Förutom att allvaret i en potentiell demokratisk diskussion trollas bort som bieffekt av den underliga fokuseringen på kungens eventuella sexuella eskapader i en bok om mer än det, så lär det bli en strid ström av idiotanalyser på otrohet och sex som typ härket på Newsmill av min favoritfiende Eva Rusz nu. Jag måste gå in med lite damage control.

Rusz menar att det är naturligt att vara otrogen. För män i alla fall. Därför måste vi förstå det. Fast det kan vara brist på uppmärksamhet också! Så vi ska förstå det, och ge mer uppmärksamhet. OCH så ska vi komma ihåg att det finns sexmissbruk och det är inte kärlek! Så vi ska förstå det.

1. Jaha. 2. Bestäm dig. 3. Nej.

Problemet är att Eva Rusz sysslar med det totala vansinnesprojektet att SAMTIDIGT argumentera för det naturliga i allt annat än tvåsamhet och för att man ska komma runt dessa i så fall naturliga beteenden för att lyckas i tvåsamheten. Det måste faktiskt inte finnas en motsättning i dessa två men hela hennes taktik går ut på att snarare underblåsa den. Fullt rimliga råd ackompanjerat av förvirrande låtsasforskning om stenålder som säger emot råden.

Det är en idiotlösning att mena att det går att älska och vara ihop med någon och ändå tända på andra genom att alltid hävda att man ska skära bort sexualitet från både känsla och förnuft. Att otrohet alltid har med helt känslofritt sex att göra eller att prata om sexmissbruk - det är att barnförklara och djurförklara män/niskor. Men vi är tänkande och kännande.

Bara för att det går att knulla känslofritt är det inte en bra idé att alltid låtsas som att det är så rakt av bara för att man inte byter partner och flyr fältet helt. Jag tror inte man förstår vare sig sex eller kärlek då. Det går inte ens att göra den knivskarpa uppdelningen i vad som är "känslor" och vad som är "sex". Det är bara en betryggande lögn och genväg förbi det riktiga jobbet att förstå sina motstridiga känslor. Oavsett liberal inställning med förlåtande och allt så gör Rusz en uppdelning som i praktiken inte alls blir förlåtande.

Hon menar att det går att förlåta sin sexmissbrukande partner för att han inte kär i sitt "objekt". Varför då? Inse att det också innebär att en partner som får känslor för en annan men aldrig ens petat på personen måste dumpas.

- - -

Bonus! Den där frågan i slutet av artikeln är som vanligt helt galen. Går det ens att ärligt välja något annat svar än "arg" eller på sin höjd "uttråkad". Jag ska nog trolla ett ja.