Föräldrar väljer att ignorera signaler om drogintresse hos sina tonåringar för att slippa engagera sig och att ta sitt ansvar som vårdnadshavare. Vid en konfrontation på sin höjd kan en ensidig monolog utspela sig som härrör från 70-talets skrämselpropaganda samtidigt som eventuella mothugg från en fritidsforskande tonåring i syfte att ta död på dessa myter uteblir. Om tonåringens drogbruk skulle övergå till missbruk så är eventuella signaler överflödiga då föräldrar vägrar ta ansvar ändå. Det kan vara signaler som avhoppat gymnasium, långvarig arbetslöshet med ointresse av att ta del på jobbmarknaden, depression, utbytt kompiskrets, antisocialt betéende, bortsovande dagar med okänd nattlig aktivitet, dagar eller veckolånga perioder med boende hos "någon kompis", förändrad personlighet, likgiltighet kring familjens aktiviteter.

Signaler som egentligen borde vara gott och väl tillräckligt för engagemang som förälder att hantera situationen. Starka bidragande faktorer såsom en krisartad uppväxt med tidiga skolproblem som även yttrar sig på det sociala planet, olösta och kvarstående psykiska problem samt en uppgivenhet och pessimistisk och nedlåtande syn mot framtiden räcker väldigt sällan till starkt engagemang. Istället är det andra saker som tar upp tid och intresse såsom TV-tablå med höstens nya dokusåpor, statusuppdateringar på Facebook och vinkväll med väninnorna från förr om inte internetkeno.

Det krävs ofta att problemet behöver gå så långt att det blir polissak. Narkotikabrott, förundersökning, häktad, skäligen misstänkt och så vidare. Då börjar engagemanget växa till - men inte till att lösa situationen på egen hand utan jakten på ansvarig myndighet som uppenbarligen inte agerat tillräckligt.

För det är regel nummer ett hos oansvariga föräldrar, att det aldrig är deras ointresse eller oansvar som bidrog till att drogbruket kunde gå över till ett destruktivt drogmissbruk. Alltid är det samhällets fel. Antingen är det Sociala myndigheternas fel som inte gav den vård som inte kunde ges, eller Polisen som inte hade varit den barnvakt de utsetts vara när det gäller narkotikafrågor, då all narkotikahantering är illegal. Skolor som inte informerat tillräckligt bra, eller media som inte varnat tillräckligt omfattande.

Nu har det emellertid kommit ännu en syndabock som givetvis bär skulden istället för oansvariga föräldrar. Det är givetvis den legala droghandeln över internet. Att dödsfallen från nätdroger bara är en väldigt liten del jämfört med traditionella och olagliga droger har givetvis ingenting med saken att göra. När oansvariga föräldrar går på jakt mot sin syndabock så finns ingen tid för logik och förnuft.

Riksförbundet narkotikafritt samhälle och Föräldrar mot narkotika är två föreningar som skapar bättre förhållanden hos de föräldrar som inte vill känna skuld för dåligt föräldraskap. Dit kan man söka om man vill få kollektiv förlåtelse genom att engagera sig i en sektliknande miljö där man kan rentvå sina skuldkänslor. Att engagera sig där handlar egentligen inte om att föra en konstruktiv debatt eller att arbeta inom narkotikapolitik eller missbruksfrågor. Det handlar snarare om att fria sig själv från ansvar och att jobba med att helt låta andra ta det ansvar som egentligen ligger hos vårdnadshavarna, genom en moralisk maktposition sänds kritiska signaler åt det samhällsorgan som underlåter sig agera tillräckligt och hittills har dessa organisationer tillåtits agera utan större granskning.

Trots att det inte finns något som tyder på att en sund narkotikapolitik förs bäst med ett i praktiken verkningslöst förbud, så anser dessa organisationer ovillkorligt att alla som tycker annorlunda är en del av problemet. De som tycker att kriminaliseringen hindrar möjligheterna från samhället att hjälpa dessa problematiska individer tidigt. När detta inte betraktas som den hälsofråga det egentligen är och istället blir en total polissak så är det så enkelt oansvarigt att bara beskylla dessa för varje misslyckande. Istället för att lösa problemet förnuftigt så får polisen lägga enorma resurser på att agera barnvakt åt samhällets oansvariga föräldrar.

Populistiska politiker med hjälteskomplex åtar sig i sin tur denna omöjliga och orealistiska uppgift att upprätthålla det polisiära barnvaktandet - genom att ge utökad befogenhet till att godtyckligt kräva högst ofrivilligt och tvångsmässigt drogtesta barn utan målsmans kännedom. Skämmes tammefan till alla som godkänner denna utveckling.