Andreas Wallentin skriver i dag på Newsmill om attentatet mot Nationaldemokraternas partisekreterare, Vávra Suk. Eller rättare sagt om den "talande medietystnad" som rått efter den grova misshandeln. Jag är precis, som alla andra medierävar, rasist när det kommer till partipolitik. Och brun är en partifärg som vi, vad mig beträffar, gärna kan ge en apartheidkur. De ska särbehandlas.

Andreas Wallentin, tidigare ordförande i Nationaldemokraternas ungdomförbund (NDU), skriver att attentatet mot ND:s partisekreterare är "det allvarligaste övergreppet mot den svenska demokratin sedan mordet på Anna Lindh". Men till skillnad från NDU går inte SSU till våldsamt angrepp mot "avvikare".

Därför finns det anledning att inte behandla Nationaldemokraterna som vilket parti som helst. Men ändå har Wallentin en poäng.

När en företrädare för ett parti angrips med våld är något skevt. Och medierna har all anledning att rapportera. Också om den angripne är nationaldemokrat.

De flesta skrev nu ingenting alls, några nöjde sig med att återge en TT-notis. Aftonbladet körde en helsida. Nyheter24 toppade med nyheten, som etta på löpet.

Lustigt hur principerna - eller flexciperna - bara är viktiga när den egna sidan drabbas. När ölbackspopulisten Ian Wachtmeister startade eget efter fiaskot Ny Demokrati - Det Nya Partiet - och hela hans valrörelse stördes ut av unga vänsterpartister var det i stort sett ingen som rapporterade.

Tor Billgren beskriver samma fenomen - när påvens nya kompis, Richard Williams, angrips för att han förnekar förintelsen är samma kyrkliga figurer som ropar på "pk-maffia" och "åsiktsförbud" när man förbjuder hets mot homosexuella helt tysta.

Skulle nationaldemokraterna skicka sina kondoleanser om en kontroversiell bög spöades sönder och samman av unga nationaldemokrater, kan man undra? Skulle de rensa ut de skyldiga ur sina led?

Hur som helst vill jag uttrycka mina uppriktiga förhoppningar om att Vávra Suk tillfrisknar och att hans hatfulla tinnitus inte förstärks.

Skrivet av: