Nån genialisk eller djupt störd människa har styrt upp en sajt där människor kan blogga sina historier om att bli dumpade och på andra sätt svikna eller förnedrade. Problem med spökande ex och kamp för sårläkning över hela stället. Verklighetens folks ångestcentral och man kan inte sluta läsa.

Jag kan inte bestämma mig för om det bara är de härdade som klarar av att dyka ner på djupet i misär, eller om bara sentimentala jävlar som jag får ut nåt av det. Eller kanske om man bara ska skratta, det är också lätt hänt. Värst är nog forumet där folk söker råd för helt hopplösa grejer. Den hånande reklambannern från match.com är också lysande ondskefullt placerad. Å andra sidan spänner vissa historier över längre tid och man får faktiskt se hur vissa repar sig.

Ok det är en hel del onödigt "amen vad VILL ni killar/tjejer egentligen?!", man frestas lätt att vara cynisk och döma ut det mesta som banalt. Men det är svårt att inte samtidigt känna igen sig i mycket. Sånt krävs det inte i detalj likadana händelser för, eller för den delen ett perfekt skönlitterärt språk. Jag tycker till och med att det babblande särskrivna språket i många inlägg gör det hela starkare.

Jag både skrattar, får hjärtont och känner igen min egna banalitet.

(Tack till Elin för tipset.)