avkroken, kliva in mot mästarna i huvudstan, inför 17 000 med rätt hög svansföring och guldsmilet kvar på läpparna – och spela fotboll. Rulla, passa, variera, frustrera – och imponera. Inte särskilt mycket spets men där fanns mycket kompetens och ett lugn och en metodik att bygga vidare på. Det fanns stunder i matchen då det verkligen fanns anledning att fundera; vilket gulsvart lag är egentligen mästare?

Det var som om några i AIK över en vinter gått och blivit världsmästare också. Som om de automatiskt skulle få marginaler och domslut med sig – bara för att de vann förra året – utan att riktigt göra jobbet. Var och vad var Eguren egentligen? Fick inte Mutumba några wake-up-calls per sms den här gången? Trion Ekenberg-Osiako-Grahn hade gått rakt in i guldgänget – och förstärkt rejält.

Och Tobias Grahn var överlägsen i alla aktioner. Förmodligen kommer allt nu efteråt att handla om hans ”hån” mot AIK-publiken i samband med slutminutsbytet. Visst, han utmanade i överkant, spädde på sitt rykte som Bad Boy – men Grahn är värd många fler rubriker än så. Premiärens profil, utan tvekan, och faktiskt kung både i Mjällby och på Råsunda.

Varm igen, nu. Både tack vare glögg och Grahn.

Söndagspromenad på isen väntar. Vinden i ryggen och marssolen i ansiktet – det är ting att ta väl vara på. Därefter: några nödvändigheter i rutan. Måstematcherna idag:

14.30 AIK-Mjällby, Allsvenskan, Canal + Sport 1 – Mästare mot nykomling. Allsvenskan 2LAX10 är här.

17.30 Chicago Blackhawks-Washington Capitals, NHL, Viasat Hockey – Topp mot topp! Två av de allra bästa lagen med de två allra roligaste lirarna – Ovetjkin och Bäckström.

19.00 Barcelona-Valencia, La Liga, TV4 Sport – Genrep inför allvaret i Champions League. Pep och Zlatan är avstängda men det är mycket att studera i ett hackande Barca.

Bara att bänka sig.

Eller var det Pistvakt? Kanske Livräddarna?

;-)

Bestämde mig tidigare i veckan. Borde kanske ändra mig men står såklart stolt och tjurigt fast vid mitt mästartips. Kalmar FF vinner allsvenskan 2010. I skrivande stund slutar premiären 0-3.

Världens svåraste serie att tippa har dragit igång med en Tobias Hysén minst lika skarp och snabb som ifjol – imponerande. Har ur en handfull guldkandidater fastnat för Nannes gäng igen. Klottrar ner tipset samtidigt som premiärmatchen sparkas i rutan och på Fredriksskans potatisåker – som bara för att understryka vilken usel tippare jag är. Blir inte det här våren då även alla elitspelare kommer att, till slut, kapitulera inför konstgräsets förträfflighet?

Trots IFKs tidiga succé och Kalmars tunga fall; tipset står fast. Och publiceras härmed. Kalmar har bredden på toppen, färsk segervana, nytänd revanschlust, en mycket kompetent tränare, en ekonomi som gör att klubben inte behöver paniksälja, kan möjligen förstärka i målet och har – förmodligen – en ny bra brasse.

En skitpremiär kan vara precis det Bergstrand behöver som bränsle. Så lyder mitt tips. Ett annat råd är att verkligen inte ta någon större notis om det.

Mellan matcherna. Fotbollsgenierna grubblar på nästa veckas åttondelar.

Mourinho hem till Stamford Bridge. Chelsea måste vinna. Militos rörlighet. Hur mår Terry egentligen? Sneijders förlorar nästan aldrig – underskattad? Nästan alla gör mål i Chelsea. Hilario!?

Zlatan!?...hmmm…alla anfallare trivs väl egentligen bättre med en kompis i 4-4-2 än att vänta ensam där inne i 4-3-3? Fast det är bara några få som fixar den där centrala, ensamma rollen.

Stuttgart; högt försvarsspel som hemma? Eller lågt som Rubin Kazan borta på Camp Nou? Barca vinner inte tillbaka bollen lika snabbt och högt som tidigare. Motivationen? Presidentval i sommar. Cacau.

Pannor i djupa veck. Bollar i luften. Tas ner och levereras på tisdag och onsdag.

Träning för Viasat Innebandy. Svaren på coachens kallelse viskar om att det blir ungefär som vanligt.

Trots en hägrande final har vi fortsatt samma - väldigt olika - inställning till den där sysselsättningen mellan matcherna.

Blandade känslor efter åttondelarna igår. Häftigt med Lyon och imponerande av United. Samtidigt; synd att vara utan Real under våren och beklämmande att se Milan med brallorna nere. Fick dock en ny hjälte och favorit i Claude Puel.

Ralf Edströms gamla lagkompis från Monaco är en hård jäkel. Det var han redan som spelare. Nu har han visat det fullt ut som tränare och coach också på den allra högsta nivån. Fastnade först för hans stil på presskonferensen före matchen; lite skönt bakåtlutat självsäkert, armarna i kors, un petit fransk arrogans, lågt röstläge men med en attityd som bara skrek: ”vi kommer tillbaka hit senare – till finalen”.

Kände en tydlig flashback från Sevilla våren 2003 och mitt första möte med Mourinho på nära håll, inför Uefa-cupfinalen med Porto mot Celtic, Henke och Mjällby. Tänkte då, kvällen före finalen, när han satt där och skröt och skrävlade om sitt lag och sina spelare att; ”va fasen är det där för en divigt, kaxig, uppblåst typ?...och hur höga hästar kan man sitta på egentligen utan att komma med något större och mäktigare än just Porto?...” Typ. Porto och Mourinho vann Uefacupen 2003. Porto och Mourinho vann Champions League 2004.

Claude Puel vinner förmodligen inte Champions League 2010. Men det han gjorde borta mot Real med Källström och några andra helt genialiskt taktiska modiga drag var fräckare än det mesta under den här åttondelsronden. Pellegrini var chanslös vid taktiktavlan.

Puel hade Lille för tre år sen i Champions och lyckades reta United-Ferguson till vansinne vid ett tillfälle. Fransmannen hotade med att ta sitt lag av planen när Giggs hade lagt en snabb frispark, lite à la Djordjic, som gav mål.

Har inget emot att de ses igen där och snart; Sir Alex och ”Frankrikes Mourinho”.

Lämnade studion före Bojan.

Parallellt med Champions League-dramatiken blev det såklart också lite allsvenskt snack och då samma gamla vanliga varmt kaxiga Djordjic. En enkel undran inför premiären:

–Är du i form?

–Har jag varit ur form?

Faran över. Viasat Motor kom med reservdelar: ett par lila.

Arbetsro med andra ord.

Finslipning. Detaljer. Men så plötsligt en fråga av helt andra dimensioner.

Sladjan har glömt strumpor till kostymen. Ett enda kameraskott under skrivbordet i ”Din röst…” vid 23-tiden kommer att avslöja honom – om han inte hittar ett ersättningspar. Panik och dramatik i tevefabrik.

Vita tubsockor med tryck är ta mig tusan inga små detaljer, inte.

En före detta Unitedprofil kommer hem ikväll. Det gäller fler än Beckham.

Bojan Djordjic klev ut från kylan hos Ekwall och välkomnas nu in i värmen hos Sladjan.

Famnen och frågelådan är öppen: sladjan@viasatsport.se

Tio mål, och inte vilka som helst, på två matcher. Fotboll som man blir glad av helt enkelt. Jodå, Champions är igång. På riktigt och på allvar.

Robben, Ribery och Müller kan ta Bayern ett steg till. Tycker ändå lite synd om Fiorentina; det är rätt bra att spela 1-2 borta i München med den domaren, vinna hemma med 3-2. Surt att inte få avancera. Kommer att sakna Jovetic – en av säsongens personliga favoriter.

Porto? Hur fasen kan man åka till London och inte ens försöka spela lite smart? Arsenal var i och för sig ruggigt bra. Känslan är att Wenger alltid tvingas spela utan en handfull små superstars och lyckas ändå ställa upp med ett lag som liknar en förstauppställning. Kan inte Bendtner få ett litet erkännande nu? Så dålig som kritikerna hävdar är han inte. Så bra som han behöver vara i Arsenal är han dock inte heller.

Var det kvällen då Nasri blev stor på riktigt? Vackert var det hursomhelst och – jo – det har börjat på allvar.

Rooney och Sir Alex säger hej till Beckham härnäst.

Äntligen! Nu börjar det på allvar. Igen.

Först var det kvalet i somras med Kalmar och vi tänkte: ”oj va´ skoj – nu drar det igång!”

Sen: den där drömlottningen med Zlatan mot Etoo´ och Inter, Kaka mot Milan och allt vad det nu var. Det känns väääldigt länge sen men jag minns att vi upprymt ropade på redaktionen, i sms, mejl och mobiler att ”nu…NU…är det verkligen igång!!!”.

Matcherna på pappret blev verklighet – och Champions League hade rivstartat. Börjat på allvar. Den varma hösten tog slut – till slut – och den här evighetsvintern tog vid ungefär kring den sista gruppomgången då Barca och Bayern med flera hängde mot repen. Det allvar på riktigt då.

Ny lottning, nytt bränsle för spekulation. Milan mot United t ex. Beckham mot Ferguson. Nu hade vi ju ändå fått den riktiga starten på tungviktarna pränt.

Efter två månaders väntan kunde det så äntligen börja. På allvar. Det var hett och häftigt med första ronden av åttondelarna; målfesten på San Siro, domartabben i München, Hanssons snackis i Porto men det är ju faktiskt först nu som det verkligen ska avgöras.

Slutspelets första utslagningskväll. Två lag ska bort, de två första ska till kvartsfinal och det ska bli hur spännande och fräckt som helst. Skön puls på redaktionen.

Det är som om Champions League börjar på allvar. Äntligen och igen.

Från spelen i Vancouver via fäders spår i Dalarna tillbaka till Svenska Fans-studion på Östermalm.

–Det här är ändå hemma, sa David Fjäll i en paus av sitt trivsamt avslappnade Euro Talk och visade stolt upp det nypolerade golvet. Branschens blankaste?

Det är hursomhelst en imponerande liten tevefabrik och en härlig motpol till de tunga elefanterna som fansen har lyckats bygga upp. Inga problem heller för oss gäster att också känna oss hemma där. Fotbollsveckan är igång.

Hem till MTG-huset och putsa inför Champions League-kvällarna.

– Inte i mitt lag.

Debuterande Davis Cup-kaptenen Thomas Enqvist var bestämd på den punkten när vi visade bilder på en Nalbandian på läktaren som ägnade mobilen mer intresse än lagkompisens match ute på banan. Nåja.

Robin Söderling hade en hel del annat för sig än att bara heja på Vinciguerra i den avgörande singeln. Avdelning; när chefen inte ser...

...dock har världssjuan en bit kvar i den här grenen för att nå Pontus Kåmarks klass. Den alltid trivsamt pratglade "Pontan" satt en gång på landslagsbänken borta mot Norge med telefonen i overallfickan, svarade ordentligt när det ringde nån gång i början av andra halvlek och fick då ett hyfsat ont öga av Lagerbäck.

Söderling höll sig åtminstone till några sms och kanske lite surf.

Davis Cup, FA-cupen, NHL, Hockeyallsvenskan och lite till. Idag glöder det om Viasatboxarna. Rent objektivt sett.

Måstematcherna:

13.00 Sverige-Argentina, Davis Cup, TV8

Två singlar, två måstematcher bara där. Förmodligen kommer både Vinciguerra och Nalbandian in i spel. Mot kvartsfinal eller kval. Räkna med stamp i Kungliga hallens gamla trägolv.

17.00 Chicago Black Hawks-Detroit Red Wings, NHL, Viasat Hockey

Toppmöte i Western Central - och faktiskt hela ligan - med svensklaget på bekväm kvällstid. Passa på.

17.00 Chelsea-Stoke, FA-cupkvarten, Viasat Fotboll

Kvartsfinal för storfavoriten. Delap är redo att inkasta ut ännu en bjässe ur den äldsta cupen.

Vi ses!

Stryk med 3-0 men kapten Enqvist var helnöjd med sitt dubbelpar. Ett pressat enmanslandslag måste nu vinna båda söndagssinglarna.

Vår färska DC-kapten var, trots förlusten, frikostig med berömmet men såklart snål på information om laguttagningen till avslutningen. Söderling spelar – och vinner. Pim-Pim eller Vinci en klassisk sistasingel?

Ihärdigt rykte, nu när Kungliga stänger för kvällen: ”det blir Vinciguerra”. Ses kl 13 i TV8.