Det är lätt att inbilla sig att Sverige är ett upplyst samhälle där sexualitet är en respekterad och avmytifierad sak. Det är dock inte mer än storljug. Visst, vi har rättigheter för homosexuella och informell homofobi åsido är åtminstone myndighetsutövningen någolunda befriad från fördomar och vanföreställningar. Men på migrationsverket visar man gärna med högsta tydlighet att inte ett steg har tagits sedan sjukdomsklassningen fanns kvar.

Flyktingar kommer till landet och söker asyl för att de förföljs i sitt hemland på grund av sin homosexualitet. Dessa skickas tillbaka. Hur gränsdragningar skall göras för skäl till asyl är en sak, men det verkligt provocerande är inte Migrationsverkets prioriteringar utan verkets motiv till att neka asyl för denna förföljelse:

”Trots hoten kunde ni inte acceptera att dölja er sexuella läggning utan valde istället att propagera för era rättigheter.”

Vad man med detta menar är alltså att den som inte hemlighåller sin kärlek eller lust får skylla sig själv, och det kanske vore helt ok om man betraktade homosexualitet som endast en sexuell praktik att likställa med enskilda heterosexuellas specifika förehavanden, eller om vi ska tala klarspråk - om man ser det som en perversion att hålla privat.

Bög eller flata? Det är väl bara att dölja som normala heterodildos! Men nä, så kopplar inte kablarna. Ingen kan förväntas dölja sin identitet på samma okomplicerade sätt en annan gömmer sina handklovar i nattduksbordet. Det är inte ett värdigt liv. Kan du tänka dig någon politisk flykting nekas på samma grunder? "Varför kämpade du, det var väl dumt?"

All världens homosexuella kan naturligtvis inte flytta till Sverige, men alla Sveriges homosexuella bör gärna få slippa migrationsverkets perversionsstämplar. Men varsågoda och fira ni, med bögknackartårta i fikarummet för ännu en lyckad avvisning!

Nå, till de goda nyheterna:

Skarpa Manne Forssberg visar god analysförmåga och slår ett rejält slag för gubbsexualitet på Newsmill, i den enda vinkeln på årets nobelpristagare i litteratur som var mer överraskande än Magnus Lintons drogliberal-scoop om Vargas Llosa.

Nog för att jag är skeptisk till pristagarens sexskildringar ändå, och jag tror inte att tesen gäller alla beskrivningar av mäns lust, men Forssberg har pekat ut något jag själv velat ta itu med länge när han uppmärksammar hur skambelagd mäns sexuella intressen lätt blir - särskilt äldre mäns lust - och detta med den feministiska analysen att det beror på mäns generella överläge!

Där blir man faktiskt stolt över utvecklingen.