Sahlin är en Comebackkid och en fighter.

Idag knackade jag dörr i Upplands bro och en kvinna öppnade dörren. Hon sa att hon gillade vår politik. Men att hon inte gillade vår partiledare. Jag frågade varför. Och hon stod tom på ord. Efter några sekunder sa hon att hon inte hade några logiska skäl och att det bara var en känsla.

Jag blamar inte väljaren. Om man morgon in och morgon ut öppnar de borgerliga blaskorna (Ja, SVD och DN är blaskor, hur förklarar man annars förstasidorna - oavsett om rubriken handlar om icke-politiska frågor eller valet?) och ser Sahlins ansikte tätt följt av en kritisk rublik - vad fan förväntar man sig?

Det är något så jävla skitnödigt som sker när det är realistiskt för en kvinna att få makt. Det är som att alla i panik försöker hitta fel och brister i en ledarstil. Bara för att den inte kommer i kostym och penis mellan benen. But I hate to brake it to you: du ska inte grilla och ta en bärs med kvinnan, hon ska göra Sverige jämlikt.

Jag älskar politikern Mona Sahlin. Hon står för sina brister. Hon är ärlig. Samtidigt har hon mer erfarenhet av politik och regeringsarbete än medelåldern som läser Maktkamp24 har. Hon har infört de tuffaste antidiskrimineringslagarna i Sverige. Hon har tagit stark ställning för människors lika värde - oavsett nationsgräns i såväl säkerhets- som internationell politik. Hon har tagit fighten mot ojämställdhethen i form av krav på "rätt till heltid" och anpassad barnomsorg.

Och hon brinner för minskade klassklyftor, för ökade möjligheter och för fler jobb. Är det någon statsministerkandidat som har mer skinn på näsan - ring mig - så ska vi jämföra.

Mona for president. Swedish style. Big up!