Idag fick jag födelsedagspresenten min mamma skickat till mig.

I den välfyllda lilla takeawaylådan låg bland annat en liten påse kattsand och tre lasagneplattor (som för er som inte vet tillhör en annan del av mina dietära egenheter - rått aviororis och okokta lasagneplattor är för mig som bacon är för den här ungen). Jag blev så glad att jag gick balansgång på trottoarkanten hela vägen hem och skrattade och skakade på foten när en liten pojke av misstag kissade på min sko.

Det är verkligen tur att mänskligheten inte är som grodor för grodors kärlek till sin avkomma begränsar sig till att hitta en pöl, klämma ur sig några hundratals ägg och sedan sticka innan deras yngel har tagit sina första simtag. Att ha föräldrar är ungefär det bästa som finns, även om de bor långt långt bort. Tro mig. Jag är tjugo år gammal nu. Jag är the voice of experience.

I helgen så har jag jobbat. Och jobbat. Och jobbat. Och ätit stark mat på en restaurang (se bild ovan).

Men mest av allt så har jag funderat på om jag skulle kunna krossa ett hårdkokt ägg mellan skinkorna om jag spände rumpan jättejättehårt.

Således lyder den fyrtiofem bokstäver långa sammanfattningen av min helg på följande vis: stark tjej, stark mat, och en medium magstark tankegång.

När vi låg där under ditt täcke och klockan sakta åt upp mina sista timmar i Sverige var vi för fega för att släppa varandra och modiga nog att våga försöka. Våga försöka ta oss igenom det som till och med får par med ringar på fingret och barn i kombin att snubbla ifrån varandra och in i andra människors sängar. Förhållandets ultimata eldprov: långdistans.

Oddsen var aldrig på vår sida. Vi hade varit tillsammans i en månad och bara känt varandra i två och hade knappt tre friends in common på Facebook och du visste inte hur man använde skype och jag visste inte vad ord som shorty betydde och du tyckte att min älsklingströja var ful och jag hatade musiken du lyssnade på och även om vi alltid sade att det var det bästa med oss - att vi var så olika - så kämpade vi redan i Sverige med att försöka förstå varandra.

Men jag minns att jag tänkte att om man bara är klok nog och tillräckligt kär så ska det gå bra. Man kommer att gråta i kudden och i webcamen och man kommer att känna sig så oändligt ensam i sin säng men det kommer att funka. Och på något jävla sätt har det funkat hittills. 99 dagar har gått sedan du sade "vi ses" utan att vända dig om och även om du har hotat med att slänga ut datorn ur fönstret och jag har känt för att kräkas över tangentbordet otaliga gånger är jag fortfarande din och du fortfarande min och det känns fortfarande bra att skriva det.

Jag har aldrig ångrat att vi bestämde oss för att försöka för jag vet att jag aldrig skulle ha valt annorlunda. Men jag har insett att jag har världens sämsta förhållande med världens bästa pojkvän (för ja, långdistans suger as if it got paid for it och ja, han är helt fantastiskt underbart jävla bra, min man).

Kina är nog det mest asexuella land jag känner till. Allt som finns innanför trosor och kalsonger ska tigas till ickeexistens och sexuella anspelningar är exkluderade ur både humor och flirtningstekniker.

När jag flyttade hit första gången som sexfixerad sextonåring var det en av de absolut svåraste kulturskillnaderna att ta sig runt. Det tog mig flera månader innan jag lärde mig att skämta utan könsord och juckrörelser (vilket kanske var tur ändå) och än idag måste jag verkligen kämpa för att inte ta alla chanser till sexskämt. Som en svampbobfyrkantballong med en röd snopp. Bit. Ihop. Simone.

Trots detta använder engelskkunniga kineser ofta ordet "sexy" och även om den kinesiska motsvarigheten är lika laddad som den engelska är de förvånansvärt lössläppta - nästan slampiga! - med ordet. För några dagar sedan kom en liten tjej i klass tolv fram till mig och sade "Oh, Simone, you're so sexy today!" och jag är fortfarande förvirrad över var någonstans i översättningen ordet tappade sin laddning.

Kina är en hel nation lost in translation (eller så måste jag bara börja ha på mig längre shorts).

I födelsedagspresent fick jag den här papptallriken av en elev samt en fest på taket med mat, musik, filtar, ballonger, presenter, apelsinjuice och födelsedagstårta av mina familjevikarier (dvs de andra utländska lärarna här på skolan).

Efter att gästerna gått smög Elin, Helen och jag ner från taket för att hämta upp täcken och kuddar. Vi låg och pratade om mat och kärlek och somnade sedan där under den mörklila stjärnhimlen.

Jag fick så många fina ord och gratulationer igår och är för tillfället så frälst av livet att jag kommer att skriva att jag älskar er alla, utan att ens vara en gnutta sarkastisk eller rädd för att låta larvig.

Jag älskar er alla. Tack.

Imorgon fyller jag år och i födelsedagspresent till mig själv har jag köpt ätbart skräp för sammanlagt 96 kronor.

Jag kommer att göra tonårssorti med så mycket socker i blodet att jag kissar saft.

Grattis Simone 20 år.

Denna vecka blottade jag mitt innersta väsen för eleverna på skolan och delade med mig av min mörkaste hemlighet.

Jag berättade för dem att jag absolut älskar Americas Funniest Home Videos.

Jag vet att det är humorvärldens bottenskrap och att man kan anklaga teveprogrammet för att vara både fördummande och brutalt men jag har nog en fäbless för pappor som får basebollar i skrevet och katter som fastnar i fläktar för jag skrattar så mycket att jag måste pausa för att andas. Detta, gott folk, är min pretentions största skamfläck.

Hursomhelst visade jag kidsen ett avsnitt och när de hoppade i stolarna av skratt förstod jag hur mycket jag och mina tolvåringar har gemensamt.

Mina fina, fina, skadeglada tolvåringar.

Läkaren tittade i min journal, petade på min döda fläck och skickade hem mig med tre dagars ny medicin. 21 piller om dagen, fem olika (okända) sorter vid tre olika tillfällen.

Mums!

Förra veckan tappade jag känseln i mitt högra lår. Efter två dagar slutade det kännas coolt att kunna stoppa gaffeln i benet och jag åkte till sjukhuset här i Nanhai.

Väl där gav de mig tre olika sorters tabletter och förklarade att det var "näring till nerverna". Nu har jag slut på piller men hur mycket jag än försöker slå och klappa och kittla och trösta är mitt lår fortfarande apatiskt till all beröring.

Det värsta med det hela är att läkaren förbjöd mig från att träna och de senaste dagarna har mina muskler tjatat och tjatat och tjatat om att få gå till gymmet. I fredags tänkte jag gå en lugn promenad runt löpbanan här på skolan för att bli av med lite överskottsenergi. När jag efter några varv fick skavsår tog jag av mig skorna och det slutade med att jag gick en mil i strumplästen. Att gå är ju inte att träna (snälla säg inte emot mig), och både i lördags och i söndags gick jag runt hela stan i väntan på bättre tider.

Klockan åtta imorgon bär det av till sjukhuset för undersökning. Håll tummarna för att mitt nervsystem är friskt, vänner och främlingar. Det känns som om att det behövs.

Jag tror att jag har bott i Kina för länge för att kunna uppskatta vissa saker här. Jag har blivit avslagen och tappat förmågan att avgöra om det är roligt att ett apotek heter BIG AND ENJOYABLE DRUGSTORE eller om det är värt att reagera på att fyra getter är bundna vid ett träd mitt i stan.