Så länge jag kan minnas har jag hört lustiga anekdoter om kungen. En i mängden:

Kungen är ute med Noppe och gänget och åker båt. I lite för många knop. Hans huvud sticker upp ur takluckan (eller vad det nu heter, jag är ingen båtman). Kustbevakningen närmar sig för att beivra hastighetsöverträdelsen och kanske kolla att det inte begås sjöfylleri ombord.

De ropar till huvudet som sticker ut att stanna.

Han ba:

– Nej, det är jag som är kungen.

Kustbevakningen vänder.

Sant? Spelar det någon roll? Det skulle ju alldeles uppenbart kunna vara. Precis som den pikanta fiskehistorien om att kungen skulle ha haft en älskarinna på restaurang Victoria  (!) av alla ställen.

Alla vet att kungen var en playboy i sin ungdom. Minns att jag läst, tror det var i legendariska Tidningen Z, att han en gång kastat sig ner på golvet på en nattklubb på franska rivieran, gjort snöänglar i luften och skrikit:

– JAG ÄR KUNG!

Och en story från den riktiga verkligheten. När jag jobbade som garderobiär på Operan i Stockholm utbröt, vid ett av de sällsynta tillfällen då kungliga teatern gästades av den kungliga familjen, skallgång.

Hela personalstyrkan jagade kungen samt den spanske kronprinsen. Utan kungen i sätet kunde nämligen inte föreställningen börja. Faktum är att utan kungen i sätet i den kungliga logen fick ingen i hela salongen ta plats.

Till slut hittade man buspojkarna på en veranda. De stod och tjuvrökte.

Vem tror att kungen lugnat sig med åren? Varför skulle han? Han är ju kung för guds skull. Skulle du mysa med Silvia på Drottningholm om du kunde festa med Dolph Lundgren, Grace Jones och Milan Sevo på Club Power i stället?

På samma sätt förhåller det sig med kvinnoaffärerna, nattklubbsbesöken och fasanjakten som skildras i Carl XVI Gustaf - den motvillige monarken.

"Den stora allmänheten tycker inte om helgon, det smickrar den tvärtom att se sina egna fel och laster vara kungliga", sa den liberale statsministern Louis de Geer, som ledde landet 1876-1880.

Författarna till Den motvillige monarken citerar de Geer. Men jag vet inte om de dragit rätt slutsatser.

Med en på sina håll illa underbyggd reportagebok, en på sina håll stilistisk tonalitet som för tankarna till en socialtjänstutredning och en underliggande moralism redogör de sida upp och sida ner för det många av oss trott oss veta i många år.

Det är befriande att vi till slut kan snacka helt öppet om det. På det sättet har Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer gjort den svenska offentligheten en tjänst.

Men Sjöbergs och förläggaren Kristoffer Linds insats i Nyhetsmorgon i onsdags morse kändes inte helt ärlig. Inte fan är det ett "ömsint" porträtt de har skrivit. De har skrivit en skandalbok. Stå för det, för kung och fosterland.

Ännu värre är Aftonbladet som smäller upp debatten om boken och utdrag ur den stort på löp, etta och över åtskilliga uppslag, som i åratal gjort business på att sälja lösnummer på subtila antydningar om exakt samma saker som boken tar upp, och nu ändå är så måna om att hålla distansen.

Man kan inte som Oisín Cantwell beskriva väl valda delar av boken - eller rättare sagt hårdklippa i resonemang - och beskylla författarna man själv snålciterar för att presentera "långt ifrån bländande" bevisning.

Då är kungen, förstås, skönast.

– Vi vänder blad och går vidare nu för som jag har förstått är det här saker som hänt långt tillbaka i tiden.

Han dominerar Fredrik Reinfeldt och Göran Persson i bufflig statsmannamässighet.

Men nog har vi vänt blad. Vi har en ny offentlighet nu. En där tystnaden inte är fullt lika förlamande. Så låt oss få höra.

Låt oss smickras av att se våra "egna fel och laster vara kungliga".