När jag var liten drömde jag om att skriva. Jag ville bli journalist och skriva böcker. Jag ville också bli musikalartist. Det har jag naturligtvis ingen läggning för. Jag är varken särskilt dansant eller bra på att sjunga. (Tondöv skulle jag väl inte kalla mig. Men det kanske är just för att jag är det. Tondöva personer har ju en förmåga att inte acceptera sitt tillkortakommande, det hör ju typ till tondövheten i sig.) Den här intensiva längtan efter att stå på scenen dog allt eftersom jag blev äldre och förstod det orealistiska i sammanhanget. Men, mitt svärmeri för musikaler har levt kvar. 1994 gick jag på min första musikal, Sound of Music på Göta Lejon med Carola och Tommy Körberg i huvudrollerna. Jag fick musikalbesöket i födelsedagspresent av min mormor. Det var magiskt. Jag försöker gå på minst en om året. Idag var jag och min lillasyster på Grease. Den var jättebra, men jag är beredd att hålla med recensionen jag läste i DN (eller kanske Metro) där Sebastian Karlsson sågas vid fotknölarna för en insats så blek att "han drunknar i ensemblen". Jag kanske inte skulle uttrycka mig så barskt, men nej, han levde verkligen inte upp till förväntan. Jag är inte riktigt säker på vad jag hade för förväntningar på just honom. Men ja, kanske var det den övriga ensemblen som helt enkelt var mycket bättre. De spelade liksom på en annan nivå än Sebbe. Sara Sommerfeld (Rizzo) och Annika Herlitz (Frenchy) var helt briljanta. Jag bölade lite (i smyg) när Sara sjöng sitt solonummer. Jag grinar alltid när jag är på musikal. Det behöver inte ens vara sorgligt. Jag bölar för att de sjunger så fint och dansar så fint och jag vill bara vara en utav dem. Sen går jag därifrån med pirr i kroppen och tänker på hur fantastiskt livet är.