Stökigt just nu. Min blogg byter adress och för dig som följer mig via RSS innebär detta att du måste byta feed. Beklagar böket - men jag lovar att det är värt det.

Här hittar du min "nya" blogg.

När en ung kille i självmordstankar ropade på hjälp på forumet Flashback för snart en månad sedan reagerade många användare med att avfärda honom som ett "troll" (en skojare). Andra uppmanade honom kallt och cyniskt att ta sitt liv. De var öppna, både före och efter självmordet, med sin blodtörst.

När jag skrev om detta fick jag mycket skit av många som hänger på Flashback. Och jag kan fatta att det känns obehagligt att bli utpekad. Särskilt om man varit en av dem som inte tagit situationen på allvar. Eller ännu värre - med en rått "skämtsam" ton uppmanat honom att "visa vad han går för".

Men som jag sa redan då: jag hade mycket hellre satt rubriken "Flashback räddade ett liv". Och nu fick min kollega, Eric Rosén, chansen. Flashback som community tog trots allt tragedin i oktober och den efterföljande debatten på allvar.

Den här gången ställde sig forumets användare mangrant upp och avrådde en 19-årig man från att avsluta sitt liv. De lyckades.

Tack, Flashback för att ni agerat med hedern i topp. I dag är ni hjältar. 

Vi skriver inte ofta om konst på Nyheter24 och våra grundare hotar oss redaktörer till livet om vi inför en kultursektion.

Men konstmuseet Guggenheims samarbete med Youtube är bara för fett för att jag ska ha hjärta att undanhålla dig det.

Kolla de 25 ballaste videoinstallationerna i projektet Youtube Play här.

Min personliga favorit, Parachute Endings, av Steve Scott och Will Sweeney:

Kolla även in kommentarerna på Youtube under klippet här ovan. Där har en intensiv diskussion brutit ut om huruvida man måste inta psykedeliska droger eller ej för att kunna avnjuta Parachute Endings.

Det behöver man inte, men det underlättar säkert.

SDU är inte bara förkortningen för sverigedemokraternas ungdomsförbund, utan kan också utläsas som Surveillance Detection Unit.

En enhet inom amerikanska UD, som enligt uppgifter i media, ska ha bedrivit spionverksamhet i vart fall i norra Europa, men förmodligen samtliga länder med en amerikansk beskickning, sedan åtminstone år 2000.

När spionringen avslöjades av norska TV2 i onsdags kunde ingen ännu ana omfattningen. Men nu vet vi att det rör sig om underrättelseverksamhet inte bara i Norge utan också i Danmark, Sverige och med stor säkerhet även Tyskland.

Genom att anlita gamla säkerhetspoliser har USA-spionerna i Norge haft fri tillgång till polisens straffregister och i praktiken agerat som en rättsvårdande myndighet.

Har de gått till väga på samma sätt i Sverige?

Det vi än så länge vet är nog bara början.

Nu är det Säpo som håller i utredningen för svensk del. Men om SDU agerat på samma sätt här som i Norge är det ju just gamla kollegor till dem som jobbar i "aphuset på Kungsholmen" som är misstänkta för olaglig övervakning. Det är en mycket dålig utgångspunkt för utredningsarbetet, skulle jag säga.

Justitieminister Beatrice Ask (m) och regeringen måste tillsätta en oberoende utredning. Pronto.

Missa inte den här sköna skiten. En bärsärkgående republikan, som kandiderar till kommunal kamrer i Star County. Man kan lugnt konstatera att han tar sin kandidatur på blodigt allvar.

Via Huff Post.

Så länge jag kan minnas har jag hört lustiga anekdoter om kungen. En i mängden:

Kungen är ute med Noppe och gänget och åker båt. I lite för många knop. Hans huvud sticker upp ur takluckan (eller vad det nu heter, jag är ingen båtman). Kustbevakningen närmar sig för att beivra hastighetsöverträdelsen och kanske kolla att det inte begås sjöfylleri ombord.

De ropar till huvudet som sticker ut att stanna.

Han ba:

– Nej, det är jag som är kungen.

Kustbevakningen vänder.

Sant? Spelar det någon roll? Det skulle ju alldeles uppenbart kunna vara. Precis som den pikanta fiskehistorien om att kungen skulle ha haft en älskarinna på restaurang Victoria  (!) av alla ställen.

Alla vet att kungen var en playboy i sin ungdom. Minns att jag läst, tror det var i legendariska Tidningen Z, att han en gång kastat sig ner på golvet på en nattklubb på franska rivieran, gjort snöänglar i luften och skrikit:

– JAG ÄR KUNG!

Och en story från den riktiga verkligheten. När jag jobbade som garderobiär på Operan i Stockholm utbröt, vid ett av de sällsynta tillfällen då kungliga teatern gästades av den kungliga familjen, skallgång.

Hela personalstyrkan jagade kungen samt den spanske kronprinsen. Utan kungen i sätet kunde nämligen inte föreställningen börja. Faktum är att utan kungen i sätet i den kungliga logen fick ingen i hela salongen ta plats.

Till slut hittade man buspojkarna på en veranda. De stod och tjuvrökte.

Vem tror att kungen lugnat sig med åren? Varför skulle han? Han är ju kung för guds skull. Skulle du mysa med Silvia på Drottningholm om du kunde festa med Dolph Lundgren, Grace Jones och Milan Sevo på Club Power i stället?

På samma sätt förhåller det sig med kvinnoaffärerna, nattklubbsbesöken och fasanjakten som skildras i Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken.

"Den stora allmänheten tycker inte om helgon, det smickrar den tvärtom att se sina egna fel och laster vara kungliga", sa den liberale statsministern Louis de Geer, som ledde landet 1876-1880.

Författarna till Den motvillige monarken citerar de Geer. Men jag vet inte om de dragit rätt slutsatser.

Med en på sina håll illa underbyggd reportagebok, en på sina håll stilistisk tonalitet som för tankarna till en socialtjänstutredning och en underliggande moralism redogör de sida upp och sida ner för det många av oss trott oss veta i många år.

Det är befriande att vi till slut kan snacka helt öppet om det. På det sättet har Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer gjort den svenska offentligheten en tjänst.

Men Sjöbergs och förläggaren Kristoffer Linds insats i Nyhetsmorgon i onsdags morse kändes inte helt ärlig. Inte fan är det ett "ömsint" porträtt de har skrivit. De har skrivit en skandalbok. Stå för det, för kung och fosterland.

Ännu värre är Aftonbladet som smäller upp debatten om boken och utdrag ur den stort på löp, etta och över åtskilliga uppslag, som i åratal gjort business på att sälja lösnummer på subtila antydningar om exakt samma saker som boken tar upp, och nu ändå är så måna om att hålla distansen.

Man kan inte som Oisín Cantwell beskriva väl valda delar av boken - eller rättare sagt hårdklippa i resonemang - och beskylla författarna man själv snålciterar för att presentera "långt ifrån bländande" bevisning.

Då är kungen, förstås, skönast.

– Vi vänder blad och går vidare nu för som jag har förstått är det här saker som hänt långt tillbaka i tiden.

Han dominerar Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i bufflig statsmannamässighet.

Men nog har vi vänt blad. Vi har en ny offentlighet nu. En där tystnaden inte är fullt lika förlamande. Så låt oss få höra.

Låt oss smickras av att se våra "egna fel och laster vara kungliga".

En ugandisk tidning har alltså nu två gånger publicerat en lista på 100 namngivna påstådda bögar ackompanjerat av uppmaningen att införa dödsstraff på homosexualitet.

Kokar det inom dig? Vad ska du göra åt saken?

Dagens lektion i slacktivism som kanske kan göra lite nytta:

Vi borde förstås på nytt hota med att dra in biståndet till Uganda - som biståndsminister Gunilla Carlsson lovade att göra om de drakoniska lagar som hotade homosexuella till liv och lem blev verklighet.

Mejla henne och be henne höja rösten.

En av många bisarra detaljer i den här historien är att tidningen heter Rolling Stone. Alltså som bandet och den berömda amerikanska rock'n'roll-tidningen.

Och upphovrättsadvokaterna är kända för att åstadkomma mer tryck i ljudvågorna när de skramlar vapen än vad biståndsindustrin brukar förmå. Mejla Rolling Stone Magazines redaktörer och kolla vad de tycker om att deras varumärke solkas i blod av Ugandas svar på Rolling Stone och dess chefredaktör Giles Muhame.

Vad ska de göra? Anlita Ugandas bästa upphovsrättsadvokater. Du tror inte att det hjälper i mörkaste Afrika?

Säg inte det. Professor George Wilberforce Kakoma, 85, som en gång skrev Ugandas nationalsång Oh Uganda, Land of Beauty, blev blåst av staten på konfekten. Fick inte en krona.

Då stämde han den år 2006 och vann så sent som i år i landets högsta domstol. 50 miljoner ugandiska shillingar rikare blev professorn på ålderns höst.

Följ hans exempel, Gunilla Carlsson och Rolling Stone. Låt det svida där det känns.

Från min tid på Expressen känner jag DN:s nuvarande kulturchef, Björn Wiman, som en klok och nyanserad person. Jag är heller inte ensam om att höja på ögonbrynen åt att han bannlyser den här strippen ur serien Rocky som antisemitisk och censurerar den på DN.se.

Strippen gör sig lustig över antisemiter, det är inte samma sak som att vara antisemitisk.

Man ska absolut inte underskatta Björn Wimans intelligens - återstår alltså misstanken att han inte läst den eller gjort det mycket slarvigt alternativt i någon form av akut affekt.

Det anstår inte en kulturchef på den stora draken och det anstår inte Björn Wiman.

Vad värre är - med sitt kategoriska uttalande ger han de antisemitiska konspirationsteoretikerna vatten på deras kvarnar.

Som en av Nyheter24:s mest trofasta kommentatorer, Ragnfast, påpekar:

"Det är sånt här trams som gör folk till antisemiter!"

Kommer moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten, kunna sitta kvar efter Shellskandalen?

Ja, svarar hon själv och hennes partiledare, statsminister Fredrik Reinfeldt, tycker att avgångsfrågan är "för tidigt väckt".

Och nog vore det lite märkligt om partikamraten, utrikesminister Carl Bildt, kan ruska av sig de betydligt grövre anklagelserna i kategorin smutsiga oljepengar medan Arkelsten får gå.

Lundin Oil, som Bildt satt i styrelsen för, var enligt en rapport från ECOS (European Coalition on Oil in Sudan) passivt eller aktivt inblandade i det folkmord som drabbade området Darfur i Sudan med 12 000 döda i samband med oljerelaterade stridigheter.

I ljuset av detta kan nog Arkelstens vänner försvara henne med att det vore just typiskt att ännu en kvinna offras av Reinfeldt medan männen, som gjort bort sig, lugnt kan sitta kvar.

Men vi kan konstatera att Sofia Arkelsten nog borde ha tagit läxa av Nyheter24:s avslöjande redan för drygt två år sedan (som i dag toppade hos Svenska Dagbladet).

Att låta sig bjudas på BMW-bilar eller resor till Frankrike av företag när man sitter i riksdagen och jobbar med frågor som berör just dessa företag är inte jättesmart.

Vi har en låg toleranströskel för korruption i Sverige. Låt oss fortsätta hålla skiten utanför dörren.

Det är förstås sjukt tråkigt att svenska medier fortfarande är så förbannat usla på att kredda andra mediers jobb.

Även om dryga två år med Nyheter24 på kartan inneburit att många fler numera till och med länkar till ursprungskällan när man rewritar.

Twitterbråket mellan Martin Jönsson på SvD och Jonas Gummesson på TV4 Nyheterna är symptomatiskt. Teve är sämst på att kredda.

Så det förvånar mig inte jättemycket att Gummessons löfte till Jönsson om att alltid kredda SvD framöver visade sig vara ingenting värt.

Det som däremot fick mig att höja på ögonbrynen när jag läste om tweetkriget i Dagens Media är att Jonas Gummesson tydligen kommunicerar sina order till medarbetarna medelst nyhetsbrev.

På min redaktion har vi en helt annan närhet till varandra. Jag är mer inne på alphorn.