Klubben närmast hjärtat

Det var ett stort steg i ett litet, litet hörn av världens väldiga fotbollsplan. En kopp kaffe, tidernas bästa bulle och en träningsmatch i snö var också ett par ingredienser när min allra första fotbollsklubb väcktes till liv igen.

– Vi ska ha kul. Det är det allra viktigaste, sa Björn Söderberg i ny röd overall med gammalt välkänt märke närmast hjärtat. Bara det tryckte på en och annan nostalgisk punkt. Lagkompisen från sjumannatiden, dagens tränare la också till en sportslig ambition som funkar på alla nivåer.

– Vi ska ta en match i taget, så får vi se hur långt det räcker.

Åkeshovs IF är tillbaka. Klubben som bildades och började röra på sig 1931 och stannade av ungefär 60 år senare är på benen igen. En pigg 80-åring gör comeback, uppbackad av ingen mindre än den store Lennart Johansson – tyvärr förhindrad i sista stund för den nya avsparken – som levererade nyinstiftat pris till säsongens flitigaste spelare.

”Hovet” var det blåröda laget i Stockholms västra utkanter där Lennart var centerhalv…mittback med andra ord…och jag själv nummer nio – fast med ungefär 30 års mellanrum.

För mig började det som typ sjuåring med 0-8 mot BPs ett år äldre 65or…legendariskt världsberömda i hela Bromma…på en liten grusplan intill simhallen och bredvid tunnelbanans gröna linje. Arg, ledsen och antagligen…utan att kunna ordet på det…förödmjukad – så att jag grät.

”Det viktigaste är att vi har kul.” Jo, tjena. Inte just den gången i alla fall.

Det här var en tid då pappa och ett par till var tränare och ledare för en samling småpojkar med väldigt olika ambition på planen. När dammet yrde som bäst...konstgräs låg då bara på enstaka balkonger och uteplatser…där på hemmarektangeln mellan reningsverket och slottet fanns det de som plötsligt satte sig ner och lekte med sanden i stället för att ta emot bollen, en spelade alltid i jeans, en annan fick ständigt höra de gälla, inte så superinitierade kanske men alltid välmenande, hejaropen från mamma vid sidan av:

”Pontus, Pontus – gör nå´t bra!”

Men Filip var lång och bra i målet och hade så´na där fräcka ribbade knäskydd lite på trekvart, Stein från Norge var en rackare på att nicka, Manne och jag kunde ofta hitta varandra riktigt fint precis som på landbandyplanen. Av någon anledning, på något sätt, såg vi till att vi hamnade i samma lag så gott som jämnt. När vi hade inneträning en vinter i Olovslundsskolans ”stora” sal t ex, med löpande turnering bildade vi och ett par kanoner till Aston Villa. Derby, med Söderberg i laget tror jag bestämt, vann till slut på vårkanten. Fattar fortfarande inte hur just det gick till och än idag får jag en dos av obehag när namnet och laget Derby kommer upp. Klart att Björn tyckte det var kul.

Men visst var det skoj i Åkeshov. Det var laget som fick prästen att acceptera en trekvart sen ankomst till konfirmationen. Jag fick ju chansen att debutera i juniorlaget och fick ringa sent kvällen före och övertala Guds representant.

Så småningom helfrälst och gamla division fem som 15-åring. Tyvärr med åren en allt tunnare trupp, inte ens några i jeans eller sandslottsbyggare. Klubben som fick 5 000 kronor och en träningsmatch(!) när jag flyttade åkte rutschkana i seriesystemet och upphörde. Men är nu tillbaka. Och de hade verkligen kul i comebacken. 4-2 i snöyran mot Storkyrkopojkarna är åtminstone starten på något. Litet i fotbollsvärlden, stort i hjärtat hos några av oss.

Åkeshovs IF – ”charmlaget” kallat en gång av den mest lokala pressen av alla finns igen. Lennart, du hade gillat både spelet och bullarna.