"Oron, nazismen, rädslan och ilskan"

På kristallnattens årsdag 2013 marscherade svenska nazister som stöd för de tyska nazisternas våldsaktioner mot den judiska befolkningen år 1938 i Tyskland. De marscherade till den grekiska ambassaden i Stockholm som en hyllning till det grekiska nazistpartiet Gyllene gryning. Den 6:e december 2013 blev min morbror misshandlad i tjänst av en man med rasistiska motiv. Den 15:e december 2013 attackerade nazister en fredlig manifestation mot rasism i Stockholm-stadsdelen Kärrtorp. Den 3:e januari 2014 upptäcktes svastikor sprayade på dörrarna till moskén vid medborgarplatsen i Stockholm. Den 9:e januari 2014 misshandlades en minderårig flicka av nazister på grund av sitt antirasistiska engagemang i SSU. Den 25:e januari 2014 misshandlades den samiska poeten och gruvaktivisten Mimi Märak under en joggingtur i Stockholm av nazister, de skrek bland annat “blattefitta” åt henne. Den 8:e mars 2014 blev ett antal feminister attackerade av nazister i Malmö. De misshandlades svårt och en av de attackerade är fortfarande okontaktbar och har mycket svåra skallskador (#KämpaShowan). Den 10:e mars 2014 sprayades svastikor, “1488″ och “judesvin” på Cybergymnasiet och Vasa reals väggar i Stockholm. Orden “invandrar fitta” hittades klottrade på asfalten framför Tessinskolan i Nyköping samma dag.

Det har skett nazistiska aktioner innan dessa också, de senaste 30 åren har omkring 30 mord med nazistiska motiv begåtts i Sverige. Men rasister har aldrig tagit plats i den svenska riksdagen på samma vis så som nu. Detta har blivit en injicering av mod till de högerextrema krafterna i landet och tillsammans med de större mediernas neutralitetsanspråk bereds en väg för framskjutna positioner för de allra mest våldsbenägna och fundamentala rasister och nazister i samhället. Jag ska uppehålla mig några rader vid mediernas påstådda neutralitet: den 8:e december 2013 publicerar Dagens Nyheter en rasistisk annons med rubriken “Vad vet DU om invandringen och invandringspolitiken?”. Peter Wolodarski försvarar publiceringen med att han anser att annonsen ryms inom ramen för vad “debatten ska tåla”. Den 17:e december 2013 meddelar P3 att de inte längre kommer att spela den antirasistiska låten “svarta duvor och vissna liljor” av Timbuktu och Kartellen då de anser att den har våldsamt innehåll. Den 4:e februari 2014 beslutar SVT om att inte visa Stefan Jarls systemkritiska film “godheten” innan valet. Den 12:e februari 2014 meddelas att Soran Ismail inte längre kommer att medverka i SR:s radioprogram förrän efter valet, då Soran har uttalat sig negativt om Sverigedemokraterna. Den 17:e februari 2014 stoppar SR en intervju om opartiskhet med professor Lena Halldenius, enligt DN då hennes resonemang skulle lett fram till att SR i och med avstängningen av Soran Ismail agerat fegt och principlöst. Den 6:e mars 2014, i programmet SVT Debatt argumenterade SVT:s Eva Hamilton och SR:s Cilla Benkö ironiskt nog mot åsikten om att främlingsfientlighet och debatt om invandring censureras i medier med att framhålla att invandringen visst diskuteras flitigt och ofta i deras program.

Fredrik Reinfeldt har fortfarande (i skrivande stund) inte kommenterat den senaste nazistattacken, och från liberala mediers håll fördöms vänsterextremt våld och jämförts med nazistiskt, oavsett om vänsterextrema varit inblandade i de senaste månadernas händelser eller inte. Liberala och borgerliga debattörer har svårt att hantera sin egen extrem. De vill inte kännas vid att nazismen och rasismen delar DNA med deras politik. De vill få det till att låta som om nazister endast angriper andra extremer. På sätt och vis har de även rätt, för rasifierade människor (icke-vita) är i nazisternas ögon extrema bara genom sin blotta existens. Bruna människor i offentligheten representerar för nazister en enormt laddad symbolik. Vi är vad nazisterna anser vara fel med samhället, vi representerar rasförfallet, kulturmarxismen och kulturberikningen som de pekar ut som orsaker till sin egen bottenlösa känsla av maktlöshet. Därför hugger de oss. De vill döda oss, de tror att det är vår död som kommer att leda till att de känner sig trygga i sin egen roll igen. De lajvar krig. De vet att större delen av samhället avskyr dem, de vet att vi är många fler och de vet att våldet kommer att fördömas. Men de vill skrämma oss, och de tror att när de väl har lyckats kommer tvivlarna att tacka dem och hylla dem som befriare.

Ovanstående leder till att rasifierade människor, bruna människor, och andra som råkar hamna i nazisternas väg (exempelvis HBTQ-personer) går med lite mer krökt rygg varje dag, känner sig lite mer ovälkomna för varje attentat och lever med en knut i magen som växer för varje ilsken tanke. Vi har visat att vi är fler, vad har det lett till? Det har inte lett till att nazisterna slutat med sina attentat, eller att antirasismen tydligare har fått prägla det offentliga samtalet, eller att Sverigedemokraternas väljarstöd har minskat. Snarare motsatsen. Vi måste hitta nya motståndsstrategier. För varje manifestation vi har hållit har de svarat med ett attentat. Efter att ha flyttat fram nynazistiska positioner gentemot islam och invandring med rashygien som bakgrund känner de sig nu trygga i att vädra det gammelnazistiska judehatet igen. Varningssignaler är överspelade, katastrofen är i full gång.

Jag är rädd i alla fall. Jag börjar nästan känna mig paranoid. Jag ser folk på stan och jag undrar vilka av dem som är rasister och vilka av dem som skulle hjälpa mig om jag blev överfallen. Jag tänker på trygga medelklassfamiljer som rynkar på näsan åt nyhetsrapporteringar som benämner nazistvåld som “sammandrabbningar” och som ogillar nazism men också oreflekterat tar avstånd från “all extremism” utan att fundera över vad det innebär att kalla antirasism för extremism. Deras trygga barn, deras trygga område. De som då och då har mage att uttala sig om antirasistiska överlevnadsstrategier. De skulle aldrig försvara mig eller någon som mig. De skulle gå därifrån, kanske inte ens ringa polisen, tänka att det där sköter vi sinsemellan. Jag, akademikern, mot den råbarkade nazisten. Den minderåriga SSU:aren mot nazistgänget. Taxichauffören mot den kraftigt berusade rasisten. 8:e mars-firarna mot nazistgänget. Den samiske poeten på joggingrunda mot nazisterna i bakhåll. Det där sköter vi sinsemellan. Förövarna och offren.

Jag tänker ofta på de som efter mångårigt engagemang inom nynazistiska rörelser lämnar nazismen. Hur de känner inför att ha slösat så stor del av sitt liv på hat och våld. Om de egentligen slutar vara rasister eller om de helt enkelt inte längre har energin för att engagera sig politiskt mer. Eller om de någonsin var regelrätta rashygiens-rasister, de kanske bara är en av det kapitalistiska samhällets förlorare som lämnats i sticket utan överlevnadsstrategier och med huvudet pumpat av “du är din egen lyckas smed”.

Rojin Pertow

Den här texten är en återpublicering av en text Pertow skrev på sin blogg. Originalet finns att läsa här.