Jag var i dag inbjuden på ett märkligt lunchseminarium i Kungsrummet på flotta restaurang Gondolen. Det är norska Fremskrittspartiet - beskyllt för högerpopulism och främlingsfientlighet - som är på charmoffensiv i östra grannlandet.

Ingen mindre än partiledaren - Siv Jensen - höll hov för ett gäng journalister och rätt framstående samhällsdebattörer till lunchkrubb signerat stjärnkocken Erik Lallerstedt (kalvroulad, mums...) Siv Jensen är Norges mest kontroversiella politiker. Men också ledare för det största oppositionspartiet. Om det någonsin har varit möjligt är det inte längre görbart att ignorera Fremskrittspartiet. Om inte annat tänker Siv se till att det inte är det.

Och det var, av allt att döma, en framgångsrik pr-offensiv som bedrevs i luften över Södermalmstorg i Stockholm. Siv Jensen framstod som inte bara en parant milf med hjärtformat halssmycke, matchande klackring och mörkt nagellack som komplement till den tajta affärsmässiga dressen. Utan också som en driven och intelligent maktspelare.

Det är dessutom inte ofta man i Skandinavien ser politiker som så otvunget signalerar både öppenhet och styrka med kroppsspråket. Många bågar i luften ritade Siv med sina armar. Inbjudande och bestämt. Här är Siv Jensen en närmast gubbig politikertyp. Liksom när hon skojar om norska vänsterfeminister som gillar att ligga "on top" (ja, den övervägande manliga publiken skrattade gott).

Charmen riktas i första hand mot den grupp av opinionsbildare som Siv Jensen och Fremskrittspartiet ser som mest mottagliga i Sverige - den frihetliga högern. Runt bordet samlades bland andra Johan Norberg, Dick Erixon, Sakine Madon och Johan Ingerö.

Siv Jensen introducerades av Fredrik Segerfeldt med orden:

– När jag träffade Siv Jensen första gången stod hon med ett tummat exemplar av Ayn Rands Fountainhead och sa "det här är vad vi tror på".

Som Margaret Thatcher en gång gjorde med Friedrich Hayeks Vägen till träldom.

En nordisk lady Thatcher - med ännu större avstånd till intellektuellt finlir. En "blandning av nyliberalism och populism" har SvD:s politiske redaktör PJ Anders Linder sagt om Fremskrittspartiet. Siv Jensen tycktes inte ha några stora problem med den etiketteringen. Inte konstigt att några av Sveriges nyliberaler gillar vad de ser.

Eller kanske är det med skräckblandad förtjusning de lunchar med Siv Jensen. Och inte bara av oro för att media ska ha skickat en helikopter att sväva upp och ner längs med Katarinahissen för att avslöja "sammansvärjningen".

För hur är det egentligen med Fremskrittspartiet och invandringen?

Siv Jensen säger sig inte ha några problem med arbetskraftsinvandring. Och här skiljer hon ut sig dramatiskt från sverigedemokraterna. Som hon inte alls gillar att förknippas med.

Men nog låter det - i andra sammanhang än lunchen på Gondolen - som att Fremskrittspartiet spelar på de strängar som framkallar ljuv musik i örat på en främlingsfientlig opinion. Interneringsläger för asylsökande i Afrika låter inte som en humanistiskt präglad idé.

Och hur är det med muslimerna?

När Siv Jensen haffar mig - när jag i likhet med Norges oppositionsledare smugit mig upp på Katarinabron för att ta en cigg - svarar hon på frågan om hur hon ser på islams roll i Europa med att hon inte är islamofob.

– Jag tror på religionsfrihet. Men jag ser stora problem med att unga flickor i vissa minoritetsgrupper inte får leva sina liv som de vill, säger Siv Jensen.

Döljer det sig något mer grumligt bakom den slipade fasaden?

Det återstår att se när Fremskrittspartiet går från ord till handling inte bara i allt fler norska kommuner, där de redan sitter vid makten, utan också i rikspolitiken. Som Siv Jensen påpekar för mig mellan ciggblossen och med sitt karakteristiska pillemariska leende:

– Vi kommer att behöva samarbeta med den svenska regeringen. Och då är det viktigt att röja undan missförstånd.

Jag frågar henne om hon tror sig kunna bli statsminister. Och hon verkar inte riktigt våga hoppas. Men Siv Jensen vet att den högsta makten lätt ligger inom räckhåll.

– Minister ska jag nog bli i alla fall.

Skrivet av: