Jag är inte särskilt bra på att hålla mig till ett tema då jag skriver. Jag svävar gärna ut, kan för tillfället inte tillfredtsälla kampsportsintresserade med smarta thaiboxningsbryderier. Därför slutar jag blogga här. Nu finns jag istället här utan löften om att hålla mig inom någon slags ram. Tack Nyheter24 och Kampsport24. It's been fun.

I morse nosade Baltazar på en död igelkott. Det tog en stund innan jag hann reagera på att det faktiskt var kadaver han stod och gojsade ner näsan i. Sedan åt han lite hästbajs och ja, nu har han väl fått ut det mesta av sin dag. Det är ganska soft att vara hund.

Jag har en tendens att bli fullkomligt uppslukad av det jag sysslar med i perioder, mitt jobb eller andra sidoprojekt som liksom äter upp mig. Jag känner verkligen hatkärlek inför detta karaktärsdrag. Å ena sidan är det något jag mår bra av och är stolt över då det jag går in i till hundratio ofta blir jävligt bra. Å andra sidan drabbar min mani andra personer, som typ Fredrik, som snällt får stå och titta på och undra när det är hans tur att komma först igen. Samtidigt kan jag tänka att jag är ung, att man lever bara en gång, och så vidare. Förra veckan idkade jag 50 timmars arbetsvecka, det är visst så då man är chef. Men fördelarna väger faktiskt upp nackdelarna då jag får planera min egen arbetstid, jobba hemifrån och har så förbaskat roliga och intressanta arbetsuppgifter.

Igår tränade jag thai för första gången på en månad eller så. (Jag är för tillfället en sån där gymbrutta). Jag var faktiskt inte särskilt sugen, men jag hade lovat min kusin att inviga henne i kampsportens underbara värld. Vad gör man inte för kidsen, liksom. Jag är inte en särskilt bra instruktör. Det är lättare med någon som man hjälper att vidareutveckla en teknik, att lära ut den från grunden är inte min grej. Jag vet hur man gör, men jag vet fan inte hur man ska förklara det. Jag bara gör. Jag höll mittsar och så fick hon slå raka slag, krokar och uppercuts, sparka rundsparkar, lowkicks, frontkicks och knäa mig i clinch och på distans. Hon tyckte i alla fall att det var roligt och vill testa igen, så något måste jag ha gjort rätt.

Ps. Baltazar har fått avmaskningstabletter.

Baltazar har fått mask. Over and out.

Jag var helt ensam på gymmet i morse. Det var verkligen jätteskönt. Jag har inga större problem att fokusera till hundra procent när jag tränar, men det känns alltid lite extra lyxigt när man har en hel träningslokal för sig själv, såvida inte träningsformen kräver annat såklart.

Det här är för övrigt en utav de vackraste låtarna jag hört. Jag var på den här konserten på Rival för många år sen, och Marits version av Pet Shop Boys fastnade liksom i mitt hjärta. Blir rörd till tårar varje gång jag hör den, typ.

1. En halv sko. Jonas kom förbi och fikade lite i söndags, och ja, så går det om man inte ställer sina skor på skohyllan.

2. En glasspinne, som suttit i en Magnum classic, tror jag bestämt.

3. Servetter, Baltazar älskar servetter han hittar ute. Allra helst om någon snorat på den.

4. 1/2 kilo köttfärs.

5. Ett plåster.

I morse gick jag en promenad med Baltazar i skogen. Det är ett jävla sjå att gå med honom på hästbajskantad stig då han älskar att detta bruna guld. Han vill bara trycka ner hela nosen och dra in aromen, och sen vill han äta det. Äta, äta och äta. När vi kom in gick jag lös i lägenheten med dammsugare och diverse skur och putsattiraljer. Sedan läste jag en text braiga Jennifer har skrivit till Tjejzonens blogg som har premiär på måndag. Varje vecka kommer vi att få besök på bloggen av en gästbloggare. Hittills har fyra riktigt grymma tjejer nappat på erbjudandet att få gästblogga och fler kommer det att bli. Så, ja, det är en liten inblick i vad jag gör på dagarna. Helt galet roligt. Nu ska jag äta lunch och åka till gymmet.

Bör inte Nyheter24 rent av sponsra mig med en laptop från mac? Pretty please? Det skulle underlätta mitt bloggande. Det skulle det. Och jag skulle kunna lägga upp jättemycket bilder. Alltså, jag fattar inte ens hur man beskär och lägger upp bilder med min dator. Fan, jag måste få upp mitt läsarantal så att jag kan börja kräva saker. Då kan jag hota med att börja blogga någon annanstans om jag inte får som jag vill. Åhh, varför måste man visa pattarna i det här landet för att få lite uppmärksamhet? Jag har ju inga. De är som "omogna plommon" för att citera mig själv som fjortonåring. Det är så jävla orättvist.

Vi hade grillparty hemma härom kvällen. Engångsgrillar är inte att lita på, sa Fredrik, och stekte köttet i pannan en stund. Sen gick vi på bio, såg Kommissarie Späck, en helt utflippad svensk splatterkomedi. Jag gillar ju den här typen av humor, som egentligen närmast kan tillskrivas epitet som trams och slapstick. Men jag skulle inte kunna se en till Späck (låt de inte göra en uppföljare. for gods sake!) så där på en gång. Den här humorn ligger liksom lite lite på gränsen hela tin. Det krävs så väldigt lite för att det ska bli för mycket av det goda, så att säga.

Imorse var jag på gymmet och körde ben och Simons galna bål slash balansövningar. Alltså, jag har så jävla dålig balans och kroppskontroll, fem års thaiboxning till trots. Jag var helt ensam på gymmet, bortsett från två killar i tjugoårsåldern som flexade sina muskler. Det där är verkligen ett spännande fenomen. De sliter och drar i de fria vikterna framför spegeln och låter som om de håller på att bajsa i brallan i bänkpressen. Och sen går de hem och äter en Billys Pan pizza och tar några öl med grabbarna framför fotbolls-VM och skriker "bögjävel" till domaren. Nej. Så fördomsfull är ju inte jag heller. Nej. Men det fascinerar mig det här med styrketräning överhuvudtaget, att stå och lyfta en sak upp och ner några gånger och sen gå hem. Det är en helt annan sak att kombinera styrketräningen med annan träning tycker jag, då blir fysen bara ett komplement, precis som löpning. Jag skulle aldrig kuta milen bara för att. Men det är ju bara jag.