Instängd i en bastu

För att passa in i schablonen borde jag nog bli tvärförbannad, drämma igen en dörr, fräsa ut snuset och vråla fram några svordomar. Men jag är mest ledsen.

Borde egentligen strunta i den, DN-artikeln i lördags om mig och några av de närmaste kollegorna och tillika några av mina bästa vänner. Det var en av många recensioner, en av alla tidningskrönikor om hur man bäst gör teve. Ibland är det plus, ibland är det minus. Man ska inte bry sig. Kan ändå inte riktigt släppa det helt och hållet den här gången. Det blir lätt så med kritik som känns orättvis.

Champions League-studion beskrevs, av DNs tevetyckare Johan Croneman, som rena ”bastuklubben”. Det var ”nästan lite homoerotiskt”, ibland en kvinna som ”gisslan” och ”alibi”. Vi var ett gäng ”konforma män” som ”kluckade” och ”smågnabbades på låtsas” och som när som helst förväntades börja ”brottas med varandra som finniga 14-åringar”. Som vanligt när Croneman fyrar av var det en bitsk och bitvis underhållande text, men det svider såklart när man själv står i skottlinjen. Skjuta tillbaka är lönlöst. Det här känns mer som att lite mer offentligt åtminstone ducka.

Ja, vi är många män i den här branschen och ja, det skulle vara välkommet med fler kvinnor och jodå, det finns redan flera som gör jobbet lika bra och i vissa fall bättre än vissa män. Dags igen alltså för ämnet som dyker upp med lite ojämna mellanrum. Det är egentligen en ”debatt” som nästan alla – åtminstone bland de som jobbar – tycker precis likadant i.

Det som gör mig ledsen är att det tycks vara okej att klistra attityder och åsikter och beteendemönster som stämmer in på klichén. Ungefär går den ut på att alla vi män i teve är likadana. Bara för att vi är män i kostym flåsar vi chauvinistiskt, har gubbslem i mungipan och är livrädda för att några märkliga figurer med ett annat kön skulle komma och ta jobbet för oss. De kanske finns men jag känner verkligen inte igen mig. I det här fallet är jag snarare instängd i den där så kallade bastun och någon, som anser sig veta mycket mer om mig och mina kollegors värderingar, står utanför och håller emot.

Jag snusar inte, har aldrig ens tagit ett bloss, och badar så gott som aldrig bastu. I mitt hus bor jag med fyra kvinnor; en fru och två tonåringar – och till och med hunden är tjej. Hela mitt liv går egentligen ut på att vara juste, rättvis och jämlik. Feministiska värderingar finns i mitt medvetande hela tiden. Jag har aldrig riktigt trivts i några av de mest unkna omklädningsrummen och det lag jag följer allra helst är Bele Barkarbys 15-åriga tjejer. Att försöka vara mig själv så långt som möjligt, utan att spela roller och ta in manér i tevestudion, är en ambition. Det är långt ifrån alltid det lyckas men att jag nu plötsligt skulle stå och grabbflabba och vara på gränsen till att börja brottas i teve känns helt enkelt väldigt avlägset. Uppfattas det verkligen så? Eller råkade vi – och det finns fler män i den där studion med liknande värderingar som jag – bara finnas där lägligt för att stå som låtsassunkiga men lämpliga exempel?

Det finns kvinnligt i ”bastun” också. Elin Ekblom-Bak är dock inte där som gisslan. Inte heller som ett alibi. Elin är där för att hon är en bra expert. Hon kan och har åsikter om spelet på ett intressant och initierat sätt. Och jag har aldrig ens tänkt på att hon är en hon. Faktiskt inte förrän nu.

Tevechefer på sportredaktioner skriker generellt sett efter kvinnor och jag tror därför inte att någon har stoppats på vägen i karriären för sitt köns skull. Ingen som jag vet på redaktionerna, och jag har god inblick i två av de mest betydelsefulla, är emot detta. Det går långsamt men framåt. Bra mycket snabbare dock än i styrelserummen. Vi män som är där är dock inte där bara för att vi är män. Hoppas jag. Och vi är inte likadana bara för att vi är män.

Detta om detta. På tisdag och onsdag kör vi igen med glädje och allt är äkta och på riktigt. Vad jag vet har jag aldrig varit i den där bastun som beskrevs i lördagens DN, vars sex sportsidor den dagen för övrigt gjordes av en kvinna och 19 män.