I dag viger Aftonbladet åtta sidor i papperstidningen åt att låta Gömdas huvudperson, Mia Eriksson, tala ut efter att Liza Marklunds skugga fallit också över Mias eget livs förmodligen viktigaste berättelse.

Givetvis är det ohyggligt viktigt att också Mia Erikssons syn på skandalen kring Gömda får utrymme i media. Och det är bara att gratta Aftonbladet till scoopet.

Men när tidningens chefredaktör, Jan Helin, i en intervju i Dagens Media försöker misstänkliggöra kritiken mot att stora, etablerade medier tystat ner Marklundfejden, lyckas han bara misstänkliggöra sig själv.

– Jag tycker att det är tänkvärt hur drevet har farit iväg åt ett håll, och drivits av en slags upphetsning över att vi nu äntligen har medborgarjournalistik och bloggar som styr upp mediernas skumma intressen. Det är inte riktigt så. Det här är en komplex historia, säger Jan Helin till Dagens Media.

Och nog är det en komplex historia. Därför är det särskilt illa att Helin avfärdar bloggosfärens medborgarjournalistik och dessutom har mage att hävda att "det är en skillnad att vara journalist, då måste man vidimera det man vet".

Det är ju just detta som den fortfarande mycket relevanta kritiken mot Marklund riktat sig mot - att hon, som journalist, utgett sig för att ha skrivit en "en sann berättelse" utan att kunna vidimera.

Jan Helins argument för att vi trots allt nog borde ta Mia Erikssons berättelse för sann är att en amerikansk domstol gett henne asyl i USA.

– En uppgift som jag har funderat mycket på är om hon faktiskt hade asylskäl i USA. Är det verkligen trovärdigt att en kvinna på grund av misshandel i hemmet får asyl USA. Nu har hon dokument som styrker detta - det är på det viset. Det är tämligen sensationellt, säger Helin till Dagens Media och fortsätter:

– Delstatsdomaren i USA slår fast att hennes asylskäl är våld i äktenskapet och att svenska myndigheter inte klarar av att skydda henne.

Aftonbladets chefredaktör vet nog, liksom jag, att amerikanska delstatsdomare dömt helt åt helvete ganska många gånger. Ibland med helt ödesdigra konsekvenser. Varför en amerikansk delstatsdomare på något sätt skulle kunna avgöra en ohyggligt grötig historia som utspelar sig på tusentals kilometer därifrån återstår för Jan Helin att förklara. Särskilt som Monica Antonsson aldrig hävdat att Mia Eriksson inte fått asyl i USA på grund av misshandeln.

Slutligen: jag känner att jag faktiskt borde vara upprörd. Här hånar chefredaktören för landets största tidning medborgarjournalistiken för att den grävt fram och uppmärksammat att Liza Marklund levt i en öppen relation med sanningen. Med högtravande ord om journalistikens integritet försöker han skyla att Aftonbladet bedriver klassisk kampanjjournalistik - i syfte att rädda Liza Marklunds heder.

Men jag blir inte särskilt upprörd. Jag tror att Jan Helin har grävt sin egen grav. Det verkade ett tag som han - möjligen - valt den andra vägen. Nu visar det sig, med all önskvärd tydlighet, att det var en skenmanöver. En stoppboll för att bromsa debatten. Och jag är övertygad om att den där stoppbollen studsar tillbaka och slår Jan Helin i huvudet.

Gammeljournalistiken - möt medborgarna.

Skrivet av: