Att leda Tre Kronor. Det kan ju vara underbart, fantastiskt och alldeles…alldeles…jättejobbigt.

Om team manager Näslund verkligen tycker att det är så här tungt och ansträngande och påfrestande och mödosamt och besvärligt att vara med och leda hockeylandslaget, ja då är det nog läge att Mats ur skolan redan efter OS.

Tänka sig. Så mycket krångel och bök och besvär och bestyr och trassel det kan vara för en team manager. Förra OS i Turin t ex: ”klubbor som försvann och spelare som skulle hämtas i Milano”. Usch och fy. Dessutom; att vara borta hemifrån på våren (läs: missa den tidiga delen av golfsäsongen i Skåne) bara för ännu ett sketet VM.

Det är inte konstigt att spelare tackar nej till Tre Kronor för minsta fis på tvären om dess ledning resonerar så.

Nytt OS till helgen. Fasen också, är det inte melodifestivalen!?...

Mellanlandning i Tyskland.

Gick några ronder med passageraren bakom under natten. En tysk. Min stolsrygg var konstant fel, för långt bakåtlutad tydligen. Sen ett nytt slag i ansiktet: en äckligt kall vindpust med gråkall yrsnö i skarven mellan flygplansdörr och gateramp. Nästa tyska morgonsmäll kommer kort därpå. Ytterligare en säkerhetskontroll.

Har knappt lämnat planet. Samma procedur som bara minuter och meter före det förra flyget. Vad kan egentligen ha hänt på vägen? Vilka farliga vätskor eller finkalibriga vapen kan jag ha förskansat mig sen alldeles nyss? I den säkraste och mest kontrollerade av alla zoner, efter en amerikansk flygplatsscanning, kan du möjligen ha köpt lite handkräm eller en flaska whiskey. Att skaffa fram en handgranat eller byta om till ett par exploderande kalsonger måste väl ändå anses i stort sett omöjligt?

Den tyska säkerhetskontrollen visar dock allvar, kraft och handling. Slår till, just mot en nästan tom krämtub. Tar den i ”beschlag”! Förpackningen är gjord för 125 ml. Kanske är det 25 kvar och den hade fått grönt ljus av amerikanska kollegor och klarat färden över Atlanten alldeles utmärkt. Inte ens han i stolen bakom hade något att anmärka på den. Tysk ”sicherheitssperr” kan den dock absolut inte passera. Det här med att skydda oss från terrorn är ibland rena terrorn. Lite mjukgörande kräm är dock precis vad säkerhetskontrollen i Düsseldorf behöver. Alltid kul att kunna bidra.

Fotnot: tyskarna i texten heter egentligen någonting och skulle förmodligen kunna komma från vilket land som helst.

Så blir stan blöt igen. New Orleans kom tillbaka, som lag och som stad. Tillbaka. Precis som i finalen.

Brees började mesigt men avslutade mästerligt. Och Manning avgjorde alltså – fast åt fel håll. Sensationella misstag i slutet av matchen av han som såg till att det var spel mot ett mål första kvarten. Då var Saints fans tysta för första gången på ett par veckor. Inte längre.

”Who Dat?!”

Frågan, som bygger på en gammal låttext och som framför allt Saints har tagit till sig och gjort till ett hejarop, har de ställt till sig själva och alla andra – dag som natt, högt och ofta – de senaste dygnen. De fick önskesvaret.

”No Dat!”

Räknar med noll sömn, hemma nere i South Beach den här natten. Helgonens rop, men också alla intryck från världens största finalspektakel, lär ta sinnena i anspråk. Det var som ett helt fotbolls-VM på en enda kväll, i koncentrat och kvadrat.

Det var en bra final, stundtals riktigt stor. Trevande, ensidig start. Tvärtändning och magisk tredje kvart och från det en utklassning i coachning. Peyton avgjorde här också,. Eller rättare sagt: Payton. Saints coach, alltså.

Draget med en snespark som avspark efter paus och att våga spela sig till två i stället för att sparka hem en bonuspoäng var helt enkelt titelgrundande. De där riskabla trixen gjorde också showen och visst är det häftigt när den som vågar också vinner?

Avslutar härmed min vecka – känns som ett halvt liv – med Super Bowl XLIV från ett presscenter under nermontering. Gör mer än gärna som New Orleans – kommer tillbaka.

Ärrade gubbar på ultramodern scen. Gamla The Who var hur vackra och fräcka som helst. Efter det tände även grabbarna på planen. En snespark, Saints nytankade med bränslet som tog dem hit, några grymma ruscher av Thomas, en monsterdrive som svar från Manning och Colts, ledning som skiftar - i tredje kvarten blev finalen Super!  Den som har bollen sist vinner?

Sittplats en nivå uppåt och ett fanperspektiv. Lite Anrellstuk sådär. Bara att stämma in i applåderna; det behövs ju två lag för en match.

Trängd i ett av hörnen oå stadion mellan italiensk och dansk tv...ja, mina kompisar alltså...men ändå tydlig bild av matchen: Manning imponerar, iskall och fyndig i ett par trängda situationer. Brees en aning försiktig, va? Hela Saints klart tagna av Superstundens allvar, Colston med badtvålen t ex. Härligt tryck i arenan, Colts första kvart har fått fart också på de blå.   

Ledig stol, strax före match. Fick erbjudande om att köpa tre biljetter för nån timme sen. 17 500 kronor. Styck.

Alla spelare inne för värmning. Störst jubel för Saints som fortsätter att dominera. Före matchen. Strax bara nationalsången kvar.

Nära nu. Tevebolagen är nere på Kendra Wilkinson nu, superstjärna för stunden som ex-girlfriend till Hugh Hefner men numera en i Colts stall. Snart måste allt ha sagts.

Luften dallrar. Och då är det ändå den kallaste dagen på ett bra tag. Soligt och klart men ganska blåsigt och en aning krispigt. Men atmosfören vibrerar så där förväntansfullt som det alltid gör stora matchdagar, oavsett sport.

Nere i South Beach har Saintssupportrarna ägt förfestandet. Det är lite som om de inte gör annat där borta i New Orleans; vandrar lite tokigt utklädda i långa tåg, jazz och Mardi Gras omvartannat, på gatorna. Vanan inne, och det märks.

Colts fans är lite mer återhållsamma i stilen, men så var de också just här för precis tre år sen ? och vann. De kan också, på sitt sätt. Ju närmare matchen vi kommer är min känsla att Peyton Manning är den som mer och mer för över favoritskapet på Indianapolis. Segerstoryn blir dock oändligt mycket vackrare om New Orleans går hem med Vince Lombardi Trophy för allra första gången ? och mot alla odds.

I ett år har jag haft bilden ovan som skrivbordsbild på datorn. Ögonblicket då sex F 16, tror jag, lågsniffar över en fullsatt arena i Tampa just före kickoff till förra årets Super Bowl är magiskt. Någon i förgrunden släpper loss för fullt och vevar med en handduk eller nåt, men inte så mycket att den skymmer planen. Djupet och ljuset i bilden ? då elljuset precis är på väg att ta över ? gör den fullkomlig.

Ett väldigt bra sportfoto, helt enkelt. Ser väldigt mycket fram emot att snart se bilden i verkligheten. Inte många soltimmar kvar här nu.

Nog kunde jag ha motstått. Det är inte det. Den belgiska våfflan fungerar mest som fasad, jobbar ju vidare under "dansk" täckmantel. Räknar kallt med att Belgien och Danmark är väldigt mycket "same-same" i jänkarnas ögon. Och så kan det ju faktiskt bli förlängning...

18 grader, inte ett moln, 95an norrut, mätt och mysig. Det här med näringsintaget är ju ingen trång sektor "over here".

Tre timmar vid kanten av Atlanten. Det blir lagom laddning.

Någonstans där borta vid horisonten; Europa, rund boll och lottningen.

Experternas jubel om drömlottning hörs ända hit. Min reflektion: vi kan bara bli tvåa, varken bättre eller sämre.

Med närmare full pott mot resten är såklart avancemang inom räckhåll. Det ser bra ut med andra ord. Ungefär som härifrån solstolen.

I gott sällskap. Solig, krispig och förväntansfull morgon. CBS rivstartar. Fullt blås från början. Försnacket är igång direkt från arenan - tio timmar till match. 600 personer jobbar med sändningarna. 600! Nästan som en halv OS-trupp från Svt. Kommer inte känna mig ensam.

Sverige vaknar. Miami har inte en tanke på att gå och lägga sig.

South Beach, den smala landremsan utanför Downtown. I normala fall är absolut ingenting normalt här. Just nu är det fullständigt galet. Totalcrazy. Ocean Drive, längs Lummus Park, har förvandlats till en enda stor skållhet kittel – en slags egen förfestandets Super Bowl.

Avspärrat och gågata: tingeltangel, krimskrams och det ena erbjudandet efter det andra. Smått övertända Saintsfans dominerar – ”Who Dat!?” – och det är knappt styrfart genom folksamlingen. Bara ljudvallen är en utmaning att ta sig igenom. Det är en rusningstrafik som är långt ifrån vardaglig; rullskridskoåkare stylar baklänges, streetsurfare far fram på brädor långa som spjut, Margheritas surplas ur glas höga som pokaler och därmed en hel del som både har druckit – men framför allt ätit – lite för mycket.

I luften: tre zeppelinare med bildskärmar av format som en hel ”end zone”, ett tiotal små propellerplan surrar med reklambanderoller stora som planhalvor – fattar inte att de inte trasslar in sig.

I parken: sex olika tv-studior uppbyggda, CBS kör morgon-middag-kväll och ESPN sänder både radio och tv från provisoriska palats. EM-studion i Kungsträdgården, när vi vrålsatsade med Fyran, var som bara på låtsas och en liten koja i jämförelse.

På stranden: eventtälten med uppbyggda, snitsiga, loungemiljöer är utspridda längs ett par kilometer norrut längs de flashiga hotellen, som i sin tur svarar med egna storstilade VIP-tillställningar och men också rätt blaskiga bikinitävlingar. Allt dränks av ljudet från stora scenen där Timbaland, Rhianna, Nelly Furtado och Pitbul har avlöst varandra under ett par kvällars gratiskonsterter.

Det är bara att ta för sig, men heller inte en chans att komma undan. Vråltacky och superclassy om vartannat. Köp en souvenir! ”Own the moment!!!”

Det är visst en match som ska spelas snart också. Först ska några av oss sova lite bara.

Plötsligt står han där. Igen.

Den distinkt, kornblå och väl tilltagna pikén är såklart rejält nerstoppad i snitsiga, bländande vita shorts av bermudaslängd. Även där finns, lika givet, några extra löpdecimeter tyg för bästa tänkbara komfort när vi rör oss mellan fuktig värme och dragig ac. Livrem. Högt. Åtdragen. Klanderfria joggingskor kompletterar, lika nyborstat skinande som gaddarna. Prototypen för den amerikanska sportreportern.

Har mött honom så många gånger och på så många ställen; på pressläktare, i mediecenter och i flera av världens alla hörn. Ändå känner vi inte varandra. Inte överhuvudtaget.

Han hälsar runt och pratar strunt, ungefär som alla vi andra – snäppet mer ihärdigt och mingelproffsigt , kanske – i väntan på att intervjuandet ska börja. Han tar sig ledigt fram till fikabordet och fruktfatet, vet exakt vad och vilka val som väntar, och tar för sig utan minsta tvekan. Samtidigt kan han dra Columbus tredjefemma och boblaget till Vancouver om så skulle behövas, om nån skulle kunna tänkas vilja lyssna eller bara för att…

Ibland känns det som att de är stöpta i en och samma form, utklädda och uppvridna. Den här gången hette han Luiz, skrivande reporter för CBS, och vi lär mötas igen. Åtmonstone kommer jag, utan bekymmer, att känna igen honom.

Det vimlar av hightech football i alla möjliga – och några helt omöjliga – former i SoBe. South Beach, alltså. Men så i utkanten av Art Deco-distriktet – en representant för den andra fotbollen.

Som en äkta klenod var en Intertröja, runt tio år gammal eller så, ute på en promenad. Innehållet var dessutom ruggigt bärlikt orginalet. Åtminstone ryggtavlan. I mängden av alla Colts och Saints var det hur som helst en som verkligen stack ut.

En slags antikrunda mitt i dagens Super Bowl-uppladdning

...vem fick egentligen den bästa bilden?

20-30 fotografer med exakt samma vinkel och mål. Fantasin är iband imponerande begränsad.

Valde inte den lättaste eller minsta. Studerade med omsorg, styrde mot bord 17 och gick i närkamp med Jamar Lesbit. Typ tvåhundra kilo muskler - och hur mycket vänlighet och verbalitet som helst.

Fast lite extra modig kände jag mig efteråt.

...saknar inte ens kanonkanelbullarna som fotbollslandslaget brukar bjuda på.

"Wienerbrödet" är såklart bara där för att inte röja min "danska" identitet.