Men det var brevbäraren som hade ett paket till oss som inte fick plats i brevlådan. Våra shorts som vi beställt från Thailand har äntligen kommit. Jag ska inviga mina om två veckor. (Holy shit! Det är bara två veckor kvar!) Men jag kan säga så mycket som att de är rosa och skräckinjagande. Just the way I like it.

Nu har jag suttit och skrivit på ett reportage som (förhoppningsvis) kommer att tryckas i nästa Fighter. Jag har trotsat mitt ät-och-sov-klocka för längesen. Jag går liksom och lägger mig vid tio i vanliga fall. Jag känner mig som en tjyv i natten. Alla sover. Och jag är jättetrött. Hujedanemej vad jobbigt det kommer att vara att gå upp klockan sex imorgon. Jag hatar det. I don't like mondays, som Brenda skulle ha sagt.

När jag var liten drömde jag om att skriva. Jag ville bli journalist och skriva böcker. Jag ville också bli musikalartist. Det har jag naturligtvis ingen läggning för. Jag är varken särskilt dansant eller bra på att sjunga. (Tondöv skulle jag väl inte kalla mig. Men det kanske är just för att jag är det. Tondöva personer har ju en förmåga att inte acceptera sitt tillkortakommande, det hör ju typ till tondövheten i sig.) Den här intensiva längtan efter att stå på scenen dog allt eftersom jag blev äldre och förstod det orealistiska i sammanhanget. Men, mitt svärmeri för musikaler har levt kvar. 1994 gick jag på min första musikal, Sound of Music på Göta Lejon med Carola och Tommy Körberg i huvudrollerna. Jag fick musikalbesöket i födelsedagspresent av min mormor. Det var magiskt. Jag försöker gå på minst en om året. Idag var jag och min lillasyster på Grease. Den var jättebra, men jag är beredd att hålla med recensionen jag läste i DN (eller kanske Metro) där Sebastian Karlsson sågas vid fotknölarna för en insats så blek att "han drunknar i ensemblen". Jag kanske inte skulle uttrycka mig så barskt, men nej, han levde verkligen inte upp till förväntan. Jag är inte riktigt säker på vad jag hade för förväntningar på just honom. Men ja, kanske var det den övriga ensemblen som helt enkelt var mycket bättre. De spelade liksom på en annan nivå än Sebbe. Sara Sommerfeld (Rizzo) och Annika Herlitz (Frenchy) var helt briljanta. Jag bölade lite (i smyg) när Sara sjöng sitt solonummer. Jag grinar alltid när jag är på musikal. Det behöver inte ens vara sorgligt. Jag bölar för att de sjunger så fint och dansar så fint och jag vill bara vara en utav dem. Sen går jag därifrån med pirr i kroppen och tänker på hur fantastiskt livet är.

Det är ett halsband. Men inte vilket halsband som helst. När Baltazar skäller utsöndrar det kolsyra rakt i fejjan på honom. Det är genialiskt. Igår var han tyst i två timmar när vi inte var hemma. TVÅ TIMMAR. Han utmanade sin nya kompis en gång, ett skall, ett kolsyresprut. Han blev så chockad att han höll på att skita på sig och utmanade inte ödet igen. Rudberg/Ahlberg vs Baltazar 1-0.

Men det går ju inte. Tvättmaskinen måste mats med kläder, Fredriks son vill ha min uppmärksamhet och ett examensarbete skriver sig inte av sig själv. Fredrik ska eventuellt operera höften i vår, vilket gör honom total invalidiserad i en månad och efter typ sex månaders rehab kan han gå som en normal människa igen. Jag blir kallsvettig så fort han nämner operationen, samtidigt som jag känner mig som en skitsnål flickvän som räknar på vad det här innebär i träningstimmar och läsning för mig, istället för att bara stötta honom. Hur som haver. Idag började jag dagen på gymmet. Nu har jag läst tre artiklar om nya religiösa rörelser på engelska (puh!) och målat naglarna rosa. Nu ska jag dricka lite kaffe och skriva på en grej till nästa nummer av Fighter. Läs min krönika i senaste numret föresten. Ikväll är det taconight.

Den här skylten såg Fredrik när vi var och storhandlade för någon vecka sen. Det tyckte han var fasansfullt roligt.

Vi bor lite avsides jag och Fredrik, som jag ju sagt hundra gånger vi det här laget, men det tåls att sägas igen. Vi bor på landet. På landet finns det många hästar i omlopp. Hästar som skiter på gator och torg, i skog och mark, och så vidare. Av någon anledning finner Baltazar hästbajset alldeles fantastiskt gott. En supé av stora mått. Han kalasar på detta bajs som fanns det ingen morgondag, när han får chansen. Varför gör han så? Finns det något särskilt i just hästbajs som på något sätt attraherar hundar, med tanke på att han ratar all annan avföring? Ännu en av dessa undringar. Jag skulle vilja fråga Baltazar om det här. Men det går ju inte. Han är ju en hund. Hundar kan inte prata människospråk.

Jag besitter inte den ädla konsten att ladda ner (inte för att jag skulle göra det om jag visste hur man gjorde, naturligtvis inte). Men på grund av detta är jag fullständigt utelämnad till Fredriks usla filmsmak. Han vägrar nämligen att införskaffa vissa filmer för min skull. Om jag går ner och hyr en film i videobutiken (för en helt absurd summa) är utbudet skralt och jag måste lämna tillbaka filmen inom 24 timmar. Sanna har verkligen övertygat mig. Lovefilm är ett genialt koncept. Nu sitter jag här och myser då jag sätter ihop min allra första filmlista. Så här ser den ut, so far:

Devil's Playground, amerikansk dokumentär om den amish-ska traditionen "rumspringa".

Videocracy, dokumentär om kommersiell tv i Italien och Berlusconis "demokratur" som landet så fint kallades i DN i morse.

Burma VJ, dokumentär från 2008 om situationen i Burma.

De kallar oss mods-triologin (De kallar oss mods, Ett ansträndigt liv och Det sociala arvet), som jag fortfarande inte sett, skäms på mig, det är liksom en kultgrej.

Nunnan, en dokumentär om tja, en nunna.

Paradise Lost, en svensk dokumentär som Sanna pratat om flera gånger som vore den något alldeles särskilt, något man bara måste se. Jag har nickat och flinat fånigt varenda gång denna film kommit på tal utan att ha en aning om vad kvinnan pratar om. Men nu ska jag ta tag i det här.

Sicko, dokumentär av Michael Moore som tydligen ska vara en big deal. Jag stör mig lite på mr Moore och har därför inte engagerat mig i den här filmen. Men jag ska ju trots allt bli lärare, då måste man ju hänga med, liksom.

Skotten i Knutby - Vägen hem, en spelfilm om Knutby. Spännande.

Rederiet, den första säsongen.

Sannig eller konsekvens, ungdomsfilm från 1997 med unga Alexandra Dahlström och Tove Edfeldt i huvudrollerna. Jag kunde av någon anledning verkligen identifiera mig med Nora (Tove Edfeldt) då jag gick i sjuan och såg den här filmen igen och igen. Nostalgi på väg.

Spider-Man: The Venom Saga, den här är mest till Fredriks son. Och till Fredrik.

Jag struntar helt sonika i detta. Istället har jag lagt upp en bild på Baltazar som har mord i blick. Han är jävligt jobbig på nätterna just nu. Jävligt jobbig. Han lägger sig alltid för att sova när vi gör det, men sen kan han liksom inte bestämma sig för om han ska ligga kvar i sängen, eller gå ut och lägga sig på soffan eller kanske ta plats vid ytterdörren. Han vankar fram och tillbaka i lägenheten som en höggravid kvinna med sammandragningar. Det här kan pågå i timmar. Jag kan vakna flera gånger per natt av att han håller på och bökar, vill komma in under täcket, flåsar mig i örat eller hoppar upp och ner från sängen. Jag tror att det förvirrar honom att Fredriks son bara bor med oss varannan vecka. Kanske är han stressad. Kanske vill han bara jävlas. Tyvärr kan jag inte fråga honom.

Jag kanske är inne i en tillväxtperiod då jag ska transformeras från dvärg till kvinna. One can only hope. Daniel påpekar varje gång han ska sätta fast västen runt min taniga kropp att jag ju är så jävla fet att han måste ha en förlängningssladd om det här ska gå vägen. Haha. Igår gjorde han det igen, eftersom vi utrustade oss från topp till tå. Hela min sinnesstämning sjönk från hundra till noll på bara ett par sekunder då jag återigen drabbades av väst slash hjälm ångest. (Men mest väst eftersom det känns som att jag inte kan andas med den på.) Men det var bara att svälja tramset och kliva in i ringen. Och jag fick stryk, mina vänner. Hela jävla tiden, kändes det som i alla fall. Jag försökte bortförklara mig inför mig själv på vägen hem, jag hatar ju utrustningen och jag är faktiskt 10 kg lättare än mina träningspartners. Fredrik genomskådade mig och gav råd, utan att låta mästrande. Det kändes skönt. Sen åt jag knäckebröd och drack hallon och blåbärssmoothie. Då kändes allt bättre.