Hem till kylan

Mellanlandning i Tyskland.

Gick några ronder med passageraren bakom under natten. En tysk. Min stolsrygg var konstant fel, för långt bakåtlutad tydligen. Sen ett nytt slag i ansiktet: en äckligt kall vindpust med gråkall yrsnö i skarven mellan flygplansdörr och gateramp. Nästa tyska morgonsmäll kommer kort därpå. Ytterligare en säkerhetskontroll.

Har knappt lämnat planet. Samma procedur som bara minuter och meter före det förra flyget. Vad kan egentligen ha hänt på vägen? Vilka farliga vätskor eller finkalibriga vapen kan jag ha förskansat mig sen alldeles nyss? I den säkraste och mest kontrollerade av alla zoner, efter en amerikansk flygplatsscanning, kan du möjligen ha köpt lite handkräm eller en flaska whiskey. Att skaffa fram en handgranat eller byta om till ett par exploderande kalsonger måste väl ändå anses i stort sett omöjligt?

Den tyska säkerhetskontrollen visar dock allvar, kraft och handling. Slår till, just mot en nästan tom krämtub. Tar den i ”beschlag”! Förpackningen är gjord för 125 ml. Kanske är det 25 kvar och den hade fått grönt ljus av amerikanska kollegor och klarat färden över Atlanten alldeles utmärkt. Inte ens han i stolen bakom hade något att anmärka på den. Tysk ”sicherheitssperr” kan den dock absolut inte passera. Det här med att skydda oss från terrorn är ibland rena terrorn. Lite mjukgörande kräm är dock precis vad säkerhetskontrollen i Düsseldorf behöver. Alltid kul att kunna bidra.

Fotnot: tyskarna i texten heter egentligen någonting och skulle förmodligen kunna komma från vilket land som helst.