När vi låg där under ditt täcke och klockan sakta åt upp mina sista timmar i Sverige var vi för fega för att släppa varandra och modiga nog att våga försöka. Våga försöka ta oss igenom det som till och med får par med ringar på fingret och barn i kombin att snubbla ifrån varandra och in i andra människors sängar. Förhållandets ultimata eldprov: långdistans.

Oddsen var aldrig på vår sida. Vi hade varit tillsammans i en månad och bara känt varandra i två och hade knappt tre friends in common på Facebook och du visste inte hur man använde skype och jag visste inte vad ord som shorty betydde och du tyckte att min älsklingströja var ful och jag hatade musiken du lyssnade på och även om vi alltid sade att det var det bästa med oss - att vi var så olika - så kämpade vi redan i Sverige med att försöka förstå varandra.

Men jag minns att jag tänkte att om man bara är klok nog och tillräckligt kär så ska det gå bra. Man kommer att gråta i kudden och i webcamen och man kommer att känna sig så oändligt ensam i sin säng men det kommer att funka. Och på något jävla sätt har det funkat hittills. 99 dagar har gått sedan du sade "vi ses" utan att vända dig om och även om du har hotat med att slänga ut datorn ur fönstret och jag har känt för att kräkas över tangentbordet otaliga gånger är jag fortfarande din och du fortfarande min och det känns fortfarande bra att skriva det.

Jag har aldrig ångrat att vi bestämde oss för att försöka för jag vet att jag aldrig skulle ha valt annorlunda. Men jag har insett att jag har världens sämsta förhållande med världens bästa pojkvän (för ja, långdistans suger as if it got paid for it och ja, han är helt fantastiskt underbart jävla bra, min man).