Jag har en tendens att bli fullkomligt uppslukad av det jag sysslar med i perioder, mitt jobb eller andra sidoprojekt som liksom äter upp mig. Jag känner verkligen hatkärlek inför detta karaktärsdrag. Å ena sidan är det något jag mår bra av och är stolt över då det jag går in i till hundratio ofta blir jävligt bra. Å andra sidan drabbar min mani andra personer, som typ Fredrik, som snällt får stå och titta på och undra när det är hans tur att komma först igen. Samtidigt kan jag tänka att jag är ung, att man lever bara en gång, och så vidare. Förra veckan idkade jag 50 timmars arbetsvecka, det är visst så då man är chef. Men fördelarna väger faktiskt upp nackdelarna då jag får planera min egen arbetstid, jobba hemifrån och har så förbaskat roliga och intressanta arbetsuppgifter.

Igår tränade jag thai för första gången på en månad eller så. (Jag är för tillfället en sån där gymbrutta). Jag var faktiskt inte särskilt sugen, men jag hade lovat min kusin att inviga henne i kampsportens underbara värld. Vad gör man inte för kidsen, liksom. Jag är inte en särskilt bra instruktör. Det är lättare med någon som man hjälper att vidareutveckla en teknik, att lära ut den från grunden är inte min grej. Jag vet hur man gör, men jag vet fan inte hur man ska förklara det. Jag bara gör. Jag höll mittsar och så fick hon slå raka slag, krokar och uppercuts, sparka rundsparkar, lowkicks, frontkicks och knäa mig i clinch och på distans. Hon tyckte i alla fall att det var roligt och vill testa igen, så något måste jag ha gjort rätt.

Ps. Baltazar har fått avmaskningstabletter.