Jag är kanske inte förvånad, men ändå djupt besviken på Katarina Wennstam efter debattartikeln i Aftonbladet om Malmö tingsrätts friande av mannen som åtalats för grov misshandel på en 16-åring.

Det är inte främst för att hon slentrianmässigt och spekulativt kallar en bdsm-utövare för "uppenbart störd" och implicit dömer praktiken för alla andra. Inte heller för att jämförelsen med supporterslagsmål haltar så enormt, med det ena exakt bestämt i förväg och det andra oförutsägbara urspårningar och - vafan - dödligt våld.

Det är jämförelsen med det ofrivilliga, Stureplansmålet, som om det var samma sak som får mig att sucka uppgivet och se bandet backas 10 år tillbaka till tiden innan Wennstams egna böcker och förtjänster på området. I det fallet hade hon sagt ifrån, i detta samtyckt. Inte till en lek man får tåla eller allting efter ett "Ja", utan till specifika saker. Och gränser.

Att uttala sig såhär om vad som verkligen hänt och verkligen sagts och tänkts är näst intill omöjligt. Ja, jag tycker också det känns olustigt att höra om och att en 16-åring nog inte har full koll på vad egna beslut kan leda till.

Det finns alltså inte mycket som utesluter att det kan vara en tveksam situation eller att mannen kunnat dra fördel av hennes ålder eller situation - men inte heller att han kunnat räkna med extra svaghet genom denna, eller gått in för att utnyttja den. Som om inte någon med självskadebeteende inte kan vara förjävla bra på att dölja det, eller inte minst kan använda det för känsla av kontroll.

Men "självskadebeteende" upprepas av både Wennstam och andra som om det var fråga om total hjälplöshet. Och framför allt som om de fysiska skadorna som någon får på det sättet är det stora problemet. Som om övergreppets största problem är skador och inte det ofrivilliga. Med den synen krävs inte mycket för att loppet ska vara kört. Släktskapet till en förbrukad kvinna är inte avlägset. DÄR har du din dubbelmoral.

Juridiken kan inte ansvara för att reda ut egentliga oviljor bakom ett falskt "ja" där de finns (och de finns). Men det är också därför det är så viktigt att polisväsendet ändå tror på en våldtagen och kallar det våldtäkt oavsett chans till åtal. Att du som varit med om något får lov att definiera dina känslor själv och varken måste ha ett erkännande eller domslut för den rätten.

"Vad är det som gör att samhället och rättsväsendet så ofta fastnar just i flickans påstådda samtycke att allt som sker efter att hon inlåtit sig på sex inte kan vara plågsamt, fel och även brottsligt?"

Jo, för att samtycket är allt en domstol har att gå på och det är nog så svårt att reda ut. Det är så en samtyckeslag - vilken jag stöder och ropar efter - skulle fungera. Man kan inte skriva juridiskt bindande kontrakt för vad som helst, men tydligare än så kan du inte reda ut ett samtycke. Gränserna är inte svåra, dödligt våld eller men för livet har man aldrig kunnat skriva kontrakt på.

- - -

(Ja, jag är som synes medveten om att det handlar om misshandel och inte våldtäkt men det här är så nära varandra det kommer. Vilket förstås i sig är intressant, men det får utvecklas en annan gång i så fall.)