Det verkar inte som att någon - bortsett från Sakine Madon - vill vara kompis med Lars Vilks.

Mentaliteten påminner mig om bygemenskapens reptilinstinkter.

Tänk Lars von Triers Dogville eller Friedrich Dürrenmatts Besök av en gammal dam eller tänk Bjästa.

Inga likheter med 16-åriga Linnea i övrigt.

Lars Vilks är inget oskyldigt offer utan en medveten provokatör som vet att han leker med en särdeles flammande eld. Han må vara en tafflig och lågt siktande konstnär. 

Han är en jobbig jävla bråkstake, men han är vår bråkstake.

Och med vår menar jag inte "vår" som i svenskarnas utan "vår" som i upplysningsbarnens.

Det ingår i vår tradition att jävlas med religiösa dogmer och peta på pösiga luftballonger som får folk att tappa fotfästet.

Vilks gör det inte snyggt. Men onekligen effektivt.

Han sticker deras känslor i brand. De hans hus.

Det är inte en rimlig reaktion. Och vi borde sätta ner foten i stället för att så lättvindigt ge upp det samhällssystem som ersatte blodshämnden med det öppna samtalet.

Vi bor inte i en by och slipper umgås med Lars Vilks om vi inte vill det.

Men om vi fortsätter nonchalera att någon som driver med ett fånigt tabu hotas till livet av ett gäng våldsfetischister är jag rädd att vattnet i bybrunnen blir otäckt grumligt framöver.